Bakom Eriksdalsbadet står du i och stirrar ner i en buske vid sidan av vägen. Det är kväll och kallt men du skulle kunna stå där i resten av ditt liv. Slängd i busken ligger det finaste du har sett. Över dom kala kvistarna ligger en roströd, långhårig päls. Du blir stående stirrande. På insidan av pälsen är det smaragdgrönt foder i siden som glittrar i ljuset från gatlyktan. Du ser dig omkring. Det är ingen annan där.

Så får du syn på något. Det är din egen hand. Den är på väg mot busken med tillhörande päls. Du blir själv förvånad över synen. Som om det inte är du som styr. Det är som omöjligt att avbryta rörelsen. Fingrarna spretar och drar så det svider inne i lederna. Nattluften blir dimmig av ditt flåsande i minusgrader.

Samtidigt som dina fingrar glider ner mellan dom röda lockarna så blir en sak säker. Ingenting förutom den här pälsen spelar längre roll.

Med båda händerna lyfter du varsamt upp den och begraver ansiktet i det gröna sidenet. Du upptäcker då att fodret är varmt. Kroppstemperatur. I samma stund hör du ett ljud bakom dig och tittar upp. Du rycks ur vad det än var du precis höll på med och tittar ner mot den asfalterade vägen igen. Det är bara en gubbe på postcykel. Han tittar lite äcklat på dig där du står i busken och cyklar snabbare.

Så är ni äntligen själva igen. Du tittar ner i det vackra röda. Att lämna kvar pälsen vet vi båda inte är ett alternativ. Med ansiktet begravt i lockarna börjar du gå därifrån.

Genom dom roströda håren får du syn på något du inte sett innan. På marken bredvid busken ligger ett par spetsiga klackskor och en röd klänning nedtrampade i leran.

Stirrade stannar du upp. Samtidigt som du tittar ner i leran stryker du ansiktet fram och tillbaka mot pälsen. Varsamt. Du tänker massor av hemska tankar. Sen fortsätter du och pälsen hem.

Nästa morgon vaknar du med pälsen bredvid dig i sängen. Du stryker handen genom dom lockiga håren. Efter några timmar går ni upp. Ni sätter er på sängkanten och tittar ceremoniellt i spegeln mittemot samtidigt som du trär på dig pälsen. Du stänger försiktigt hakarna på framsidan och reser dig. Ditt eget kritvita, raka hår går mot det röda vilda. Det här är den viktigaste stunden i ditt liv.

Du hatar dig själv varje gång du måste blinka. Ögonen blir torra och skakiga. Varje sekund du inte tittar dig själv i spegeln är outhärdlig.

För att inte bli störd har du sjukanmält dig på jobbet dom kommande tre veckorna och kastat ut telefonen genom fönstret. I en cirkel runt dig på golvet ligger små tussar av rött som fallit av när du kammat genom pälsen med fingrarna, timme efter timme.

Efter några dagar blir du för varm. Innanför pälsen är du svettig och ni bestämmer er för att gå ut en stund. I hallen beställer ni en taxi in till stan. Det vore inte rättvist mot världen att stanna inne längre. Ni måste ut och visa upp er.

Ni åker hissen ner och hoppar in i taxin. Taxikvinnan ler mot er i backspegeln. Svetten rinner under dom tjocka, röda lockarna och det gröna fodret klibbar mot din rygg. Som en varm tunga. Den höga pälskragen ringlar sig tajt kring halsen.

Ni kommer fram till Stureplan och taxikvinnan vänder sig om för att ta betalt. Men i baksätet är det tomt. Allt som finns kvar är en kritvit pälskappa som ligger kastad över sätena och glittrar oemotståndligt.