Ni vet Silver Linings Playbook (med det så pinsamt dåligt översatta namnet att jag inte ens tänker… VOLDEMORT!!!!) som har premiär snart? Jo, den är himla bra och jag tycker absolut att ni ska se den. Jo, men jag såg på imdb att Bradley Cooper och Ja-Law spelar mot varandra igen i en film som kommer ut i höst och heter Serena. Så här ser den ut:

Att jag är helt BANANER i Jennifer Lawrence är ju knappast en nyhet, men jag har aldrig gillat Bradley Cooper. Fråga mig inte varför, vissa skådisar gör det bara inte för en. Det är som personkemi. Titta bara på Transformers-Shia-what’s-his-face. Eeewww… DET GÅR BARA INTE! Och när jag väl får en sån där känsla så är den så himla svår att ändra. Men så hände något med den där Cooper-typen (ja, jag blir tant-ilsk när jag inte tycker om folk) när jag såg honom i Silver Linings Playbook och så igen idag när jag såg Derek Cianfrances (Blue Valentine) nya film The Place Beyond the Pines. Nu är ju denna regissör uppenbarligen ett geni, men hmm.. något håller på att skifta. Och kanske kanske att jag kommer att räkna denna duo till en av mina nya favoriter innan året är slut?

ANDRA SKÅDISDUOS MAN INTE DIREKT HATAR:

Meg och Tom (Sleepless in Seattle, Joe Versus the Volcano, You’ve got Mail)

Liz och Richard (ca 12 filmer, bland annat Who’s afraid of Virginia Woolf? och Cleopatra)

Paul och Robert. Min favoritduo alla kategorier 4-ever!!! (Butch Cassidy & The Sundance Kid och en av mina BÄSTA filmer någonsin: The Sting)

Luke och Ben. Okej, ärligt talat – de är lite (ganska mycket) på dekis. Men Zoolander.. Zoolander!! (Antal filmer: för många. Glöm dock inte The Royal Tenenbaums)

Dessa två kvinnor i mitt <3 Tina och Amy <3 (Mean Girls, Baby Mama – kommer ni på fler filmer?)

Några andra skådespelarduos att lägga till listan? Med duos menar jag två skådespelare som spelat i mer än en film ihop (OBS uppföljare räknas ej, de måste spela nya karaktärer).

Jag somnade med en så varm och gosig känsla i magen för 4,5 timmar sedan. Den där känslan av att jag faktiskt var avslappnad och lugn och att någon annan håller vakt i natt.

Så här: När man är en del av PK-maffian och samtidigt älskar populärkulturen så innerligt som jag gör, så innebär det ofta att man måste vara lite på sin vakt hela tiden. Man liksom förväntar sig de rasistiska, sexistiska och homofoba inslagen när man tittar på tv, en film eller läser en bok. Man gillar Vänner TROTS att ett av de mest återkommande skämten handlade om hur killarna absolut inte ville kramas eller fysiskt hamna nära varandra eftersom det är BÖGIGT eller att de faktiskt inte introducerade sin första återkommande karaktär som spelades av en svart skådespelare förrän i säsong 9 (Charlie).

Nej som del av ovan nämnda ”familj” får man oftast äta sin populärkulturella kaka runt de äckliga ingefärsbitarna (eller något annat man inte gillar), alternativt stänga av den delen av sig själv om man ska kunna njuta av de flesta serier/filmer osv. Men så ibland händer något.. Man plockar upp en bok eller film där man känner att den som skrivit eller regisserat inte är mycket eller lite dum i huvudet, plötsligt andas man ut och släpper på kontrollen för att man vet att den där andra personen har koll på läget och man bara behöver luta sig tillbaka och njuta (lex Cirkeln).

Så här kändes det igår (nej jag har faktiskt inte räknat antal kvinnliga/manliga prisutdelare och vinnare än pga har sovit för lite, men jag menar känslan när man vet att skämten är välskrivna, prisutdelarna är väl valda och vinnarna säger smarta och roliga saker på ett sätt som man bara kan rulla med i utan att behöva hålla fingret ovanför den röda knappen):

(Biten om Sally Field i Anne Hathaways tal!!!!)

Sist, ett klipp med Tina, Amy, Kristen (skrek av skratt) OCH J-Law:

Märkligt ändå att SVT med sina sjukt tjatiga serier om 2 1/2 män plötsligt känns skitmossiga..