Igår hade miniserien om Kent premiär på SVT och redan ikväll visas avsnitt två. Redan efter det första avsnittet är jag imponerad och tillfredsställd över vilket hästjobb Per Sinding-Larsen med crew har gjort under arbetet med denna, och inte minst sjukt impad av att de lyckats hålla locket på under hela tiden.

Jag tror inte jag var ensam om att låta tankarna glida tillbaka till tonåren (och en bra bit in på de 20 också) då rockstjärnedrömmarna fortfarande spirade och fantisera om hur stora vi hade kunnat bli egentligen.

Vi är inte längre där känns som det självklara sättet att knyta ihop säcken kring höstens avsked, även om jag gärna hade sett åtminstone ett eller två avsnitt till. Nu hoppas jag bara att vi i avsnitt två får åtminstone något av ett svar på varför de faktiskt lägger ner.

Och ja, innan 2016 är slut lovar jag att vi ska sluta prata om Kent.