Musikkollektivet och skivbolaget WEDIDIT med Shlohmo i dess front har blivit synonymt med mörkt estetiska verk, vilket blir uppenbart med sångaren tillika producenten Purples debutalbum. Efter att ha gjort en storslagen men samtidigt lågmäld entré i musikvärlden för två år sen med ep:n Salvation släpper denna portugisiska — och nu mer Berlin-baserade — artist nu loss alla de mörka krafter han besitter.

Känslan av elektroniskt coldwave-vemod i rnb-rytmer hänger över de elva spår Silence & Remorse består av, medan Purples ständigt transformerande röst ekar längst med kulisserna och fyller den mörklagda scen han har byggt upp för sig själv. Med precisa produktioner där varenda lilla slagverk spelar en stor roll dansar vida basdränkta synthar, ljudande horn och uppgivna pianomelodier tillsammans likt självmordsbenägna vampyr inväntandes solnedgången. För vare sig låten Lost Boys är en referens till Joel Schumachers tonåriga gothdrama så tycks Purple vara mer eller mindre förlorad bland den övergivenheten och hat en ensam natt kan väcka hos en — och det är säkert där han har funnit fundamentet till vad som är en fantastiskt känslomässig konstruktion.

När det kommer till fin och ful musik har säkerligen Taylor Swift– och Aphex Twin-fans olika uppfattningar. Vad är fint? Lättsmält pop med en målgrupp som angränsar i den tidiga tonåren eller genreöverskridande synthunder som har hjälpt definiera elektronisk musik genom åren? Svaret känns kanske uppenbart men jag är inte här för att döma. Även ifall T Swift kanske drömmer om att en dag bli tagen på lika stort allvar som bedrövdade rockare som Radiohead var faktiskt Aphex Twin den stora inspirationskällan för klassikern Kid A.

Men idag lägger vi undan alla fördomar då det till synes universiella musikgeniet David Rees har valt att låta två världar mötas i en frontalkrock. Aphex Twin återvände tidigare i år efter ett årtionde av tystnad med albumet Syro och Taylor Swifts nya album 1989 nådde idag skivhyllorna. Planeterna verkar därmed ligga i linje med varandra, vilket har öppnat upp för ett fantastiskt musikfoster.

På Aphex Swifts åtta spår möter den sjungande popsensationen glitchande synthar och resultatet blir en hypnotiserande — samt melankoliskt — mashup-gospel. Nu med facit i hand kan vi endast konstatera att den Grammy-belönade sångerskan gärna får dumpa Max Martin inför nästa album och istället förlita sig på vemodigt fönsterslickande toner från ett grått England.

Jag resten av dagen: