Jag vaknade upp i morse med en stark känsla av mening och tänkte “detta känns inte som livet, detta måste vara nån slags psykos”. Jag har sedan en tid tillbaka varit en helgfarsa åt min egen blogg. Min förstfödde. Hemska scener: hur jag med tredagarsstubb aka Fred Flinta-skuggan runt munnen släntrar in, bakfull av livet, och plockar med mitt barn från en mamma som hatar mig och har en ny man som heter “Stefan” eller nått annat mellanchefigt och tar med mitt barn först på kinakrog där ungen äter friterad glass med banan eller tvärtom och jag glupskt dricker två starkpangare. Sen går vi på Monster Jam.

Jag kommer inte ihåg vad mitt barn heter men förmodligen “Rudolf” eller “Roland” eller nått annat vi tänkte skulle bli kul. Det blev inte kul.

Stackars bloggen. Den har legat här som en vante i upphittatlådan på förskolan Ekorren i Haninge. Den är ju nåns men ingen vill kännas vid den. Och det har inte funnits så mycket att göra åt det: jo, jag hade ju bara kunnat skriva. Slå mina fingrar mot tangenter till putslustiga kombinationer av ord. Tack för tipset assholes.

Men det måste ju finnas nån mening. Är det för mycket begärt med lite jävla mening här i livet? Svar: det är det. Det är därför man måste dra den själv ur röven som en Houdini Anal.

Imorse när jag vaknade hade jag kommit på det och det stavas L I F E S T Y L E.

Detta är numera en livsstilsblogg som handlar om vilken stil mitt liv har eller inte har. 

Jag kan inte sitta här och skrika på Clara Henry och valda delar av Schulmanfamiljen.

Jag orkar inte det. Och framförallt så måste jag spara det till scenen. Det är där jag är som roligast. Två meter lång, näsa som en jävla antilop, står och skriker saker om renässansmåleri. Det är otroligt.

Fredag. Ingen jävel borde behöva jobba på fredagar. Förutom möjligen sjukhus- och barpersonal. Gå hem. Följ med på den här rätt vanliga resan som turnerande komiker som mest gillar att vara hemma. Jag hoppas på en så ostark resa som möjligt. Inget Mark Levengood kommer hylla i teve.

På återseende