Rap är i ett diffust läge år 2015. Den tidigare uppdelningen av utbudet mellan öst och väst samt den högljuda södern är långt ifrån relevant sen internet band allt samman. Numera kan en rappare från New York antingen låta som att hen var uppvuxen i Houston eller vara hopplöst nostalgisk likt Sverige-aktuella Joey Bada$$. Samtidigt är den amerikanskbördiga genrens kanske största namn just nu en kanadensare medan äldre legender suktar efter relevans.

Här i Sverige står landskapet också inför drastiska förändringar med musikjournalister som fortfarande försöker lista ut vad grejen med Yung Lean är. Ser vi dock till internet — och främst Soundclouds flöden — blir det uppenbart att tunga synthproduktioner med röster dränkta i autotune är mer än ett nytt och spännande fenomen. Det är språket som har talats sen en tid tillbaka i olika former och fortsätter ständigt att utvecklas.

Ett nästa steg i evolutionen verkar Los Angeles-rapparen Horse Head stå för — om han nu ens kan liknas vid en rappare. Denna svårkategoriserade individ är en del av rapkollektivet Thraxxhouse, dock är den musik de ger ut är långt ifrån den melodiösa synthrap vi numera liknar med genrens progressiva utbud. Här blickar man istället tillbaka mot det sena 90-talet och tidiga 2000-talets akustiska emomusik. De konventionella drogromantiseringar får stiga undan när substansen i dessa texter är närmast skolmässigt simplistisk och hör främst hemma i ångestladdade ungdomsnoveller.

Med Horse Heads nya ep:n Romantic når en utveckling — som har pågått sen Bones började sampla alternativ rock — kanske sitt klimax. I en helgon.net-estetik filtreras rapparens melankoliska tonart genom autotune, gitarrer och trummor i klassiska trapmönster. Tänk ifall Blink-182 hade valt att samarbeta med Future på sitt självbetitlad vuxenalbum — där vi fann popgoth-oder som Miss You — framför The Cures de facto Robert Smith. Resultatet hade förmodligen inte varit långt ifrån det Romantic har att erbjuda.

Horse Head är sen långt tillbaka verksam som beatmakare och denna självproducerade ep lär nog polarisera många lyssnare. I slutändan är det dock något bisarrt som inte kan liknas med mycket annat och jag själv har inte riktigt bestämt mig huruvida jag avskyr eller älskar det — dock är jag uppenbarligen svag för låtar som Stockholm Syndrome dagar som denna när temperaturen ligger på plus och snön överger gatorna. Kanske är oddsen större att du faller för den självbetitlade gothboiens nynnande om du råkar vara svag för pojkgruppar med uppenbart dåraktiga klädval — med all säkerhet vågar jag påstå.