Här kommer ett lite pretentiöst inlägg.

Om jag var tvungen att välja mellan att bli blind och att bli döv skulle jag välja det förra. Det skulle verkligen suga att inte kunna skriva. Men att inte kunna höra hade varit värre, eftersom det då vore omöjligt att uppleva musik.

Språk och musik har förvisso stora likheter (musik är en form av språk kan man väl säga). Det är inte bara det att bägge konsterna är stimulerande och kreativa, och befriande eftersom det finns regler, men man kan också välja att skita i reglerna, typ, jag lägger in ett A-ackord i en låt som går i C, som i och för sig är en rätt trist tonart, nåväl, eller, dom säger att man inte får ha för många bisatser, det är säkert officiellt sett för många kommatecken i den här meningen, men man kan om man vill, vem ska stoppa mig liksom, och vilka är ens ”dom”?

Det finns fler likheter. Ord behöver inte betyda det de officiellt ska betyda. Detta faktum är både befriande och ger upphov till ångest. Säg att en vän till dig uttalar följande mening: ”Jag har saknar dig”.  Vad betyder det? Att hon satt på en uteservering förra veckan och kom på att det vore trevligt om du vore där och kunde bjussa på en bärs? Kanske är det bara en ren artighetsfras, totalt tom på mening, något man säger för att vara snäll? Eller är det så att hon grät hela vägen hem på tunnelbanan sist ni sågs eftersom hon visste att hon inte skulle få se dig på ett bra tag?

Ingen vet med säkerhet. Orden är ju till för att vi ska kommunicera med varandra, men eftersom det inte går att med fasthet klargöra deras exakta betydelse – varje försök kommer att leda till en så kallad infinit regress, det vill säga, det enda sätt vi kan förklara orden är genom att använda andra ord, som då drabbas av samma problem – är vi för alltid fast i en evig semantisk gissningslek. Och ja, ”vi kommunicerar till största del med kroppsspråket”. Men det gör inte saken bättre, snarare tvärtom.

Precis som med harmonier, melodier och rytmer kan ordens innehåll vara något annat än formen. Men de låtsas ju inte vara det. Därav irritationen. Någon tycker säkert att just det är det fina, men jag skulle som sagt hellre vara blind.

Musik kan förmedla det orden inte kan. Det är en sann klyscha. Exakt VAD detta är går ju så klart inte att beskriva. Musik är ju en rätt abstrakt grej egentligen. Definitionen är ”systematiskt ordnade ljud”. Och det är ju bara… En syntslinga. En körstämma. Ett gitarrsolo. En ackordföljd. Ett hårt trumbeat. Som förstärker och förklarar. Det är det enda som till hundra procent kan beskriva.