Efter ett möte springer jag in på Clas Ohlson för att köpa USB-minnen. Jag älskar Clas Ohlson, det är något med blandningen av gubbar som står och dammar framför hyllrader med skruvar, skarvsladdar och högteknologiska ficklampor som gör mig varm i hjärtat.

Efter att ha stått i kassakö i en halvtimme kastar jag mig hemåt. Tunnelbanevagnen är knökfull som vanligt. Doften som uppstår av ett tiotal filtjackor från ett tiotal människor som står och svajpar på en yta på tre kvadratmeter fyller mig alltid av en känsla av modern urbanitet.

Väl hemma hittar jag en matlåda i kylen som möglat. Slänger den och njuter av upplevelsen att rensa ut det gamla, in med det nya, det vill säga en liter mjölk och ett paket Bregott. Lagar en enkel pastarätt till middag, som jag avnjuter med en skvätt rödvin som jag unnar mig efter en arbetsvecka.

På fredagskvällarna gillar jag att sitta och skriva eller göra musik, men när jag väckt laptopen till liv ringer Hugo och frågar om vi ska ta en öl. Att dricka öl gillar jag så vi möts på den mysigaste puben söder om Slussen. De har en stor stark till ett riktigt bra pris. Känslan av att två personer blev knivhuggna på toaletten någon gång under 90-talet får det att pirra i magen. Man känner sig som en ”gangster”!

På lördag morgon sover jag ut ordentligt. Går upp klockan elva och sätter mig på en stol och känner mig stressad över att jag inte vet vad jag är stressad över. Sedan kommer jag på – Filip och jag ska ju DJ:a i kväll! Tar upp mina USB-minnen och börjar tanka över låtar i rask takt.

Vi möts upp i Hornstull. Eftersom ingen av oss har pallat laga mat köper vi en utsökt kebabrulle på mojen. Det är en härligt traditionell Solna-gorv-grill, men man måste betala med kontanter eftersom ägaren troligtvis skattefifflar. Sedan går vi och sveper en öl innan vi glider ner till vår favoritbar.

Stämningen på Cosmo är som vanligt gemytlig. Jag älskar det stället, är helst där två gånger i veckan. Tydligen är det en 40-årsfest på gång. Vi blir igenkända av en man som säger att han älskar vår musik. Alltid kul att få uppskattning!

Vi drar igång vår discomusik. Eftersom vi, som vanligt, egentligen inte fattar vad vi håller på med tar det ett tag innan vi kommer in i det. Som tur är lyckas Filip skicka en snapchat-film precis när jag för en gångs skull gör en snygg övergång och det är ju huvudsaken.

När klockan slår ett är det dags att stänga. Vi känner oss nöjda över att vi kan titulera oss som Stockholms sämsta DJ:s. Tillsammans med vänner och bekanta står vi utanför och undrar vad vi ska göra. Någon vill gå till en bar, jag vill gå till Berns, någon vill gå till Marie Leveau. Det slutar med att vi tar tunnelbanan till Östermalmstorg men klockan är redan kvart i två vid det laget så det är svårt att få tag på en stärkande öl. Köerna till Sturekompaniet, Hells Kitchen och de andra ställena i området slingrar sig långa och vi inser att vi aldrig kommer att komma in, även om vi skulle låtsas vara kändisar.

Därför går vi till Stureplans lökigaste ställe. Någon drar ett icke välkommet skämt i kön och det blir lite dålig stämning, men det är ingenting lite öl och dans inte kan muntra upp. Därinne är det smockfullt, en snubbe tror att han kan ragga upp mig genom att bli ”upprörd” över min kräksgest när de spelar Håkan Hellström, men jag blir som tur är av räddad av Benjamin.

Vid tre blir vi trötta och går därifrån. Jag älskar det kalla, stickande ljuset på tunnelbanan mitt i natten, det får en att känna sig ung och gammal på samma gång. Jag säger till Filip att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv, han säger att jag är så begåvad att det nog löser sig.

Jag tar en liten promenad från tunnelbanan eftersom jag till min glädje har 37 procent på mobilen. Går ner till vattnet och blir med ens medveten om hur mycket vinter det är. Ställer mig på en brygga och börjar sparka på den blöta snön samtidigt som Jocke Bergs ljuva stämma strömmar genom mina hörlurar. Snöblafforna landar tungt i det svarta vattnet.

På söndagsmorgonen vaknar jag bakfull. Går upp och äter flingor. Får ett sms från Filip där han skriver att jag har gett honom existentiell ångest. Föreslår att vi ska ta en promenad medan det är ljust, för att sörpla den D-vitamin som erbjuds denna tid på året. Han säger att TV4 precis har börjat visa en julfilm, men jag envisas.

När vi har knallat runt i en timme i det härliga vintervädret och lyckas undvika att halka sätter vi oss på ett mysigt kafé. Båda väljer varsin härlig bulle och en kaffe som hade smakat ljuvligt om det inte vore för att det antagligen stått sedan de öppnade på morgonen. Jag frågar Filip om hur det går med romanen, sedan skrattar vi i en blandning av självförakt och ironi.

Söndagskvällen avslutas med tvättid. Älskar att ha rena kläder, det är så mycket bättre än att tvingas leta fram några gamla strumpor med fem hål. Jag känner mig ordentligt uppvilad och redo för en ny vecka.

Berättat för: Karin