Två saker som hände igår:

Jag blev officiellt sjukligt besatt av Veronica Maggios låt Jag lovar från nya skivan Handen i fickan fast jag bryr mig. Just nu vill jag bara bara bara bara lyssna på den och ingenting annat. Körerna, handklappen, tempot, TEXTEN, fucking ontet. Det finns en rad i bryggan där hon sjunger ”Jag vill hellre vara bortgjord än att vara ensam” och varje gång den kommer måste jag liksom stanna upp och ta ett andetag. På det bra sättet gissar jag.

Har folk verkligen creddat Veronica tillräckligt för hennes textförfattande? Jag tror inte det va? Alltså hennes sätt att måla upp bilder, skapa minnen man inte ens har och träffa mitt i prick med ett helt oväntat ord som känns som att det kommer från ingenstans. Herregud vad genial hon är på det. Jag intervjuade henne för några år sedan och hon berättade att hon skrev upp rader och tankar på post-its som hon sparade på. Tror jag, kanske minns fel. Brukar i alla fall ofta tänka på hennes post-its när jag lyssnar på texterna. Och då har jag inte ens börjat gå in på hennes sjuka förmåga att verkligen berätta en historia bara med rösten, sättet hon tar tonerna och fraserar skiten ur varenda stavelse. Gawd, vad vi behöver hylla henne mer och inte hålla på och slentrianrunka om vilken manlig producent hon råkar ha just nu. Visst, de är jätteduktiga killar – men den gemensamma nämnaren genom alla fantastiska låtar hon har gjort är ändå hon själv. Det borde vara en ledtråd?

Just det, det andra var att jag fick en flipp, beamade mig tillbaka till 1996 gjorde om det här gamla tricket: