Det är inte pizzan på bilden som är med i krönikan.

Jag fick ett brev, ett riktigt brev med frimärke. Adressen på kuvertet var handskriven och inuti låg ett kort av kreditkortsstorlek som förkunnade att jag hade tio gratis pizzor att hämta ut på ett av stans nyöppnade pizzaställen. Stället ifråga råkar dessutom ligga ett stenkast ifrån där jag bor. Det ska säga att man som nöjesjournalist i perioder är relativt bortskämd med den här typen av erbjudanden, då det är ett sätt att göra reklam för nyöppnade ställen. Men i detta fall reagerade jag på att det var ovanligt generöst.

Ett par dagar senare glider jag och min dotter in på det nyöppnade stället ifråga, och ögnar glupskt igenom menyn. Tänker att om jag tar ett par tre stycken så får vi verkligen en känsla av vilken nivå pizzarestaurangen levererar på. Kul och inte minst relevant för våra läsare att få reda på.

När jag ska betala slänger jag fram kortet, som tydligt proklamerar “10 free pizzas. Join us with friends or takeaway” på ovansidan. Men killen i kassan är av en helt annan uppfattning.
– Nej, det där betyder att du får din tionde pizza gratis.
Jag har aldrig känt mig så dum i hela mitt liv. Det bildas en kö. Min dotter börjar gråta. Jag börjar svettas. Det enda jag till slut får ur mig är något i stil med “skitsamma, jag tar en liten med salsiccia”.

Så nu sitter jag här, med en frimärksstor salsicciapizza, och kan aldrig mer gå tillbaka till min nyöppnade kvarterskrog. Det här numret handlar ironiskt nog till stor del om mat och dryck. Hoppas att ni kan hantera det bättre än jag.

Nöjesguiden #3 finns ute nu.