1994 var året då den före detta fotbollsspelaren och amerikanska ikonen O.J. Simpson fanns på allas läppar över hela världen.
Rättegången där han stod anklagad för mordet på sin exfru Nicole Brown och hennes vän Ron Goldman följdes av hela världen. Nu är han återigen på allas läppar efter att tv-serien American Crime Story: The People v O.J. Simpson – som skildrar rättegången och allt omkring den – sände sitt sista avsnitt tidigare i veckan. Jag har följt den med ett hänsynslöst intresse och är nu redo att redovisa varför ni inte får missa en av årets absolut bästa serier.
Världens första ”dokusåpa” förändrade allt
Nyheten att Ryan Murphy skulle producera serien möttes med en hel del skepsism. Med ett cv bestående av tidigare popkultursfenomen likt Nip/Tuck, Glee och American Horror Story fruktade många att hans känsla för såpopera-esque dramatik skulle följa med, vilket i sin tur kunde leda till rätt smaklös tv, det är trots allt inte någon form av fiktion det handlar om – även ifall O.J.-rättegången många gånger framstod som något mer spektakulärt än verkligheten.
När O.J. i en vit Ford SUV jagades av poliser längs Los Angeles motorvägar stannade en hel nation upp, en nation mitt uppe i NHL-firande, NBA-final och avskedet av landets största golflegend Arnold Palmer, men trots detta kunde ingen gå miste om vad som pågick – som om utomjordingar hade nått vår planets atmosfär, eller bara något så utomjordiskt som att O.J. Simpson kunde vara skyldig till mord. Rättegången sändes live för allmänheten och täcktes dygnet runt av likväl nyhetskanaler som skvallerpressen. Både inne i lagens sal och utanför var det en för tiden aldrig tidigare sedd cirkus, en kickstart på samtidens mediebevakning och realitysamhälle.
I många anseenden kan rättegången kallas för just den första dokusåpan och för att skildra den krävdes mer än de typiska torra brottsdraman vi känner igen. Mer krävdes för att skildra en tid i den amerikanska historien som fortfarande förbryllar, och detta visste Ryan Murphy och gjorde tillsammans med skaparna Scott Alexander och Larry Karaszewski ett utmärkt jobb i att fånga de spektakulära händelserna och omtumlande känslorna som omgav ett år då alla regler skrevs om. Resultatet blev trollbindande tv inte likt något annat jag har sett i år.
Rasismen lika stark då som nu
Det var inte bara en samtida känsla för dokusåpadramatik The People v O.J. Simpson fångade, utan även något betydligt hemskare vi även finner i vår nutid. Likt nu som då var rasismen i USA svår att blunda för. Bara två år innan O.J. steg in i rättssalen friades Los Angeles-poliserna – som brutalt hade misshandlat den afroamerikanska mannen Rodney King – från brott i en annan, även fast dådet fångades på film, vilket ledde till sex dagar av upplopp i staden.
Chansen att OJ Simpson var en framgångsrik svart man ditsatt av den minst sagt tvivelaktiga Los Angeles-polisen var något försvarsadvokaten Johnnie Cochran – vars karriär hade dedikerats till en kamp för afroamerikaners rättigheter – tog till vara på delvis, om inte främst, för att blottlägga den rasistiska ryggraden i landet och dess poliser. Och visst kan parallerna till 2016 dras? Efter Trayvon Martin, Ferguson och Sandra Bland är Black Lives Matter-rörelsen större än någonsin, något Ryan Murphy och de andra snarare anammar än att blicka bort ifrån, vilket gör att Cochrans kamp för mer än bara O.J.s rättvisa blir till seriens högst pulserande hjärta.
The People v O.J. Simpson är en tv-serie för klassrummen, men inte för att illustrera hur lagen kan manipuleras eller hur solklara fall kan rinna en genom händerna. Nej, kabla ut den här serien i varenda klassrum, för detta är ett förstklassigt exempel på att vi måste lära oss av historien, något vi ofta tjatar om men tycks ändå aldrig lyckas med.
Ross blev ”Juice”
1994 var ett viktigt år för flera involverade i The People v O.J. Simpson. John Travolta gjorde sin första comeback – vissa skulle kalla detta hans andra – med Pulp Fiction, och medan O.J. i den vita Broncon for ner längs motorvägarna hyllades Quentin Tarantinos film på Cannes filmfestival. Men 1994 betydde också genombrottet för en annan av skådespelarna. I september det året hade nämligen den första säsongen av Friends premiär där David Schwimmer spelade den alltid lika neurotiska och kärlekskranka Ross, en karaktär många skulle komma att älska – med kanske en nypa hat inblandat stundtals.
För hela världen är Schwimmer Ross, eller ja, det var tills vi fick se honom i rollen som O.J.s vän och försvarsadvokat Robert Kardashian. Ja, det kan tyckas smått ironiskt att Kardashian-familjens bortgångna patriark var inblandad i den period som skulle komma att sparka upp dörren för reality-fenomenet hans barn sedan skulle erövra – något Ryan Murphy helt klart tog tillvara på med några scener som tagna ur en prequel till Keeping Up With The Kardashians.
Robert var dock betydligt mer än bara sitt familjenamn – även om det är djupt komiskt när han under en presskonferens måste stava sitt efternamn för journalisterna – och Schwimmer ges verkligen ett högklassigt material att jobba med, och som han levererar. Det blir nämligen uppenbart för den trogna vännen att polaren ”Juice” kanske inte är oskyldig, och när han ställs inför historierna kring O.J.s väldokumenterade misshandel av Nicole kan han inte blicka bort även fast han önskar, vilket leder till en del hjärtskärande scener.
Trots att serien saknar någon uttalad hjälte blev Robert Kardashian med David Schwimmer i rollen till en för många, och om inget annat så älskade vi alla hur han gång på gång uttalade juice.
Bland de kända namnen är kanske en doldis den bästa
Utöver Schwimmer kan listan av fantastiska skådespelare involverade i denna serie göras lång. Visst är det något av en blossande pånyttfödelse för John Travolta, vars kärlek för sin roll är uppenbar, och han låter sig själv konsumeras av försvarsadvokaten Robert Shapiros underliga ögonbryn. I O.J.s dreamteam finner vi även redan nämnda Johnnie Cochran spelad av Courtney B. Vance med brinnande etos och en glöd det gnistrar om så fort han befinner sig framför en kamera. Sen har vi åklagaren Marcia Clark, fantastiskt spelad av Murphys favorit Sarah Paulson. Rättegången var en extra smärtsam sådan för Clark. Förutom en rådande vårdnadstvist behandlades hon kanske allra värst av media och skvallerpressen med all den sexism det bar med sig, vilket ledde till en balansgång mellan århundradets rättegång och en förödande depression, en panikartad situation Paulson fångar perfekt med styrka för varje lugnande cigg.
De ovanstående skådespelarna är alla givna för en kommande Emmy-nominering, min förhoppning är dock att en viss doldis ska sno statyetten från alla de andra snubbarna. Vid sin sida hade Clark nämligen Chris Darden, en rättfärdig advokat ämnad för fallet långt innan han blev en del av den. Personligen har hans förödande kamp för rättvisa varit den största underhållningen med serien, samtidigt som kanske den mest emotionella, för Sterling K Brown har verkligen varit helt utmärkt att se i den splittrade rollen.
Darden ställdes i rättegång mot sin mentor Cochran och hela det samhälle han kom ifrån. Hans prio var dock att göra rätt för familjerna till de mördade, vilket skulle bli till en känslomässig resa Brown skildrar så fantastiskt. För varje lite spänning i käkbenen, för varje fuktigt öga och djupa andetag. Brown förmedlar känslor av sorg, ilska och förlust på ett helt annat plan där de mest minimalistiska ansiktsdragen kan rubba en ända in i hjärtkammaren. I rak kontrast till Cochran utåtriktade och högljudda manér är Darden tillbakadragen och samlad, med en tyngd i varje ord och välmening som inte går att missta. Robert Kardashian var nog hjälten många valde, medan Chris Darden anspråkslöst alltid fanns där tillsammans med Marcia Clark. Gud, så jag hoppas att skådespelarduon i alla fall får en viss revansch när tv-priserna ska börja delas ut.
Vinna eller försvinna – gjorde OJ verkligen det?
Även om serien inte tar något uppenbart ställningstagande i huruvida O.J. gjorde det eller ej, går det att uppfatta en viss partiskhet, om inte främst i nyanserna av Cuba Gooding Jrs skådespel – för att vara en oskyldig snubbe är han rätt obehaglig, den där Juice. Nej skildringen av den före detta fotbollsikonen är knappast en stolt sådan i slutändan, när han spoiler vann rättegången och blev en fri man.
För vad minns egentligen en vinnare? När en löpare ser tillbaka på sitt livs lopp minns hen förmodligen de tyngsta fotstegen mer än befrielsen vid mållinjen. En fotbollspelare minns förmodligen den viktigaste passningen eller målet snarare än när ljudet av domarens visselpipa ljöd sista gången. Vägen till vinsten är oftast den mest minnesvärda och allt därefter är svårt att toppa, vilket O.J. Simpson förmodligen kan relatera till. Årtiondets rättegång var hans viktigaste match någonsin, och när den väl var över var även så mycket annat, bland annat hans anseende.
Perfekt fångade tv-serien hur ett adrenalinstinnat vinstrus sakta men säkert förtärdes till misär under ett dygn – imponerande nog för oss bara skildrat under några minuter – där O.J. såg vänner och rykte fara åt intet. Att vinna kan vara bitterljuvt och den kanske allra bitterljuvaste skildrades dräpande i seriefinalen.
Men vem försöker jag egentligen lura, alla som såg eftertexten vet hur de bakom serien egentligen kände, där de lämnade oss med en rätt osmickrande påminnelse om att O.J. just nu sitter inlåst efter att – i ett försök att lösa den ekonomiska knipa han befann sig i –ha rånat några på sina gamla troféer. Jag antar att karman kanske tog ut sin rätt till slut?
