8:27 10 Okt 2017

Är man inte en cool människa som jobbar inom media ska man finnas på LinkedIn. För er som inte känner till LinkedIn är det ett ”yrkesnätverk”, typ ett sätt för folk att skryta om sig själva så att potentiella samarbetspartners eller framtida arbetsgivare kan spana in en.

Alltså ett sätt att i en enda gigantisk ring runka av varandra.

– Du är så duktig på ledarskap!!!
– Amen durå! VÄRSTA projektledaren!!

Gemensamt för allt på LinkedIn är att det helt saknar självdistans och att ironi är förbjudet. Det kan missuppfattas. Av din framtida arbetsgivare eller någon annan. På LinkedIn ska man vara serigös. Man skriver statusuppdateringar som ”Gör det ena – så leder det till det andra!” eller ”I never lose – either I win or learn!” 423415151565 likes.

Ibland funderar jag, troende som jag är, på hur helvetet ser ut. Vad händer lixom? Jag börjar bli mer och mer säker på att mitt helvetet är att komma till LinkedIn i verkligheten. Det första som händer är att djävulen, en glad, käck nykläckt handelsstudent kommer fram till mig med ett brett, blekt, perfekt leende och hälsar:

– Men Filip! Vad kul att du kunde komma, häng med här så ska du få träffa din handledare Anna. Hon har en fil.kand i statsvetenskap och har jobbat som politiskt sekreterare i Bryssel. Superengagerad i miljöfrågor. 

Någon tjej närmar sig i byxdress och vinkar frenetiskt. Djävulens leende är konstant. Hans käkben sticker nästan hål på kinderna.

– Åh vad kul! Du är ny här? Välkommen! Du kommer älska att vara här. Gud, eller förlåt jag menar djävulen haha omg, jag trodde verkligen inte att det här var helvetet. Det är så himla underbart! Alla bara minglar runt, man har alltid någon att prata med och Anna där borta har 52 635 kontakter! Kom ska jag presentera dig för Gunilla, hon är rekryterare och har varit här längst av alla, hon kan allt!

– Såja, Anna! Vi ska nog låta Filip känna göra sig lite hemmstad först, vi har inte bråttom och det finns oändligt med människor att hälsa på. Här i helvetet nätverkar vi året om, dygnet runt. Eller ja, vem räknar dagar när vi ska vara här i en evighet lixom, haha!

I panik försöker jag fly. Men djävulen förklarar för mig att om jag inte minglar och skaffar så många kontakter jag kan så kommer jag bli gruppvåldtagen av 60 demoner i kopiatorrummet. Bring the demons on säger jag!!!

/ Filip

5:10 26 Sep 2017

Alla har vi varit med om det. En firmafest, Finlandskryssning eller liknande. För att det äldre klientelet ska komma igång drar DJ:n på några ”gamla godingar”. Och vi som har någon form av smak tvingas fly dansgolvet.

Här är en lista på de låtar som du absolut inte ska önska, och för guds skull inte spela:

  1. 1. YMCA av Village People. Till och med de som inte kan dansa kan vara med och stoja på dansgolvet! Känns ju som medelpasset på Friskis! Höhö, hur är den där dansen nu igen? Höhö oj jag råkade göra ett B i stället! Så tokigt det kan bli!
  2. I Will Survive av Gloria Gaynor. NEJ, detta är inte tillfället du ska ”äga dansgolvet” för att hämnas på din exman.
  3. Vem vet av Lisa Ekdahl. Ett: Man kan inte spela den här låten på ett dansgolv (jag har varit med om det). Två: Sluta knäpp med fingrarna.
  4. 800 grader avEbba Grön. Nej, du är inte rebell, du är mellanchef.
  5. Red Red Wine av UB40. För att det är en hemsk låt.
  6. La Bamba av Los Lobos. Åh, känns nästan som att man är på Mallis!
  7. Don’t Stop Me Now av Queen. Förutom att det är en vidrig låt tar folk det som en seriös uppmaning. Och om man har en ”good time” måste man väl inte påpeka det?
  8. Don’t Stop Believin’ av Journey. DET HÄR ÄR INGEN DANSLÅT. Och sluta stå med armarna uppe i luften som ett fån.
  9. I Love It av Icona Pop. Den här låten känner folk igen från Rix FM! Ja, det är en bra poplåt. Men det är ingen danslåt, om man inte tror att man dansar genom att hoppa upp och ner och veva med armarna.
  10. Wonderwall med Oasis.
6:42 14 Sep 2017

Idag aktualiserats en allvarlig fråga. Det patriarkala förtrycket i djurriket. Jag är inte så insatt i hundfrågan (rädd för alla djur) men tydligen får man inte släppa in löpande tikar, vilket jag tror betyder hon-hundar som vill knulla, i hundgårdar. Patriakalt! Förtryck! Skrev Södermalmsbon Carola Kastman på stockholmdirekt.se.

Carola fick direkt massiv kritik. Usch! Ännu ett bevis på att feminismen gått får långt! Jävla södermalmshipsters med hundar som heter saker som Coco och Chanel.

Själv förstår jag inte kritiken. Det verkar ju helt orimligt att tikar som vill knulla inte ska få göra det. Vilka är vi att stoppa deras djuriska instinkter? Det är som att dörrvakterna på klubbarna skulle fråga alla tjejer:

– Jaha, hur många öl har du druckit?
– Äeh typ 3-4 stycken
– Aha, och ska du knulla?
– Ja, jo kanske det
– Tyvärr då är du inte välkommen här

Förstå ramaskrin!

Vad som är extra besynnerligt i hundfallet är att (tydligen) så är tikarna boss bland hundarna. Kommer det nån jobbig han-hund och härjar mot honan så ligger hanen snart på marken och ber om ursäkt. Vad det egentligen handlar om är alltså att södermalmsbor inte orkar jaga sina kåta han-hundar som till varje pris ska uppvakta den knullsugna tiken. Låter som min lördagkvällar.

Därför har man infört ett patriarkalt system som förbjuder löpande tikar på hundgårdar i Stockholm.

Det är i grunden fel och dåligt för mångfald och tolerans i djurriket.

Jag tycker vi ska bifalla Carolas önskan om separatistiska hundgårdar. Eller ännu bättre: låt hundarna knulla! Låt en hund va!

Man kan också tänka sig att vi i framtiden har ras-separatistiska hundgårdar. Varför ska små kinesiska nakenhundar behöver dela hundgård med en fet dobberman. Kinesiska nakenhundar har länge blivit förtryckta pågrund av sin avsaknad av päls.

*I övrigt tycker jag att vi ska förbjuda alla naturfilmer då de skildrar regelrätta våldtäkter begångna utan samtycker i djurriket.

Må moder jord välsigna er!

/Filip

11:37 4 Sep 2017

Matlagning har länge betraktats som kvinnogöra. Så är det inte längre. Det är män som startar veganrestauranger vid Telefonplan och flippar burgare på ställen där ölen kostar 92 kronor. Mat har blivit trendigt och en statusmarkör. Man måste ha ”koll”.

Som en salladslökarnas Hardy Nilsson slänger de sig med en terminologi som för den vanlige falukorvsstekaren framstår som rena grekiskan. Ska man äta rätt nu förtiden räcker det inte att veta att kyckling ska vara genomstekt. Man måste ha koll på sesam-tahini, acai, dadelsirap. Ursäkta, har du någon kelp-tång hemma?

”Jag drar ihop en poké bowl, är det okej?”, frågar Aron när jag ska komma hem till honom för att käka något enkelt. Öh, poké vaddå?

Det är inte det att jag inte gillar bra käk. Helt ärligt kommer jag aldrig till lunchrummet med en låda Mamma Scan och snabbmakaroner. Men jag vågar knappt bjuda på något längre. Att laga mat med mina manliga vänner är som att vara med på ett morgonmöte på Expressen Fredag i Percy Tårar-sketchen:

”Vi kanske skulle kunna göra en grej på … lammfärs?”
”Vad… sa… du… nu? Vi står faktiskt här och försöker laga en middag!”

Referensen är ingen underdrift. Jag minns när Jack och jag skulle laga mat för några år sedan. Vi skulle göra guacamole. Jag stod där och mojsade, hällde väl i lite av det som fanns i mitt blickfång. Lite salt, svartpeppar, varför inte en skvätt olivolj… Nej. Inte det. Absolut inte det. ”Vad GÖR du?!” Jack vaknar upp från sin smarta telefon. Kastar sig fram. Greppar flaskan ur min hand. ”Det ÄR ju redan fett i avocadon!!!!”

När han åt hemma hos mig sist tog han med sig egen mat.

Vi snackar om en livsstil här. Mat är inte bara livsmedel som ska tillagas så att det blir gott. Det första matmännen frågar om man har varit på semester handlar inte om man besökte några intressanta museum eller såg någon konsert eller besökte en berömd byggnad. Nej, det är matsmältningssystemet som står i fokus: Vad ÅT du för något?

Matmännen har samtidigt en ”avslappnad” inställning. Det är ju bara att ”dra ihop något!”. Själva är de inte bara mästerkockar, de är krogkritiker också. De vickar på stolen, slår ut med händerna, suckar och säger med ett anspråkslöst tonläge: ”Alltså, restaurangerna nu förtiden… Dom frågar, ’har du varit här förut så du vet hur det funkar?’ Jag kan tycka att, kom igen, ge mig bara lite bra mat liksom!”.

Men den som trodde att normal köksutrustning består av några bra grytor, en stekpanna och en stavmixer har fel. Kokkonst anno 2017 skulle kunna ersätta tekniklektionerna på gymnasiet. Visste ni att man inte kan laga mat utan en vakuummaskin? Det måste man ha, i alla fall enligt Benny, som kan allt om sous vide. Det är alltså franska och betyder under vakuum, och så ska man tillaga allt från kött till broccoli. Asgott blir det. Men dyrt. Att frakta en sådan apparat från staterna kostar sju papp minst. Smakar det så kostar det.

Men jag klagar inte. Man kan lära sig mycket av att ha vänner som kan det här med käk. Min bästis Fredrik har lärt mig mycket. Han lagar mat till mig flera dagar i veckan, och det är alltid spännande att äta hemma hos honom. Ibland är det något asiatiskt jox med sallad som man ska hälla en soppa över, ibland är det klassisk husmanskost. Han är bra på det. Till och med pasta med korv blir gott när Fredrik gör det.

Ibland är det dock jag som har matansvaret. Det brukar i alla fall vara bestämt så från början, men när man står och rör i en gryta dyker Fredrik upp, harklar sig och säger något i stil med: ”Ser gott ut! Men du vet att man inte ska pressa vitlöken, man ska hacka den?”.

Det var bara ett litet tips, får man sedan höra när man fräser att det ju är jag som sköter käket i dag. ”Du gör på ditt sätt, det vill säga fel, jag gör på mitt sätt, det vill säga rätt… man kan väl komma med lite idéer liksom!”.

Det blir oftast bättre om man gör som han säger. Vilket gör mig ännu mer irriterad.

Men jag är i alla fall bra på att diska, sa Benny efter nyårsmiddagen vi svängde ihop tillsammans.

11:05 30 Maj 2017

Här kommer ett lite pretentiöst inlägg.

Om jag var tvungen att välja mellan att bli blind och att bli döv skulle jag välja det förra. Det skulle verkligen suga att inte kunna skriva. Men att inte kunna höra hade varit värre, eftersom det då vore omöjligt att uppleva musik.

Språk och musik har förvisso stora likheter (musik är en form av språk kan man väl säga). Det är inte bara det att bägge konsterna är stimulerande och kreativa, och befriande eftersom det finns regler, men man kan också välja att skita i reglerna, typ, jag lägger in ett A-ackord i en låt som går i C, som i och för sig är en rätt trist tonart, nåväl, eller, dom säger att man inte får ha för många bisatser, det är säkert officiellt sett för många kommatecken i den här meningen, men man kan om man vill, vem ska stoppa mig liksom, och vilka är ens ”dom”?

Det finns fler likheter. Ord behöver inte betyda det de officiellt ska betyda. Detta faktum är både befriande och ger upphov till ångest. Säg att en vän till dig uttalar följande mening: ”Jag har saknar dig”.  Vad betyder det? Att hon satt på en uteservering förra veckan och kom på att det vore trevligt om du vore där och kunde bjussa på en bärs? Kanske är det bara en ren artighetsfras, totalt tom på mening, något man säger för att vara snäll? Eller är det så att hon grät hela vägen hem på tunnelbanan sist ni sågs eftersom hon visste att hon inte skulle få se dig på ett bra tag?

Ingen vet med säkerhet. Orden är ju till för att vi ska kommunicera med varandra, men eftersom det inte går att med fasthet klargöra deras exakta betydelse – varje försök kommer att leda till en så kallad infinit regress, det vill säga, det enda sätt vi kan förklara orden är genom att använda andra ord, som då drabbas av samma problem – är vi för alltid fast i en evig semantisk gissningslek. Och ja, ”vi kommunicerar till största del med kroppsspråket”. Men det gör inte saken bättre, snarare tvärtom.

Precis som med harmonier, melodier och rytmer kan ordens innehåll vara något annat än formen. Men de låtsas ju inte vara det. Därav irritationen. Någon tycker säkert att just det är det fina, men jag skulle som sagt hellre vara blind.

Musik kan förmedla det orden inte kan. Det är en sann klyscha. Exakt VAD detta är går ju så klart inte att beskriva. Musik är ju en rätt abstrakt grej egentligen. Definitionen är ”systematiskt ordnade ljud”. Och det är ju bara… En syntslinga. En körstämma. Ett gitarrsolo. En ackordföljd. Ett hårt trumbeat. Som förstärker och förklarar. Det är det enda som till hundra procent kan beskriva.

Håll dig uppdaterad!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla