Idag släpps det så, det där spelet jag fruktat i två-tre år nu. That Dragon, Cancer.

Spelet som handlar om en liten familj som drabbas av det avgrundsdjupa mörkret. Om den lilla pojken Joel och hans fyra år långa kamp mot cancern. Om ”hopp, tro och kärlek” enligt spelbeskrivningen – men som jag verkligen inte kan föreställa mig är något annat än smärta i sin renaste form. Om det är något en lärt sig sedan föräldraskapet liksom rasade in över en för snart tio år sedan är det hur oerhört mycket mer mottaglig en är för berättelser av det här slaget. Empati kanske är relativt ändå, och när du har något som du kan projicera berättelsen på så förstärks den något oerhört. Och That Dragon, Cancer är mer än bara en berättelse. Det är en slags redogörelse för ett faktiskt skeende. Kanske kan en tänka sig att det också är en terapeutisk metod för Joels familj – som faktiskt drabbats av det här – och försökt hantera det, berätta om det.

Jag ska spela det, det har jag lovat mig själv, men jag är oerhört rädd för det. Mer rädd än vad jag någonsin varit för något rymdmonster, postapokalyps eller fantasykrig.

Jag kanske återkommer med en liten redogörelse när jag är klar med det.