Kyss mig, 2011

Det sägs att manusförfattarna till Rederiet blev förbjudna att skriva in scener där skådespelarna drack kaffe. Anledningen? De hade ett sådant överskott på sådana att det blev fullkomligt orimligt att titta på då varannan scen innehöll någon som drack och svalde. Och jag kan förstå dem. Så fort en svensk film innehåller någon typ av kvalitetsskådespelare (läs: teaterskolade) så ska det ätas och pratas med mat i mun.

Torka aldrig tårar utan handskar, 2012

Men varför är då svenska filmer så oproportionerligt fullproppade med matscener? En teori är att regissören vill skapa en avslappnad stämning och visa tittaren att här kan vi minsann skådespela och äta helt obekymrat på en och samma gång. En annan hypotes är att det är det enda tillfälle då man samlar hela familjen på ett naturligt sätt, och att det är just vid matbordet som denna familjs eventuella dispyter bubblar upp till ytan. Nävar dräms i bordet, glas krossas ibland och ofta stormar någon ut innan de har ätit klart. Då vet vi att dramatiken är på topp. Vi förstår att det här, det är minsann en dystopisk familj.

Festen, 1998

Ett tydligt exempel på detta är Martin Beck som i princip bara träffar sin dotter Ingrid på stammiskrogen, och hon lämnar i princip alltid efterrätten. Man förstår att hon har bråttom. Ofta får han dessutom ett samtal som han väljer att ta, hon suckar och man förstår att såhär har det varit ända sedan han blev polis. Mitt favoritexempel på den ångestfyllda diskbänksrealismen kommer emellertid från vårt grannland Danmark och filmen Festen. Mitt under Helges 60-årskalas reser sig den äldste sonen Christian upp och låter sin far välja mellan ett gult och ett grönt tal. Helge väljer det gröna som visar sig vara sanningstalet med titeln När pappa skulle bada, ett tal som får festdeltagarna att sätta brakmåltiden i halsen. Här märker man att danskarna lånat lite av den svenska ångestmåltiden för att sätta piff på dogmamanifestet.

Tillsammans, 2000

Så nästa gång någon äter på film och inte låter maten tysta munnen, slut ögonen och känn efter hur oerhört naturligt det känns. Och med detta sagt är det dags för en andra lunch.