Matlagning har länge betraktats som kvinnogöra. Så är det inte längre. Det är män som startar veganrestauranger vid Telefonplan och flippar burgare på ställen där ölen kostar 92 kronor. Mat har blivit trendigt och en statusmarkör. Man måste ha ”koll”.

Som en salladslökarnas Hardy Nilsson slänger de sig med en terminologi som för den vanlige falukorvsstekaren framstår som rena grekiskan. Ska man äta rätt nu förtiden räcker det inte att veta att kyckling ska vara genomstekt. Man måste ha koll på sesam-tahini, acai, dadelsirap. Ursäkta, har du någon kelp-tång hemma?

”Jag drar ihop en poké bowl, är det okej?”, frågar Aron när jag ska komma hem till honom för att käka något enkelt. Öh, poké vaddå?

Det är inte det att jag inte gillar bra käk. Helt ärligt kommer jag aldrig till lunchrummet med en låda Mamma Scan och snabbmakaroner. Men jag vågar knappt bjuda på något längre. Att laga mat med mina manliga vänner är som att vara med på ett morgonmöte på Expressen Fredag i Percy Tårar-sketchen:

”Vi kanske skulle kunna göra en grej på … lammfärs?”
”Vad… sa… du… nu? Vi står faktiskt här och försöker laga en middag!”

Referensen är ingen underdrift. Jag minns när Jack och jag skulle laga mat för några år sedan. Vi skulle göra guacamole. Jag stod där och mojsade, hällde väl i lite av det som fanns i mitt blickfång. Lite salt, svartpeppar, varför inte en skvätt olivolj… Nej. Inte det. Absolut inte det. ”Vad GÖR du?!” Jack vaknar upp från sin smarta telefon. Kastar sig fram. Greppar flaskan ur min hand. ”Det ÄR ju redan fett i avocadon!!!!”

När han åt hemma hos mig sist tog han med sig egen mat.

Vi snackar om en livsstil här. Mat är inte bara livsmedel som ska tillagas så att det blir gott. Det första matmännen frågar om man har varit på semester handlar inte om man besökte några intressanta museum eller såg någon konsert eller besökte en berömd byggnad. Nej, det är matsmältningssystemet som står i fokus: Vad ÅT du för något?

Matmännen har samtidigt en ”avslappnad” inställning. Det är ju bara att ”dra ihop något!”. Själva är de inte bara mästerkockar, de är krogkritiker också. De vickar på stolen, slår ut med händerna, suckar och säger med ett anspråkslöst tonläge: ”Alltså, restaurangerna nu förtiden… Dom frågar, ’har du varit här förut så du vet hur det funkar?’ Jag kan tycka att, kom igen, ge mig bara lite bra mat liksom!”.

Men den som trodde att normal köksutrustning består av några bra grytor, en stekpanna och en stavmixer har fel. Kokkonst anno 2017 skulle kunna ersätta tekniklektionerna på gymnasiet. Visste ni att man inte kan laga mat utan en vakuummaskin? Det måste man ha, i alla fall enligt Benny, som kan allt om sous vide. Det är alltså franska och betyder under vakuum, och så ska man tillaga allt från kött till broccoli. Asgott blir det. Men dyrt. Att frakta en sådan apparat från staterna kostar sju papp minst. Smakar det så kostar det.

Men jag klagar inte. Man kan lära sig mycket av att ha vänner som kan det här med käk. Min bästis Fredrik har lärt mig mycket. Han lagar mat till mig flera dagar i veckan, och det är alltid spännande att äta hemma hos honom. Ibland är det något asiatiskt jox med sallad som man ska hälla en soppa över, ibland är det klassisk husmanskost. Han är bra på det. Till och med pasta med korv blir gott när Fredrik gör det.

Ibland är det dock jag som har matansvaret. Det brukar i alla fall vara bestämt så från början, men när man står och rör i en gryta dyker Fredrik upp, harklar sig och säger något i stil med: ”Ser gott ut! Men du vet att man inte ska pressa vitlöken, man ska hacka den?”.

Det var bara ett litet tips, får man sedan höra när man fräser att det ju är jag som sköter käket i dag. ”Du gör på ditt sätt, det vill säga fel, jag gör på mitt sätt, det vill säga rätt… man kan väl komma med lite idéer liksom!”.

Det blir oftast bättre om man gör som han säger. Vilket gör mig ännu mer irriterad.

Men jag är i alla fall bra på att diska, sa Benny efter nyårsmiddagen vi svängde ihop tillsammans.