I en intervju, på frågan vad de som barn ville bli när de blev stora, svarade Chris: ”Nothing really. I’m not a very ambitious person”. Neil svarade: ”I wanted to be a pop star.”

Vad är viktigast: kärleken till människor eller kärleken till popmusik?

När man blir gammal, det vill säga är över 23, tror man att man inte kommer att bli kär igen. Man minns de där förälskelserna man hade när man var 15 och tänker att det där kommer jag aldrig mer att uppleva. Det enda man kommer att kära ner sig i är människor och kanske stilren skandinavisk design eller så. Man tapetserar inte sitt rum med tidningsurklipp med sina favoritband, man sätter upp en tavla som visar att man har varit på fotografiska museet, tänker man.

Detta var min uppfattning tills två litet tvära engelsmän dök upp i mitt liv.

Så här började det: För några år sedan lyssnade jag igenom Nightlife. Jag blev helt fast. Det var nåt som inte stämde, minns jag att jag tänkte. Den pulserande och ibland lätt fanatiska dansmusiken hade något svart och mörkt som liksom skar mot beatsen. For your own good, call me tonight… Det var känslan av att befinna sig på ett dansgolv och vara skitsnygg och populär men med avgrundsdjup ångest. Come on, call me!

Under den hösten, när jag var 20 år och precis hade flyttat hemifrån, tog jag mig an hela den låtskatt som är signerad Chris Lowe och Neil Tennant. Det vill säga, trettio år av pop. Succesivt växte känslorna och nån gång kring julen 2011 var jag definitivt kär. Till skillnad från mina flyktiga romanser i tonåren har det här förhållandet hållit genom allt, såväl mina gangsterrapperioder som när jag varit besatt av shoegaze och proto-grunge.

Och när jag skriver kärlek så menar jag det. Många jag känner tycker jag är lite fånig. De kanske tror att jag driver och är ironisk. Det är jag inte. Och om det är något Pet Shop Boys har lärt mig, är det att gränsen mellan vad som är ironi och vad som är verklighet ibland är ganska flytande.

Det är inte alltid lätt att avgöra varför man fastnar. Jag ska försöka definiera varför jag älskar Pet Shop Boys, men den där djupa, vällande känslan av kärlek kan vara lite svåranalyserad. Kanske är det just därför. Ingen annan kan beskriva kärlek såsom Neil Tennant, eftersom han just beskriver, snarare än att försöka förklara någon sorts ”kärlekens natur” som inte finns.

Neil Tennant använder sig inte av metaforer, han använder sig av verkligheten. Han talar om hur det känns, direkt, och då går det direkt till hjärtat. Kärlek är ju något som sipprar ur de mest vardagliga ting.

I stood at the kitchen sink, my radio played
songs like ‘Tainted Love’ and ‘Love Is Strange’
As I listened and the words hit my ears
I cried sudden tears

Och sen är det ju Chris Lowes syntar. Den rytmiska basslingan i I get exited (you get exited, too) – just så känns det när man fylls av en nervositet och förväntan över att något riktigt stort kommer att hända. Eller de hysteriska stråkarna i introt till Love is a Bourgeois construct. Man behöver inte ens lyssna till den ironiska, geniala texten, man förstår ändå. En avgörande anledning till att min kärlek till the Boys inte har svalnat är helt enkelt duons förmåga att snickra perfekta poplåtar. Så. Jävla. Många. Perfekta. Jävla. Poplåtar.

Jag älskar Pet Shop Boys för att de skrev How can you expect to be taken seriously? om bajsnödiga artister som vill förbättra världen. Jag älskar dem för introt till Axis. Jag älskar dem för att de skriver låtar om att skicka e-mail och om Che Guevara som dansar disco. För Michael Mayers remix av Flamboyant. Jag älskar dem för hela deras image.

Det är inte så att jag bara lyssnar på Pet Shop Boys. Den här veckan har jag exempelvis lyssnat på en massa ny P3-musik trots att Silvana Imam är fett överskattad. Jag tycker Little Jinder, Rein, Archy Marshall, Porches och Pinkshinyultrablast och allt annat som är hippt är jättebra. Ni får inte tro att jag är en sån där som läser typ Mojo. Jag har faktiskt lite koll.

Men jag älskar inget som jag älskar Pet Shop Boys.

/Karin