Valborg och den efterlängtade värmen närmar sig med stora steg vilket ger oss anledning att fira, och vad passar då inte bättre än autotunade flows från raps mest egensinniga talanger? Här är några färska eps och mixtapes för de kvällar du och dina vänner inbillar er att det är varmt nog för parkhäng – glöm inte högtalaren och alkoholen, där i ligger den sanna värmen.

Pollári – Sonya LP

Ibland krävs det en producent för att en rappare verkligen ska  lyfta till högre höjder, närmare bestämt två i detta fall. Pollári är ännu ett namn framtaget i den oändligt resursfyllda Atlanta-fabriken, men trots beats från Metro Boomin har aldrig hans musik gjort något större avtryck på mig. Det var tills acne-gothsen Shlohmo och D33J från musikkollektivet Wedidit plockade upp honom och producerade hans senaste ep Sonya – som han av någon anledning kallar för en LP. Här backas Polláris autotunade röst och urflippade flows upp av en perfekt ljudbild där distade mörka basgångar blir till medryckande melankoli toppat av rapparens känsla för medryckande refränger. Sen skadar det ju inte att den minst lika underliga rapparen Lil Yachty gästar på två spår, därbland projektets ravehöjdpunkt Lifelike.

Lil Uzi Vert vs. The World

En av de absolut viktigaste rapparna just nu – och sen ett tag tillbaka – är Young Thug, och med framgångar kommer de som apar efter. Men det är skillnad på plagiat och influenser, där Philadelphias Lil Uzi Vert står för det sistnämnda. Med ett vågigt flow härstammande från Thugs hitmässiga skuggvärld har Uzi eleverat sig själv till något eget över beats i ett mer högoktanigt tempo där syntharna är färgstarka och påtagligare. Detta är inget Thug har gått miste om, som tycks ha tagit protegén under sina vingar. Men med sitt senaste mixtape är kanske Robin, i rapvärldens mest dynamiska duo, redo att mantla om till Nightwing för en karriär större än Batmans adoptivbarn –bonuspoäng ifall du hängde med på DC Comics-referenserna där. För vem kan inte börja veva armarna i svepande handgester till den här musiken, göra en dab och korka upp något alldeles för alkoholhaltigt, helt i äkta Uzi-manér.

Horse Head – Celebrity Crush

Att älska en kändis är att älska det omöjliga, men även ifall Horse Head ännu är precis så uppgiven som titeln på hans nya ep insinuerar, har han lyckats med något annat osannolikt. För vem hade anat att en vit kille från Kalifornien, med en musiksamling av skate- och poppunk, skulle lyckas göra något värdigt med några traptrummor? Visst, Celebrity Crush är kanske det minst rappande projektet av alla han har släppt, men traditionen av Blink-182-doftande riff utblandade med 808s och trapsnares fortsätter här – till förtjusning för alla fans av Soundclouds oklaraste regioner – och låtar som I Guess God Forget Us växer bara för hur längre solen håller sig uppe om nätterna. Låt oss dock hoppas att Sverige inte tar efter, för ingen ville höra en Lorentz-platta fylld av homage till trallpunken.

Lil West – That’s Too Much

Vemodig men fortfarande jävligt G är kanske den bästa summeringen av Lil West. Den 19 år gamla och förstaklassiga ballerns Soundcloud pryds av en bild där han poserar med ett gigantiskt automatvapen i sin hand, och därefter är det enkelt att dra fördomsfulla slutsatser om hur musiken kommer låta. Förmodligen har en och annan blivit förvånad för även om imagen skriker hårdnackad och taggig, så är innehållet desto mjukare. Produktionerna på senaste ep:n That’s Too Much pulveriserar kanske en baskagge, men kontrasten av känslomässiga raps med frustrerad sång genom ett autotune-filter gör bilden av Lil West desto suddigare men bättre. Här har vi expertframtagen musik för mörka nätter på motorvägar, och det finns även några låtar för när gaspedalen måste pressas lite extra, bland annat den utmärkt vårkompatibla banger Soon To Be – vars remix Rich The Kid nyligen gästade på.

Rap är i ett diffust läge år 2015. Den tidigare uppdelningen av utbudet mellan öst och väst samt den högljuda södern är långt ifrån relevant sen internet band allt samman. Numera kan en rappare från New York antingen låta som att hen var uppvuxen i Houston eller vara hopplöst nostalgisk likt Sverige-aktuella Joey Bada$$. Samtidigt är den amerikanskbördiga genrens kanske största namn just nu en kanadensare medan äldre legender suktar efter relevans.

Här i Sverige står landskapet också inför drastiska förändringar med musikjournalister som fortfarande försöker lista ut vad grejen med Yung Lean är. Ser vi dock till internet — och främst Soundclouds flöden — blir det uppenbart att tunga synthproduktioner med röster dränkta i autotune är mer än ett nytt och spännande fenomen. Det är språket som har talats sen en tid tillbaka i olika former och fortsätter ständigt att utvecklas.

Ett nästa steg i evolutionen verkar Los Angeles-rapparen Horse Head stå för — om han nu ens kan liknas vid en rappare. Denna svårkategoriserade individ är en del av rapkollektivet Thraxxhouse, dock är den musik de ger ut är långt ifrån den melodiösa synthrap vi numera liknar med genrens progressiva utbud. Här blickar man istället tillbaka mot det sena 90-talet och tidiga 2000-talets akustiska emomusik. De konventionella drogromantiseringar får stiga undan när substansen i dessa texter är närmast skolmässigt simplistisk och hör främst hemma i ångestladdade ungdomsnoveller.

Med Horse Heads nya ep:n Romantic når en utveckling — som har pågått sen Bones började sampla alternativ rock — kanske sitt klimax. I en helgon.net-estetik filtreras rapparens melankoliska tonart genom autotune, gitarrer och trummor i klassiska trapmönster. Tänk ifall Blink-182 hade valt att samarbeta med Future på sitt självbetitlad vuxenalbum — där vi fann popgoth-oder som Miss You — framför The Cures de facto Robert Smith. Resultatet hade förmodligen inte varit långt ifrån det Romantic har att erbjuda.

Horse Head är sen långt tillbaka verksam som beatmakare och denna självproducerade ep lär nog polarisera många lyssnare. I slutändan är det dock något bisarrt som inte kan liknas med mycket annat och jag själv har inte riktigt bestämt mig huruvida jag avskyr eller älskar det — dock är jag uppenbarligen svag för låtar som Stockholm Syndrome dagar som denna när temperaturen ligger på plus och snön överger gatorna. Kanske är oddsen större att du faller för den självbetitlade gothboiens nynnande om du råkar vara svag för pojkgruppar med uppenbart dåraktiga klädval — med all säkerhet vågar jag påstå.