Strax utanför Danmark finns det en jättejättestor festival som heter Roskilde. Där var vi i lördags. Efter torsdagens och fredagens förnäma restaurangbesök kändes det inte mer än rätt att vänja kroppen vid en diet på öl i plastglas och thaiwok med nudlar.

Inspirerade av vårt möte med Patrik Sjöberg förra helgen mötte vi bland många andra upp den om möjligt ännu längre Ludwig som inte bara hoppar höjdhopp utan även producerar nittiotalslegender.

Sen var det dags för band. Först ut under överstrykningspennan var The Roots, som hade bokats till den något för stora orangea scenen. Det blev ändå ganska bra med folk men vi hittade resten av festivalpubliken på…

…Refused. Som ni vet har jag av personliga anledningar en förkärlek för korta sångare, och Dennis är inget undantag. Det här var riktigt mäktigt.

Också Kriget gjorde en grym spelning, backade av Adam Tensta. Dock på en aningen för undangömd scen. 

Efter ha avverkat ovanstående, Jonathan Johansson och Tune Yards var det så dags för aftonens gigant Bruce Springsteen. Och visst hade jag innehaft en viss pepp innan, men föga kunde jag ana hur sinnessjukt bra han skulle göra sig på en så besökarmässigt nyanserad festival som Roskilde. Efter en inledning som bland annat gästades av tidigare nämnda The Roots radade han upp hit efter hit efter dunderhit. Ömsom ute i publikhavet, ömsom liggandes på scenen. 

Efter urladdningen fanns det inget annat att göra än att ta en taxi tillbaka till Köpenhamn. Chauffören visslade på The River och jag somnade innan vi lämnat festivalområdet.