Så var man då en i familjen. Välkommen Pelle Tamleht, säger de. Tack, säger jag ödmjukt och försöker hålla tillbaka leendet.

Nu kör vi.

Möter upp skönt gäng för eftermiddagsfika. Meddelas endast på detta sätt.

Hejdå.

Är på sluttampen nu av min lägenhetspiffning. Next up är tavelbelysning till Anita samt listmålning i dagsljus. Jäklar förresten vilken skillnad det senare gör.

Om två månader besiktigas den (förhoppningsvis) färdiga balkongen. Då är ni alla välkomna hem till mig på invigning. Osa skriftligen.

Nä, nu drar jag och spelar lite squash. Även om det tar emot.

Margret beklagar sig över att hon fått något hon hävdar är en vagel. Jag ber om bildbevis och får ovanstående. Ilskan nu är obeskrivlig. Om den lilla, knappt skönjbara, rodnaden skulle vara något att gnälla för skulle jag för längesedan behövt kristerapi för min everlasting kompis på ögonlocket. Min firade förresten ett år i förra veckan och väntar fortfarande på kallelse till op.

Skärpning!