Skrev en krönika på mitt favoritämne råbiff för tidningen Reciprocitetsprincipen. Ligger uppe nu så läs gärna. Klistrar in den här nedan för er som är lata.

KÖKET: RÅBIFF Text: Nöjesguidens Pelle Tamleht för Reciprocitetsprincipen

Nöjesguidens krogredaktör Pelle Tamleht älskar sin råbiff. Ett par skrollningar på hans blogg och man kommer underfund med just detta – att det måste vara en läggning, en maträtt utöver det vanliga. För Reciprocitetsprincipen förklarar han varför och vi känner oss alla lite bättre till mods.

De flesta av oss som är födda på åttiotalet minns en sketch med Mr.Bean, från tiden då Rowan Atkinson fortfarande var rolig. I scenen befinner han sig på en restaurang i Frankrike och förstår inte ett ord av menyn. Han beställer därför Tartar av misstag och blir helt likblek då han inser att det är en biff av rått kött som gömmer sig under plafonden. Resten av scenen går ut på att Bean försöker gömma undan små tuggor av det rosaröda köttet på olika ställen. I servetten, under duken och mellan stolarna. Det ena skojigare än det andra. Och just det faktum att engelsmännen skojar om och skrattar åt maträtten borde för de allra flesta andra av oss Européer verka närmast som ett sigill att den är någonting att ha.

Själv lärde jag mig den hårda vägen, en hemproducerad direkt från Konsums vakuumförpackade nötfärs. Tämligen skyddad från allt vad kryddor och tillbehör heter. Idag ser jag råbiff mer som en läggning än något man väljer från menyn. Att Biff Tartar ursprungligen härstammar från att Tartarerna under sina långa ritter mörade kött under sina sadlar är ett rykte vars sanning jag inte håller för hundraprocentig. Men oavsett arvet som denna hyllning till köttet berättigas till är rätten en hygienfaktor för varje krog värd namnet.

Det finns ställen i Stockholm vars kök jag dagligen prisar till skyarna men när någon frågar mig vad de serverar kan jag endast minnas en rätt. Om det sedan refererar till Kåkens handskrapade, Bistro Nouveaus franska eller Griffins chilidoftande minivariant är egentligen vilket som. Alla förtjänar de en plats i mitt hjärta. Jag avslutar dock helst med en påminnelse om att det faktiskt inte behöver innebära ett kostsamt restaurangbesök för att få ta del av denna gudagåva, även om jag om någon är en förespråkare för sådana. Ett besök hos köttgudarna i Hötorgshallen och saken är biff för mindre än en hundralapp per person.■