…är slumpen. Du KAN inte regissera det här.

Hans Rudolf Giger är död.

Den schweiziske konstnären och skräckmästaren blev 74 år gammal, och dog enligt uppgifter på grund av skador han ådrog sig i ett fall.

H.R. Giger är naturligtvis mest känd för sitt arbete med Alien. Inget annat monster i filmhistorien är väl lika ikoniskt som Gigers blanksvarta och fuktiga Xenomorph. Visst är det många variabler som gör Alien till en av de bästa scifi-filmerna någonsin, men frågan är om det ens varit möjligt utan Gigers ingenjörsmässiga vansinne. Hans förmåga att blanda maskin och organism är kanske en del av varför hans konst är så tilltalande (och samtidigt motsatsen till just det). Till Xenomorphen använde han bland annat ryggraden från en orm, en människoskalle och kylslangar från en Rolls Royce. Tillsammans med Gigers miljödesign skapade Ridley Scott och effektmakaren Dan O’Bannon mer än bara ett ensamt isolerad och infekterat rymdskepp – Nostromo. Här fanns nämligen också en hint om något mycket större, mycket äldre och mycket ondare.

Senast jag såg Gigers imponerande uppenbarelse var i fantastiska dokumentärfilmen Jodorowsky’s Dune. Där får vi se hur minst sagt excentriske filmskaparen Alejandro Jodorowsky (också han surrealist) samlade en enormt imponerande kärntrupp av konstnärer för att bygga stommen till filmhistoriens kanske mest ambitiösa/galna projekt. Min personliga favorit Jean ”Moebius” Giraud var en. H.R. Giger var en annan. Exakt samma trupp lämnade det omöjliga Dune-projektet och gick sedan vidare för att göra Alien.

Men Gigers konstnärsskap var ju mer än bara det där rymdmonstret. Han var ju något av en mångkonstnär. När han inte airbrushade och oljemålade sysslade han med skulptur (vem glömmer väl det där mickstället som Korn körde med?) och möbeldesign. Och så gjorde han tv-spel.

Dark Seed var ett skräck-/äventyrsspel som släpptes 1992. Giger krävde att det skulle vara högupplöst, för att visa hans konst så bra som möjligt, och spelet blev därför också ett av de första peka och klicka-spelen att använda sig av 640 x 400-upplösning. Enligt rykten ska arbetet med spelet ha gjort så att Lead designern Mike Dawson bröt ihop mentalt. Om ryktena stämmer låter jag vara osagt, men det faktum att huvudkaratären i spelet OCKSÅ heter Mike Dawson (och spelades av Lead designern) gör det hela ännu intressantare. Och det faktum att Dawson lämnade spelbranschen efter att Dark Seed släppts – och stället blev han manusförfattare på tv-serien Räkna med bråk. …

Dark Seed, och dess uppföljare Dark Seed 2, var egentligen inte särskilt bra spel. Läskigt, visst, men också märkligt designat och minst sagt oförlåtande, bland annat. Men Gigers arbete lyfter spelet enormt. Jag minns hur jag som liten knatte kände håren resa sig i nacken när jag såg det fullständigt magiska spelomslaget stirra tillbaka på mig från butikshyllan.

I en gammal intervju med Gamasutra berättar Dawson om hur det var att arbeta med Giger, som tydligen fick stora mängder kontanter för sin insats.

”Giger is truly a dark artist. I visited him in Zurich and the stuff you see in the movie Alien is toned down from his original work. He had a shrunken head just sitting on his desk. And, when he gave us a tour of his place, he casually reffered to one room as the place where his ex-lover had killed herself”.

Tyvärr gjorde Giger inte mer för spelen än just det där. Kanske kan vi hoppas att Alien: Isolation lyckas emulera hans oefterhärmliga stil någorlunda bra. Som synes nedan så ser de ju ut att lyckas rätt bra med en del annat:

På något sätt kan jag uppriktiga säga att jag kommer sörja vetskapen om att Hans Ruedi inte vaknar upp i sitt schweiziska slott imorgon och kanaliserar den där galenskapen, det där äcklet ännu en dag.

Idag är en mörk dag för populärkulturen. Vi har förlorat en av de största.

Räck upp handen alla ni som älskar Alien-filmen, men samtidigt har ett fruktansvärt problematiskt förhållande till franchisen. Tack, ni kan ta ner händerna nu.

Jag själv har tappat räkningen på hur många gånger jag peppat för ett Alien-spel, bara för att bittert slita ut det ur konsolen/cd-släden/whatever och fräsa frätande saliv över allt vad licensspel heter. Och inte har det varit särskilt mycket lättare i filmsvängen, trots att jag själv (enligt i princip 80% av min bekantskapskrets) spelade en roll i Prometheus.

Jag älskar verkligen Ellen Ripley. Jag skulle vilja bära hennes barn, även om förlossningen skulle bli genom bröstkorgen. Det är därför jag aldrig slutar hoppas. Och det är därför jag nu åter igen tvingas ställa mig frågan:

Är Alien: Isolation spelet som äntligen gör original-filmen(/-erna) rättvisa?  

Jag hoppas verkligen det.