Jag har hittills bara satt upp en enda bild ovanför mitt skrivbord på Rättis:

Det är från en artikel i DN som handlar om Julia Spada, Beatrice Eli, Marlene och Ji Nilsson. Alla genier, alla megainspirerande kreativa hjärnor som ger mig så mycket hopp och pepp.

I november släppte Ji Nilsson I’m her på Soundcloud och den blev mitt soundtrack genom resten av vintern. Jag har lyssnat och lyssnat och lyssnat igen på den och idag släpptes ÄNTLIGEN videon för det betyder att låten även läggs ut på Spottan och itunes = så mycket enklare att lyssna på för mig som kopplat in ett Sonos-system hemma (varför lirar inte det med Soundcloud?).

Och nu när jag hör den igen för första gången på ett tag så slås jag ännu en gång av hur starkt jag associerar låtar till perioder i mitt liv. Hjärtat snörptes åt om en säger.

Men också, vad lättad man blir när en låt påminner om ontet som har varit, hur ont det än har gjort. Just för att det betyder att det ligger i det förflutna.