Först efter en lång varm dusch (no happy ending) igår började så äntligen träningsvärken från Way Out west att släppa. Har sällan varit med om något liknande. Hela bålen var stel efter allt skrattande, vaderna ömma efter promenaderna över området och axlarna spända efter fraggeldanser.

Det mesta av det roliga har väl berättats på Festivalbloggen, så nu tycker jag vi återgår till det vanliga ”lunket” och kör Stockholmfestival igen. Ikväll spelar jag på Spymlan för vad som ser ut att bli sista gången denna sommar. Ni är hjärtligt välkomna.