Efter en tid i limbo återvänder Nadia Tehran med en hänsynslös ep där sångaren, rapparen och revoltkatalysatorn utmanar omvärlden med nyanserad upprorsstämning.

Ibland måste vi nå frihet genom att först dö lite, en udda filosofi Nadia Tehran tycks känna igen sig i. Efter att ha klamrat sig fast i grenar och rötter har hon äntligen lyckats ta sig ur det bottenlösa träsk som storbolagsindustrin kan vara. Nu är den svenska artisten som pånyttfödd – vilket hon titulerar genom att addera det egna efternamnet till artistnamnet – och friare än någonsin tidigare. Detta firas med släppet av den efterlängtade ep:n Life Is Cheap, Death Is Free – en titel vars andemening är helt i linje med projektets nihilistiska punkmentalitet.

Redan på öppningsspåret, den tidigare singeln Refugee, sätts tonen med Nadias internationella revoltanthem. Här kolliderar hennes längtan efter tillhörighet med omvärldens uppfattningar likt låtens dånande basgång med dess sällsamma stråkar, vilket ger låtens innebörd en extra personlig tyngd – influerat av hur hennes iranska ursprung ställdes mot den svenska medelklassen i barndomens Jönköping. Attityden är uppenbart härdad av den verklighet som ljuder med Nadias raspande röst och växer med musiken, från Rather This tristessdödande trummor – på ett beat swangin likt en narkotikaeleverad joyride bland flimrande trafikljus – till Cash Flows omtumlande balansgång mellan distad adrenalinchock och praktfull synthtripp, med ett outro till överdos av häpnadsväckande ljudbilder. Ett perfekt soundtrack för när Uma Thurman tänker återinförskaffa sina svarta bangs och än en gång vira John Travolta runt sitt lillfinger under en nattlig kokseskapad.

Pulsen i Life Is Cheap, Death Is Free är just denna raveartade och anarkistiska svärta, paketerad i en ilska driven av samhällets fördömande ögon – blickandes ner på ep:ns huvudperson, vars ena näve är riktad mot skyn, och med vingar lyfter genom produktioner där bland annat producenten Yung Guds säregna drag kan höras.

I slutändan tycks Nadia dock lämna tumultet bakom sig – i alla fall för en stund – och finner istället något bortom horisonten, bland stjärnorna, med projektets sista och mer stillsamma låt Superstars. Denna ode till den iranska sångerskan Googoosh och hennes kamp för sin musik, sitt land och kultur avrundar Nadia Tehrans egen. För den här gången det vill säga, för nu när hon är fri lär det inte dröja länge före hon än en gång golvar oss med egensinniga kontraster av punk och persiska popinfluenser.

När det kommer till snuskiga raps tar Ramriddlz det ett steg längre. Som den nästa Drake-co-signade rap-sjungande sensationen från Toronto har han differentierat sig från alla Partynextdoors där ute med endorfinsprudlande produktioner och en berättarglädje till stor del inspirerad av två lår på hans axlar. Medan Weeknd låter nedsövd av 100 sömnpiller och hjärtesorg när han beskriver hur han gång på gång kommer över tjejers ansikten så gör Ramriddlz faktiskt något som låter lika roligt som sex är med sin nya ep Veins.

För vare sig du köper den självbetitlade Sweetermans väldigt frisläppta musik eller ej, så kan du knappast förneka att den är medryckande. Kärleken för dancehall gör Veins essentiell när den kommande sommaren väl anländer, och med refränger likt den skönsjungande Tek Off lär ett eller annat dansgolv falla för dessa kåta oder till svettiga nätter – i mer än en benämning, helt i linje med Ramriddlz.

Omvärldens bild av musikens Sverige är måhända insnärjd i klyschor. Alla hushåll äger hela ABBA:s discografi, herrarna i gruppen delar på ett diktaturliknande presidentskap, varenda klubb spelar Avicii tills öronen imploderar och Robyn är numera landets sanna drottning. Kort sagt: den ständigt växande musikexporten vi ofta stoltserar med är synonymt med ideligen trallvänlig och lättsmält popmusik. Vilket är lite underligt då vårat land är beläget i de nordliga breddgraderna med minst ett halvår av vinterdepression.

Men likt mycket annat gömmer sig något i periferin om du stirrar tillräckligt länge. Medan Max Martin och Shellback erövrar amerikanska topplistor har en annan svensk producent tagit den efterfrågade svenska svärtan till Soundcloud. Simon Wistrand är 22 år gammal från Ludvika och under pseudonymen GRXGVR har hans musik lyssnats på över en miljon gånger på det svenska musikdelningsforumet. Kanske är det därmed dags att öppna upp ögonen för den dystrare delen av Sveriges musikaliska spektra? För med den nya EP:n 4EVER YOUNG kan startskottet ha gått för en epok av gothklubbar i Stockholm.

Sen någonstans kring årsskiftet började detta arbete som idag kulminerar i fem spår där ljudbilden Grxgvr försöker förmedla ramas in perfekt. Med egetframtagna och säregna lo-fi-trummor ackompanjeras uppgivna synthmelodier utblandade med vida atmosfärer — melankoliskt betingade men ack så storslagna i sin gotiska galor. Kanske är detta vad som kan förväntas från en musiker vars tillvaro är belägen i Dalarna. Här inkasseras dock folkdräkter och midsommardans mot cyberpunkig estetik och rave längs ett strobeglittrande Siljan med detta gastkramande — men samtidigt fängslande — soundtrack. Musiken är för Soundclouds egenformiga trapyttringar vad postpunk var för punken — ett mer samlat och välutfört alternativ för den som gillar att hänga kring kyrkogårdar.

På första spåret finner vi även den amerikanska rapparen Bones som med sin nitiska arbetsmoral har vuxit till en av de största bland Los Angeles ständigt skiftande underground-scen. Bones framgångar har kommit genom hans fallenhet för att blanda Cash Money-inspirerade rapflows med emo-tyngd sång. Därför är det knappast någon överraskning att Scholar blir till en perfekt plattform där den självutnämnde Graveyard God återuppstår i ett dimmigt sceneri — som säkerligen innehåller en del narkotika — där han till skriande synthar propagerar för det självständiga artisteriet.

Dock är den stjärna som lyser starkast över detta vinterlika ljudlandskap avslutande Northbound. Här når 4EVER YOUNG:s röda tråd sin ände med Three Six Mafia-associerade Skinny Pimp. Men orden ”always dark never day” får en helt annan tyngd i Wistrands regi utvecklas till ett lustspel med ens innersta ånger, ett långsamt men omfamnande outro. Låten blir även till ett passande giftemål mellan producentens influenser från den amerikanska södern och den nordliga kylan han har vuxit upp i — en passande signatur på ett sammansvetsat kyligt arbete.

Shellback och Max Martin har måhända topplistorna i sitt grepp men bland Soundclouds hemsökta gränder frodas Grxgvr — något jag tror han är mer än nöjd med.

4EVER YOUNG finns att köpa här.

P.S. Huruvida Grxgvr är Dalarnas svar på Robert Smith i peruk och svartvitt smink är än så länge hemlighetsstämplat D.S.

P.S. 2 Här är en simpel och illustrativ summering av uppvaknandet denna ep bär med sig D.S. 2