När det kommer till fin och ful musik har säkerligen Taylor Swift– och Aphex Twin-fans olika uppfattningar. Vad är fint? Lättsmält pop med en målgrupp som angränsar i den tidiga tonåren eller genreöverskridande synthunder som har hjälpt definiera elektronisk musik genom åren? Svaret känns kanske uppenbart men jag är inte här för att döma. Även ifall T Swift kanske drömmer om att en dag bli tagen på lika stort allvar som bedrövdade rockare som Radiohead var faktiskt Aphex Twin den stora inspirationskällan för klassikern Kid A.

Men idag lägger vi undan alla fördomar då det till synes universiella musikgeniet David Rees har valt att låta två världar mötas i en frontalkrock. Aphex Twin återvände tidigare i år efter ett årtionde av tystnad med albumet Syro och Taylor Swifts nya album 1989 nådde idag skivhyllorna. Planeterna verkar därmed ligga i linje med varandra, vilket har öppnat upp för ett fantastiskt musikfoster.

På Aphex Swifts åtta spår möter den sjungande popsensationen glitchande synthar och resultatet blir en hypnotiserande — samt melankoliskt — mashup-gospel. Nu med facit i hand kan vi endast konstatera att den Grammy-belönade sångerskan gärna får dumpa Max Martin inför nästa album och istället förlita sig på vemodigt fönsterslickande toner från ett grått England.

Jag resten av dagen: