Jag är en sån där person som antingen är väldigt extrovert, eller väldigt enstörig. Jag har inget mellanläge. När jag är själv vill jag vara själv och när jag går in i mitt introvert mode vill jag inte prata med NÅGON. Det blir till och med jobbigt att svara på sms.

Ett exempel på dessa lägen, då jag betraktar andra människor som ett hot, är när jag sitter på biblioteket. Antagligen har jag något viktigt att göra, som att plugga eller skriva nån artikel. När jag reser mig upp från min vrå för att värma matlåda eller gå på toa vill jag alltså inte att nån jävel ska komma och avbryta mitt högproduktiva tankearbete. Det hände dock i dag, och det gjorde mig jävligt grinig.

”Men heeej Karin!” En ranom kvinna från stats A, har totalt glömt vad hon heter och är inte ens vän med henne på Facebook, dyker upp bakom toalettdörren.
”Tjaa, läget?” Jag måste ju svara nånting. Men det tar emot. Det är liksom som när man går upp på morgonen, man vill inte dra av sig täcket fast man vet att man måste. Den här tjejen från stats A känns lite som den där manicken i Musse och hans vänner från julafton, ni vet den som aggressivt rullar ihop Kalles filt.
”Jo det är bra! Ska du äta lunch? Vill du sitta med oss?” NEJ, jag vill inte sitta med er. Jag känner inte er. Ni pluggar pol-kand eller nåt annat jävligt tråkigt och förutsägbart. Smack smack smack. Hennes ord slår i mitt ansikte.
”Aeh jag ska nog käka lite senare” blir mitt svar, fastän jag hade tänkt att äta precis nu. Jag får helt enkelt loma tillbaka in på bibblan och vänta en halvtimme.

Vad skulle jag ha gjort annars? Man kan inte lika gärna svara ”nej, jag vill inte äta med dig och dina tjejer, för ni verkar skittråkiga. Jag vill lyssna på Modern Life is Rubbish och äta mina pastaskruvar ifred medan jag funderar på nånting som jag aldrig kommer att lyckas förklara för dig.” Man kan inte säga så, jag vet, så jag gör det inte.
”Ah okej men en annan gång!” Hon kilar iväg in till cafeterian.

Nu kanske någon invänder att jag är grinig. Det är inte så att jag inte tycker om att stöta på vänner och snicksnacka lite. Vad som gör mig frustrerad är dessa avlägsna bekanta som tror att de gör en välgärning genom att bjuda in någon som inte har ett eget tjattrande tjejgäng att luncha med.

Som om jag inte kämpat hela mitt liv för att få vara själv och slippa tvingas in i maffian av blekta hästsvansar och gälla fnitter.