Ni har säkert sett dom. De går långsamt. Står på fel sida i rulltrappan. De ska börja prata med folk på tunnelbanan. Lantisar. Bönder. Bonnläppar. Töpar. Hatat barn har många namn. De kommer hit. Tar våra bostäder. Tar våra jobb. Bara i år har 14 000 nyutexaminerade mediakommunikatörer från Linnéuniversitetet flyttat till hit.

Vi har därför bestämt oss för att starta ett nytt parti: Stockholmsdemokraterna. Det stockholmsvänliga partiet.

Vi i Stockholm har länge burit det här landet på våra axlar. Vi har erbjudit svenska medborgare som flytt diverse sketna hålor runt om i landet jobb och tak över huvudet. Vi har betalat för deras barns utbildning samtidigt som vi betalat deras kusiners kommunala budgetar.

De flesta lantisar som flyttar till Stockholm har en helt annan kultur. Det har på senare år kommit in attityder och normer är helt annorlunda mot våra. På grund av det här uppstår det ofta kulturkrockar som i vissa fall slutar med våld.

Snart är stockholmarna en minoritet i Stockholm. Det är nog nu. Stockholm behöver ett andrum. Vi behöver en inflyttningspaus.

Vi motsätter oss inte inflyttning till Stockholm, men den måste vara på en nivå som inte hotar Stockholms identitet.

Vi har därför tagit fram till ett principprogram för Stockholmsdemokraterna.

1. Inför omedelbar inflyttningspaus till Stockholm. Idag behöver du stå i kö i typ 20 år för att få en bostad. Lantisarna kräver mindre i lön och bor inte sällan trångt. Vi måste reda ut den nuvarande situationen innan vi kan ta emot fler bönder.
2. Hjälp lantisarna på plats. Redan idag betalar Stockholm merparten av Sveriges kommuners budgetar. Men eftersom det uppenbarligen inte räcker för att hålla kvar lantisarna får vi gå på offensiven och skapa simulatorer av tunnelbanan 08.15 i alla Folkets hus i avskräckande syfte.
3. Inför ett generöst återvändningsbidrag för de lantisar som vill flytta tillbaka.
4. Låt endast en begränsad mängd människor från hålor flytta hit. Fiskrensare och halvdanskar har egna städer de kan hålla sig till. Föreslagsvis utgår vi från ett index där traktorer per capita avgör hur många som får flytta hit. 
5. Inför ett stockholmstest för dem som flyttar hit. Eftersom vi genom detta endast tar hit de värsta lantisarna måste vi ha ett gediget assimileringsprogram. Genom att underlätta för assimilering kan de värsta kulturkrockarna undvikas. Innehållet i stockholmstestet låter vi det här kommentarsfältet avgöra. Men det ska åtminstone vara obligatoriskt att kunna uppvisa normalt tunnelbanebeteende för att få flytta hit.
6. Språket är en nyckel för assimilering. Därför bör alla nyanlända stockholmare, utöver stockholmstestet, skriva ett gediget språkprov. Man säger inte ”på Hornstull”, exempelvis. Om man inte vet vad en raggarballe med svängdörr är, vad man menar när man frågar ”vad gäspar dinkan?”, eller tror att en kjorre är en fågel får man det svårare på arbetsmarknaden och i det sociala livet.
7. Res en staty över Anna Kinberg Batra och gravera in order ”Stockholmare är smartare än lantisar” nedan.

Genom ovanstående punkter kan vi åter trygga staden från människor som inte kan åka kommunalt, säger hej på gatan eller inte vet om man ska gå på höger eller vänster sida mellan T-centralen och Centralstationen.

PS. Martin Soneby luftade denna tanken i någon podd nångång. Han är därmed andlig ledamot i partistyrelsen. Med eller mot sin vilja. Vi vet inte. Även om han är nästan lika okänd som vi är så får han gärna höra av sig om han vill bidra till kampen. Alla andra som någon gång luftat den här tanken men inte gjort slag i saken: skyll er själva. 

REDIGERAD TYDLIGEN STAVAR VI SOM LANTISAR SONEBY HETER HAN INTE SONNEBY!!! OMG!!!!

Filip Wästberg,
partiordförande

Karin Pihl,
vice ordförande och ideologisk ledare

Martin Soneby,
Andlig ledamot

Efter ett möte springer jag in på Clas Ohlson för att köpa USB-minnen. Jag älskar Clas Ohlson, det är något med blandningen av gubbar som står och dammar framför hyllrader med skruvar, skarvsladdar och högteknologiska ficklampor som gör mig varm i hjärtat.

Efter att ha stått i kassakö i en halvtimme kastar jag mig hemåt. Tunnelbanevagnen är knökfull som vanligt. Doften som uppstår av ett tiotal filtjackor från ett tiotal människor som står och svajpar på en yta på tre kvadratmeter fyller mig alltid av en känsla av modern urbanitet.

Väl hemma hittar jag en matlåda i kylen som möglat. Slänger den och njuter av upplevelsen att rensa ut det gamla, in med det nya, det vill säga en liter mjölk och ett paket Bregott. Lagar en enkel pastarätt till middag, som jag avnjuter med en skvätt rödvin som jag unnar mig efter en arbetsvecka.

På fredagskvällarna gillar jag att sitta och skriva eller göra musik, men när jag väckt laptopen till liv ringer Hugo och frågar om vi ska ta en öl. Att dricka öl gillar jag så vi möts på den mysigaste puben söder om Slussen. De har en stor stark till ett riktigt bra pris. Känslan av att två personer blev knivhuggna på toaletten någon gång under 90-talet får det att pirra i magen. Man känner sig som en ”gangster”!

På lördag morgon sover jag ut ordentligt. Går upp klockan elva och sätter mig på en stol och känner mig stressad över att jag inte vet vad jag är stressad över. Sedan kommer jag på – Filip och jag ska ju DJ:a i kväll! Tar upp mina USB-minnen och börjar tanka över låtar i rask takt.

Vi möts upp i Hornstull. Eftersom ingen av oss har pallat laga mat köper vi en utsökt kebabrulle på mojen. Det är en härligt traditionell Solna-gorv-grill, men man måste betala med kontanter eftersom ägaren troligtvis skattefifflar. Sedan går vi och sveper en öl innan vi glider ner till vår favoritbar.

Stämningen på Cosmo är som vanligt gemytlig. Jag älskar det stället, är helst där två gånger i veckan. Tydligen är det en 40-årsfest på gång. Vi blir igenkända av en man som säger att han älskar vår musik. Alltid kul att få uppskattning!

Vi drar igång vår discomusik. Eftersom vi, som vanligt, egentligen inte fattar vad vi håller på med tar det ett tag innan vi kommer in i det. Som tur är lyckas Filip skicka en snapchat-film precis när jag för en gångs skull gör en snygg övergång och det är ju huvudsaken.

När klockan slår ett är det dags att stänga. Vi känner oss nöjda över att vi kan titulera oss som Stockholms sämsta DJ:s. Tillsammans med vänner och bekanta står vi utanför och undrar vad vi ska göra. Någon vill gå till en bar, jag vill gå till Berns, någon vill gå till Marie Leveau. Det slutar med att vi tar tunnelbanan till Östermalmstorg men klockan är redan kvart i två vid det laget så det är svårt att få tag på en stärkande öl. Köerna till Sturekompaniet, Hells Kitchen och de andra ställena i området slingrar sig långa och vi inser att vi aldrig kommer att komma in, även om vi skulle låtsas vara kändisar.

Därför går vi till Stureplans lökigaste ställe. Någon drar ett icke välkommet skämt i kön och det blir lite dålig stämning, men det är ingenting lite öl och dans inte kan muntra upp. Därinne är det smockfullt, en snubbe tror att han kan ragga upp mig genom att bli ”upprörd” över min kräksgest när de spelar Håkan Hellström, men jag blir som tur är av räddad av Benjamin.

Vid tre blir vi trötta och går därifrån. Jag älskar det kalla, stickande ljuset på tunnelbanan mitt i natten, det får en att känna sig ung och gammal på samma gång. Jag säger till Filip att jag inte vet vad jag ska göra med mitt liv, han säger att jag är så begåvad att det nog löser sig.

Jag tar en liten promenad från tunnelbanan eftersom jag till min glädje har 37 procent på mobilen. Går ner till vattnet och blir med ens medveten om hur mycket vinter det är. Ställer mig på en brygga och börjar sparka på den blöta snön samtidigt som Jocke Bergs ljuva stämma strömmar genom mina hörlurar. Snöblafforna landar tungt i det svarta vattnet.

På söndagsmorgonen vaknar jag bakfull. Går upp och äter flingor. Får ett sms från Filip där han skriver att jag har gett honom existentiell ångest. Föreslår att vi ska ta en promenad medan det är ljust, för att sörpla den D-vitamin som erbjuds denna tid på året. Han säger att TV4 precis har börjat visa en julfilm, men jag envisas.

När vi har knallat runt i en timme i det härliga vintervädret och lyckas undvika att halka sätter vi oss på ett mysigt kafé. Båda väljer varsin härlig bulle och en kaffe som hade smakat ljuvligt om det inte vore för att det antagligen stått sedan de öppnade på morgonen. Jag frågar Filip om hur det går med romanen, sedan skrattar vi i en blandning av självförakt och ironi.

Söndagskvällen avslutas med tvättid. Älskar att ha rena kläder, det är så mycket bättre än att tvingas leta fram några gamla strumpor med fem hål. Jag känner mig ordentligt uppvilad och redo för en ny vecka.

Berättat för: Karin

På fredag och lördag ska Filip se Kent sista gången i sitt liv. I den här chattintervjun berättar han om sin relation till bandet.
Av: Karin
Med: Filip

Hej och välkommen till den här intervjun!

Tack Karin!

På fredag och lördag ska du se Kent för sista gången i ditt liv. Hur känns det?

Det känns på många sätt som en begravning. Man vet inte riktigt hur man ska reagera och känner kanske inte SÅ mycket inför det. Men av erfarenhet vet jag att jag kommer att drabbas hårt. Men det kommer väl delvis bli skönt. Man får säga farväl, på ett värdigt sätt.

Känns den här sorgen som en ensam individuell grej, eller känner du som Kent-fan att du är en del av något större?

Jag tror att många Kent-fans, även de som är mest hardcore, känner såhär: ingen förstår Kent som jag gör. Och så känner nog jag också. Därför är det mest en individuell grej.

Typ som att vara kär? Alla vet hur det känns men ingen vet exakt hur det känns. Eller hur det egentligen känns.

Ja, det är nog en bra liknelse till ens kärlek till musik generellt. Men för många kan nog musik handla om gemenskap, typ folk som blir synthare eller hårdrockare eller nåt. Att man i kulturen kring ett band hittar ett sammanhang där man känner sig hemma. Och för mig är Kent inte riktigt ett sådant band, även om det finns många hängivna fans som går på konserter tillsammans och så vidare. Men det slår mig att de personerna alltid ter sig ganska individualistiska i sin relation till Kent.

En sak som Kent varit väldigt sparsamma med är att prata om vad deras låtar handlar om. Det förstärker ju den känslan. Det finns några undantag där Jocke berättat och då har det varit så extremt banalt att man nästan blivit lite lack.

Det leder oss in på en annan fråga, nämligen Jocke Bergs texter. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det generellt sett är genialt, eller om det är rätt banalt och platt. Är det just det som är det geniala, på något sätt?

Ja, jag tror man måste acceptera det banala i hans texter för att få något ut av det. I media har han ju haft en ganska avslappnad attityd till sitt textförfattande, ibland rent nonchalant. Ibland syns det i texterna också. Som i låten ”Du var min armé”: ”Och du stod där med din kniv/ bredvid din tyska bil”. Det är extremt banalt. Nödrim liksom.

Jo, men det är ju till och med dåligt. Jag tänker kanske på exempelvis ”Det finns inga ord, på det här jävla språket, inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak”. Extremt enkelt, simpelt. Men ändå träffar den där raden så jävla rätt.

Ja, alltså alla käftsmällar som jag fått av Kent, alla textrader som drabbat mig väger upp alla nödrim med råge. ”Alla har vi fastnat hos nån någonstans”, är också en sådan rad.

Ja. Särskilt när han sjunger det med den där rösten… Det låter så äkta.

Ja, mitt i det banala gör han det med sånt hjärta att man köper det mesta. Det här är nog min favorit:

”Ibland så dör jag litegrann/när du halkar med din tunga på en bokstav i mitt namn”. Alla som varit olyckligt kära måste kunna relatera till det där.

Ja, det är så EXAKT bara.

Om Dylan kunde få Nobelpriset borde väl Jocke få Augustpriset?

Du är ju en person som har lätt att vara sarkastisk, tar till ironi ganska snabbt, det ligger alltid ett garv och en ironisk kommentar nära till hands. Men du älskar Jocke Berg över allt annat, vars texter är fantastiskt befriade från ironi. Hur kommer det sig?

Jo, men jag har nog alltid tagit det jag känner på allvar. Och Kent är väldigt nära förknippat med mina känslor. Deras musik är ett sätt att klä dem. Och om jag är ledsen eller mår dåligt vill jag inte fly den känslan. Det är nog en viktig faktor.

Är det sin första instinkt när du är ledsen, att dra på hörlurarna och lyssna på Kent? Finns det något annat du har den relationen till?

Väldigt fint att jag lyssnar på låten Ett år utan sommar:

”Släta ytor, är inget för mig/Ge mig fel/Ge mig nåt lika trasigt som du och jag”

Nej, det är nog inte det första jag gör eller tänker på. Men när jag ska börja bearbeta det jag känner så är musik alltid nära till hands och i synnerhet Kent.

I morse skrev jag till dig: ”är inte Isola lite Kents Pablo Honey? Tycker mig höra tydliga Tom Yorke-komplex”.

Kan inte du förtydliga lite varför?

Det var inte en så sofistikerad tanke. Ska lyssna och se om jag kommer på. Ja men ta bara introt på första låten, så himla Radiohead-soundigt. Spår två på Pablo Honey är ”Creep”, spår två på Isola är ”Om du var här”…

Ja, Kent var nog influerade av Radiohead under den där perioden. Jocke Berg har ju lyft fram Martin Gore och Thom Yorke som inspirationer. Jag vill minnas att Jocke jämförde kent med Radiohead under någon turné på 90-talet och sa att det var dom enda två banden som lyckades ta alternativ rock till den nivån.

Lagom ödmjukt, det är bra. Så jag var inte helt fel ute och cyklade?

Jo jag tycker nog det

Ja men förklara varför då! Jävla elitist

Såhär: de två första skivorna är lite trevande, Kent försöker hitta sitt sound, ungefär som Radiohead gjorde det på Pablo Honey och The Bends. Kent hade en massiv hit Kräm och Radiohead hade Creep. Isola/Hagnesta hill är nog mer OK Computer om man ska dra det så långt. Det finns väldigt många fans som bara lyssnat på Kent fram till Hagnesta Hill. Ungefär som många Radiohead-fans bara lyssnade fram till OK Computer.

Vilket är konstigt för jag tycker den bästa plattan efter OK Computer är Kid A.

Japp, men världen är full av idioter

Sant. Så först nån form av punkband, sedan Radiohead, sedan Depeche Mode och till sist…. något arenarockband? Som Depeche i och för sig

Nja, det jag beundrar mest med Kent är att dom aldrig slutat utvecklats. Eller jo, nu har dom väl gjort det lite och då slutar dom. Men efter vapen och ammunition som sålde över en halv miljon exemplar släppte man Du & Jag Döden som är en grym skiva. Men den är mörk som fan. Vilket ju var en reaktion på V&A, tror jag. Efter Du & Jag Döden som dominerades av gitarrmattor släppte man Tillbaka till samtiden som är ganska elektronisk. Man har hela tiden gått dit folk inte tror eller inte vill att dom ska gå. Ungefär som Radiohead med Kid A, Man har hela tiden gått dit folk inte tror eller inte vill att dom ska gå.

Men jag kan tycka att Radioheads ambition att hela tiden göra något nytt också kan bli lite krystat. Amnesiac är ju en grym platta. Samtidigt hör man att dom tänkte lite ”uuuh… nästa nivå”. Är inte vilsenheten ett resultat av att man måste maxa förändring? Nåväl, vilken är Kents bästa platta?

Oj det är fan nästan en omöjlig fråga tycker jag. Men som helhet tycker jag nog att Isola är deras bästa skiva. För den har en sån tydlig röd tråd och är så komplett.

Och den sämsta?

Jag är inte rädd för mörkret.

Tack för ett tydligt svar.

Var så god.

Hur ser planeringen för din Kent-helg ut?

På fredag ska jag se dom med dig och min syrra. Siktar på att stå nära men inte längst fram. Där jag trivs bäst! På lördag går jag själv och har sittplats. Innan den sista konserten ska det vara en parad till arenan med livgardets trumkår. Jag har allvarliga funderingar på att gå i den. Väl där ska jag dricka en eller två öl, tänka på livet, lyssna på mitt band och säkerligen gråta en hel del.

Och vad ska du göra efter den sista konserten på lördag? Vad gör man när man har gjort slut?

Gå hem och sova? Fast det gör man ju aldrig. Jag kommer säkert gå ut och festa. Det hade Kent gjort. Det är ju dom som dumpar mig. Så då tänker jag att det är en rimlig aktion.

Helt sant, i och för sig. Och sedan gråta med din smartphone på vägen hem ensam. För att dra en annan popreferens.

Hehe. Jag undrar om jag kommer att lyssna på Kent efter allt det här. Eller om det kommer att kännas som att ligga med någon man en gång var tillsammans med.

Du tror inte att ni kommer att kunna vara vänner efter det här? Bara vara vänner, alltså?

Jo, jag tror nog det. För det är faktiskt ganska ömsesidigt. Jag tycker att det är bra att dom slutar. Och älskar dom lite mer på grund av det.

Nu skickar Filip en bild på Kent med kommentaren ”så snygga!”. Intervjun är därmed avslutad.

Nu ska jag berätta för er om en karaktär som jag tror de flesta har stött på. Vi kan kalla honom (det finns så klart honnar och hennar av denna typ, men de flesta jag har träffat har varit hannar) för stroppen. Stroppen är en synnerligen irriterande typ, en pösmunk som ovälkommet dyker upp och ska förklara hur saker och ting ”ligger till”.

Vanliga igenkänningstecken är att han kompenserar sin bristande IQ-nivå med ett stort ego, att han slänger sig med termer han egentligen inte begriper och anser sig vara moraliskt överlägsen alla andra. På seminarier sitter han alltid längst fram, räcker upp handen trots att det inte är frågestund och när han har fått micken inleder han med ”det här är ingen fråga, men…”.

Stroppen är en mästare på att amatörmässigt psykologisera sina motståndare. Låt mig exemplifiera genom att referera till en studentfest jag var på för några år sedan. Dum som jag var hade jag gett mig in i en diskussion med en stropp. Debatten rörde något idiotiskt ämne på högstadienivå, jag tror att han var bestört över att jag inte är radikalfeminist trots att jag är tjej, eller något sådant. ”Så du vill inte solidarisera dig med andra kvinnor. Intressant.” Här la han pannan i djupa veck: ”Det måste vara för att du på grund av patriarkatet har jättedåligt självförtroende, och vill trycka ner andra tjejer.”

Tack så mycket för omtanken, men jag är fullt medveten om att jag är klipskare än de flesta och särskilt såna som du, ville jag svara men det gör man ju sällan. Att ha en hjärnkapacitet som slår stroppens är dock ingen merit. Det stoppar dock inte stroppen från att ta sig fram i tillvaron. Han återfinns nämligen inte bara på Flogstafester och i seminariesalar utan överallt i samhället, även i våra medier.

Hur kan stroppen vara ett så frekvent förekommande fenomen när få människor, av bägge kön, inte står ut med honom? Svaret på den frågan är att stroppen faktiskt besitter en egenskap som man kan komma långt med. Om en kollega på arbetsplatsen dryftar en intressant idé är han inte sällan där och snappar åt sig den, och när chefen kommer in säger han ”jo, JAG har kommit på en grej…”.

Trots att stroppens bildningsnivå liksom hans intelligens är begränsad har han fångat upp ett och annat svårt ord som han slänger sig med och fyller med innehåll och analys som inte skulle passera på ett B-uppsatsseminarium. Men med oslipade glas i bågarna tar han sig fram med sin kvasiintellektuella attityd.

Det är svårt att diskutera med stroppen. Han är mer intresserad av att recensera andras idéer – om politik, filosofi, konst, litteratur, vad som helst – än att komma med några egna:

Jo men jag har faktiskt ägnat några månader åt att sätta mig in i lite fackfilosofi om autonomibegreppet ur ett värdeteoretiskt perspektiv, och ur ett politisk-filosofiskt perspektiv, och kommit fram till att… – Nu tycker jag att du är bakåtsträvande. Det där är inte liberalt.

Jo men alltså om man ser till europeisk idéhistoria så är det ganska uppenbart att… – Nu tar du avstånd från upplysningens moral. Men det var just det jag skulle komma till, att… – trist att du tycker så. Trist och tråkigt. Det är en inställning som ej är kompatibel med en universalliberalistisk människosyn.

Jag har ju visat här på Google att Martin Gore inte alls är född i New York, han är från Lo… Jag har sett Depeche Mode live tre gånger. Jag kan faktiskt dom här grejerna.

Men Anna här som är kemist säger ju att bakpulver inte alls är en svamp, så… – Bakpulver har känslor. Det är omoralistiskt att baka med bakpulver.

Ja, ni fattar.

Hur ska man hantera stropparna? Det är lättare sagt än gjort. En taktik är att vara stoppig tillbaka. Den har jag börjat köra med. Funkar ganska bra. Men det finns en risk att stroppen blir arg och upprörd om man slår tillbaka med samma mynt. Det ligger i stroppens natur.

/K

I morgon har vår humorserie Generation Varför PREMIÄR i P3! På absolut sämsta sändningstid, 21.03 på lördag. Men det är väl ingen som lyssnar live på radio ändå. Allting kommer såklart att finnas i cyberspejs efteråt.

Vi är i alla fall fett taggade på det här. Vi har i vanlig ordning inte en aning om vad vi håller på med men vi har en vag uppfattning om att programmet är ganska kul.

Vad är det då för serie? Det är egentligen en radioteater om Karin och Filip som pluggat i Lund och nu flyttat till Stockholm. De är på ständig jakt efter uppmärksamhet och snabba kickar och vill att livet ska innehålla mer än villa, volvo och vovve. Kort sagt vill de tjäna pengar på att bara vara sig själva. Mitt i allt försöker de hålla sams, hitta någonstans att bo och finna kärleken. Hela historien är ett försök att skildra vår tids ångest som kommer ur ett ständigt sökande efter kickar och självförverkligande.

Det låter pretto, men det är ganska kul.

Klockan 15: 30 i dag fredag intervjuas vi i P4 Uppland om hela grejen, lyssna om ni vill!

Vi hoppas att ni kommer att tycka det här är lika kul som vi tycker att det är . In på länken nedan på söndag (om du inte mot förmodan lyssnar på radio en lördagskväll).

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/810773?programid=3389

/ Karin & Filip