Ka-ta-strof.
Förälskelsefasen är över. Lanpalatset på Kungsgatan i Umeå är inte längre en rosaskimrad fristad från allt vad hårda känslor heter. Anledningen? Indiespel. Jag gillar indiespel. Allt med det, nästan. Det där romantiska i den lidande konstnären, du vet. Hasan gillar inte indiespel. Eller åtminstone inte det indiespel jag försökte få honom att spela.
Men först: uppdragsredovisning från dagen innan. Tomb Raider och Lara Croft gick rakt in i hjärtat på Hasan. Jag vet att Hasan gillar matinégrejen (fast gärna med en jävla massa blod). Glossigt popcorn-våld är hans grej. Han älskade Tomb Raider och fick med beröm godkänt på uppdraget (han mördade väldigt många fler än de 50 pers han hade i uppdrag att bågskjuta sönder).
Dagens spel var till en början Papers, please. Ett spel om att vara en gränsvakt/passkontrollant i en fiktiv öststat. Jag såg framför mig hur diskbänksrealismen och de viktiga irl-frågorna skulle kunna leda till intressanta samtal under liveströmmen. Trots att Dancehall-Johanna var med och hjälpte oss blev ”samtalet” snabbt mest gutturala ljud och målande svordomar. Samtidigt satt jag och svettades över stämningen. Hasan hade inte roligt. Och visst, att gejma är inte alltid skoj. Men det här var dålig tv OCH spänd stämning. Jag pallade inte och kastade snabbt åt Haso ett veto-kort.
Vi bytte spel. Men för att behålla indiestämpeln blev valet Hotline Miami, ett av mina absoluta favoriter. Ett väldigt mycket snabbare spel. Och väldigt mycket svårare. Exakt hur det går får vi se ikväll, 19:30 på Chill with MFGill. Ni kan ju gissa vad Hasan tyckte.
En STOR shoutout till vår publik är dock på sin plats. Sånt sjukt drag i chatten trots (eller tack vare?) den dåliga stämningen. Både återkommande tittare och nya hejade på Hasan och poppade bubblet när han klarade sin första bana. Tårögt och gåshudat. Tack!
För de som vill missa uppbyggnaden och raset av stämningen är det bara att spola ganska precis 45 minuter in i klippet nedan.
