En av mina bästa grejer när jag har några timmar att döda är att se en dokumentär om något långt bort från mitt liv.

Som den om hon som ljög att hon var med i 9/11 eller Guys And Dolls om killar som har relationer med RealDolls. Igår blev det Trophy Kids, en dokumentär (finns på Netflix) om riktiga idiotföräldrar som övercoachar sina barn att bli elitidrottare.

Det här är alltså föräldrar som ser sina barn som investeringar = om barnen inte bli långa nog, starka nog, snabba nog så blir det ett misslyckande för föräldrarna som har investerat både tid och pengar i sina barns framtida karriärer. De skriker, psykar och tvingar barnen på ett sätt som gör att jag vill kasta ut tv:n genom fönstret. I deras egna ögon hjälper och älskar de sina barn. I tittarens ögon gör de allt för att barnen ska hata dem resten av sina liv.

Jag vet att detta finns på alla platser som drivs av tävling och talang, lika väl som jag vet att #inteallatalangbarnsföräldrar. Men det fick mig att tänka en vända till på alla talangbarn som jag älskar att se klipp på. Och ännu mer på alla talangbarn som inte blir några Facebook-klipp, alla tvåorna och treorna och tiorna och tjugofemmorna. Alla de som inte blir Beyoncé eller får hänga med Ellen Degeneres och LL Cool J.

Med magknip och kräksmak i munnen rekommenderar jag er ändå att kolla in Trophy Kids. Och kanske skippa en träning eller femton, käka en glass i solen och hänga med era kompisar istället. Njut av att du aldrig kommer bli bäst. Leve medelmåttan!