Imorse möttes jag av ett twitterinlägg där en journalistkollega uppmärksammade en kritikerkollega på att någon tyckte att kritikern i fråga var för gammal för att recensera tv-spel i SVT:s morgonsoffa.

 

Snubben som är i 50 års åldern och recenserar tvspel åt kidsen på @gomorronsverige? Kanon. Dags att låta LillBabs recensera kampsportsburar?

— daniel breitholtz (@MrBreitholtz) March 25, 2015

Min reflexreaktion var att skratta. Det här måste väl ändå vara en av de där desillusionerade 16-åringarna som bara hänger på Reddit och aldrig läser svensk spelkritik? Men nej, så var inte fallet. Kanske borde jag ha fattat att personen måste vara äldre för att dra Lill-Babs-kortet? Vem personen var?

Daniel Breitholtz.

Kanske har du glömt vem Daniel är? Enligt Wikipedia var Daniel en ung musikertalang som startade bandet Headbug och släppte singeln “Ghettoblaster” – som sålde hela 640 exemplar.
 

Universal och senare BMG (som Daniels pappa varit chef på) insåg storheten i Breitholtz och hans dansanta säckpipedänga och gav honom jobb som promotionperson och senare talangscout. Det var så Bert Karlsson fick nys om Daniel – och signade upp honom som jurymedlem i Fame Factory. Därifrån gick han vidare till det han är mest känd för – som medlem i Idol-juryn.

Tobias Bjarneby, svensk speljournalistiks grand old man, kommenterade det så här:

Den här @MrBreitholtz – är inte det den där medelålders snubben som brukar recensera idoler för småbarn?

— Tobias Bjarneby (@bjarneby) March 25, 2015

Huvudet på spiken. Och visst finns det fler saker att ifrågasätta i det här. Till exempel Daniels syn på tv-spel (är de bara för barn?). Och Daniels syn på (spel)kritikern (kan bara barn recensera produkter som främst är ämnade för barn?). För att inte tala om Daniels syn på Lill-Babs.

Dagens Media plockade upp händelsen senare under dagen, när Breitholtz ojat sig offentligt över hur han blivit angripen av nördar:
 

Ok. Jag har uppenbarligen retat upp varenda joltdrickande manliga oskuld i 40-årsåldern som innehar email. Släpp det å gå vidare nu.

— daniel breitholtz (@MrBreitholtz) March 25, 2015

Men kanske borde vi inte bli förvånade. Daniel Breitholtz främsta livsverk är att vara ett professionellt troll på nationell tv. Att han är samma person i sociala medier borde kanske inte komma som en överraskning. Har dock halvsvårt att sympatisera med honom när han får inkorgen fylld med egen trollmedicin.

Time to cock – the time between the release of playable graphical content and the poing when the content is first used to depict a phallus.

Vad är det egentligen med den där outtömliga längtan efter att få rita kukar? En immig badrumsspegel, en snöig bilruta, en grå betongvägg – ytor som liksom bara skriker efter att få en sladdrig dolme ristad över sig. I spelvärlden har det här till och med blivit ett begrepp. ”Time to cock” är tiden det tar från det att ett spel (till exempel) släpps tills det att den första kuken skapats i spelet. När onlinerollspelet Ultima Online släpptes, 1997, ska det bara ha tagit en timme innan den första kuken ritades. Då gjordes det genom att spelare la ut fiskar på marken så att de tillsammans bildade den bekanta snoppformen.

Och antalet exempel på andra spel där det gjorts är oändligt.

Någon har till exempel moddat ett Sonic-spel för att kunna spela igenom det i rollen som manskön:

I Sim City har någon annan byggt en hel suburb i form av en penis:

Det senaste spelet att översvämmas av manliga fallossymboler är indiespelet Besiege. Tanken i spelet är att du ska bygga enorma belägringsverktyg som kan spränga byggnader och rasera slottsmurar. Vi har inte den exakta Time to cock-tiden på Besiege, men med tanke på hur många olika varianter det finns har den ”kreativa” delen av communityt hållit på ett bra tag.

Det kan handla om allt från kukmissiler:

…till äckliga masksnorrar:

…och ingenjörsverk som påminner en om Eddie Murphy-standup:

Min favorit är nog ändå den här nöjda liraren:

…eller kanske den här galningen, som filmskurkskrattar samtidigt som han kissar eld på sina motståndare:

Här finns också hela sexscener uppbyggda (som mest troligt inte är så effektiva?):

Det går naturligtvis att dra många olika växlar och analyser på det här. Om det manliga psyket, om mognadsgraden i gamercommunityt och om det manliga könet som ett vapen. Men det finns en sak jag funderar mer på när jag ser allt det här och försöker sätta det i en historisk kontext, där ju fallossymboler alltid varit närvarande. Hur kommer framtidens historiker se på det här? Kommer de tänka på det som resultatet av barnsliga snoppcentrerade mansvarelser? Eller kommer de sättas i samma fack som de grottmålningar, tempelbyggnader och antik graffiti som föreställer penisar vi redan känner till?

Kan det kanske till och med vara så att historien är fylld av barnsliga snoppcentrerade mansvarelser? Mind blown.