Jag filmfestivalar som ett arsle nu och har ca ingen tid mellan två filmer, men ni måste ju få lite tips. I början av festivalen hade jag rätt mycket otur. Såna snarkfestfilmer att jag höll på att tappa hoppet (SE INTE PARKLAND!!). Gillade inte ens framtida Oscarmagneten 12 years a slave särskilt mycket. Hade hoppats en del på Breathe In (Guy Pierce är uttråkad musiklärare vars familj tar in utbytesstudent), men den var så eeh? Liksom varför bygga upp nåt om man inte kan göra ett ordentligt avslut? Men igår vände det och jag lyckades träffa en himla fullpott med bara bra filmer.
Först såg jag den persiska filmen Manuscripts don’t burn.
Brukar försöka se i alla fall nån persisk film per år och det jag kände för filmen är helt personligt (men alltså det ÄR en väldigt intressant om än lite lång film om censur, förtyck och övervakning i dagens Iran – även regissören Rasoulof har dömts till fängelse). Men jag har inte hört långa konversationer på persiska på väldigt länge och det är något så magiskt i att titta på en film som varken är på svenska eller engelska och fatta nästan allt (jag har alltså vuxit upp med att prata alla dessa tre språk hemma så även när jag har talat persiska som mest har det aldrig varit 100%). Jag hade glömt vilket varmt och humoristiskt språk persiska är och känslan av att sitta inne på biografen och fatta vissa uttryck som inte är översatta var väldigt speciellt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Men det är lite som att ha en hemlighet eller ett internskämt med de andra hel-, halv- eller semiiranierna inne i salongen just när man hör de spridda fnissen på vissa ställen i filmen där det egentligen inte finns ett uppenbart skämt. Aa, nu blev det lite töntigt, men ni som fattar fattar. Jag skulle verkligen vilja se mer persisk film så om ni har tips så tar jag hemskt gärna emot.
Nästa film var Some Velvet Morning
Ni vet när man ÄHÄÄÄÄLSKAR en film från första till sista bild och efteråt vänder sig runt bland sina vänner och skriker om hur fantastisk den var och alla ba heh? Så var det med den här filmen. Den gick rakt in i mig. Den handlar om Fred som plötsligt dyker upp hos Velvet efter fyra år efter att ha lämnat sin fru. Nu är jag visserligen smått besatt av Stanley Tucci och kan knappt se något med honom utan att pipa orimligt högt så fort han syns i bild och det kanske påverkar mig (kaaanske..). Precis innan vi gick in i salongen råkade jag höra hur en av volontärerna sa till sin polare att han nog inte behövde lägga tid på att se den eftersom den inte var så bra och jag lyssnade lite på folks småsnack när den var slut. Jag vet inte vad det är som gör att den funkade perfekt för mig medan de flesta andra verkar tycka att den var ”helt okej”, men detta hände med Romance & Cigarettes för några år sedan också och de som inte har fattat hur fantastisk den är har rent objektivt fel.
Vi avslutade kvällen med In a world…
Den här filmen kan man inte annat än att bli helt kär i. Det är en sjukt välskriven komedi om voiceover-världen <– den här idén!!! Den ständiga birollsinnehavaren Lake Bell har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen och jag hoppas så innerligt att hon får ett megauppsving nu för vilken genihjärna hon har. Dialogen är så sjuuukt välskriven (ja – det behöver sägas två gånger!), hon har lyckats proppa in galet många referenser och det är så man måste hålla inne med skrattet hela tiden för att att inte missa en enda av dem i en annars svinrolig replik. Dessutom är den proppad med väl valda skådisar, superknäppa detaljer och sketbra musik. Alla soundtrack som innehåller minsta lilla Tears for Fears vinner 1000 guldstjärnor i min bok.
Tidigare idag hann jag se Gerontophilia
Det är Bruce LaBruces senaste film om Lake som upptäcker att han blir intresserad av äldre män. Den var inte så värst provokativ som jag känner att den marknadsförs som, snarare romantisk och ganska söt. Det var inte den bästa filmen av dessa, men jag tyckte den ändå ruckade lite på mig. Just hur man inte är van vid att äldre människors sexualitet någonsin pratas om eller visas mer än i nån enstaka indierulle där någon skojar om hur vanligt det är att könssjukdomar sprider sig på ålderdomshemmet. Men här var det inget skämt och det var otroligt befriande.
Nu måste jag springa iväg på nästa film. Hej!
