På debutalbumet American Boyfriend berättar Kevin Abstract historien om att vara svarta och gay på en road trip genom ett ständigt förändrande USA.

Likheterna mellan den unga talangen Kevin Abstract och den nu nästan mytomspunna Frank Ocean är fler än faktumet att de båda är två svarta hbtq-personer. Så före vi fortsätter är det kanske lika bra att vi får dessa likheter överstökade:

• De båda startade sin karriär i ett rapkollektiv, Ocean en tidigare medlem i Odd Future och Abstract är fortfarande en del av Brockhampton så vitt jag vet.
• Paret Christian och Kelly Clancy var en gångs Oceans managers och tycks nu ha funnit en ny talang i Abstract.
• Musiken är konventionellt okonventionell, vilket kan ha och göra med att producenten Michael Uzowuru har lagt ner en hel del tid på både Blond och American Boyfriend.
• Precis som Ocean gillar Abstract att posera med en motorcykelhjälm på sitt huvud, det lär dock nämnas att den sistnämnde debuterade stilgreppet i musikvideon till Echo.

Listan kan förmodligen göras längre men slutsatsen är fortfarande densamma: Kevin Abstract är en produkt av Odd Future, vilket han själv knappast sticker under stolen med. Texas-rapparen påstår bland annat att Tyler, the Creator räddade hans liv under en turbulent tonår med albumet Bastard, samt att Frank Oceans musik hjälpte honom att komma ut som gay.

Kampen för att få vara sitt sanna jag är en av många vi får ta del av på ett debutalbum skildrande flykten från den tragiskt sömniga och gråa förorten, med drömmar om de stora scenerna. Flykten från en oförstående familj av homofober där han själv konsumeras av den nästan klaustrofobiska känslan av att vara instängd i sig själv. Flykten från rasistiska vänner han bara vill skrika ”håll käften” åt men har inte mod nog att göra.

American Boyfriend är allt detta samt förlösningen flykten i slutändan leder till, en road trip-doftande kärlekshistoria – som Sam Mendes eller Cameron Crowe skulle kunna filmatisera – där destinationen är frihet, kärlek och rockstjärneliv, med allt vad det innebär.

På ett album bubblande av tonårens tvångsmässiga lust efter oförglömliga eskapader bevisar Kevin Abstract att även om han i grunden är en rappare med fallenhet för rnb har mer än 808s & Heartbreak format hans musik. Likt en röd linje löpande genom 90-talets indiefilmer till popmusik från samma årtal och det som följde ljuder här Coldplay, MGMT och självaste Goo Goo Dolls som de största influenserna.

Den tvångsmässiga lust efter frihet en 20 år gammal grabb – fortfarande på jakt efter den han är – kan känna absorberar under denna odyssé allt Kevin Abstract älskar och resultatet blir kanske det bästa alternativa rap rock-albumet 90-talet aldrig gav oss. Ett album där bilden av Abstract glidandes på en motorcykel genom ett American Beauty-glimrande kvarter illustrativt målas upp. 16 spår där motorn fortfarande surrar nervöst utanför hemmet till svärföräldrarna medan huvudkaraktären staplar mot dörren för att introducera sig själv som Amerikas nya pojkvän.

För medan musiken med akustiska gitarrer, munspel och orglar färglägger ett vackert sommarsceneri är budskapet betydligt starkare och mer samtida än de nostalgiska ljudbilderna. Kevin Abstract är svart, gay och pojkvännen som väntar vid dörren i ständigt förändrande USA. Precis som honom lär vi tacka Frank Ocean för det, men även hylla Kevin för att ha tagit sina influenser och skapat något helt eget där hans hittills korta historia ges liv på ett storslaget vis – vilket leder till den regniga vinterns mest befriande lyssning.

Viktigaste spåren:

1. Echo.
2. Yellow.
3. Runner.
4. Miserable America.
5. Seventeen.

Årets sista månad har börjat och föräldrar skriver redan arga kommentarer där de lynchar SVT:s nya julkalender. Personligen har jag lagt all min fokus på den julkalender som är musikflödet de senaste dagarna, där snackar vi en present som bara keeps on giving. Här nedan har jag samlat några av klapparna du bara måste ta del av.

Ljudbilden är lika bitter och vemodig som den är dramatisk och medryckande. Utan trummor men med hårt bultande känslor förmedlar Fifty Grand något skrämmande tilltalande. Det nya albumet Helena’s Skin låter som om gothvärldens svar på Brian Eno skulle komponera soundtracket till ett barockdrama, eller att Angelo Badalamentis musik till tredje A Nightmare on Elm Street-filmen skulle få ett nytt liv i det soundcloudbaserade 2010-talet. Med andra ord, det är en rätt spännande samling låtar producent har skapat.

Med en variation av influenser, från självutnämnda Goo Goo Dools till lite mer uppenbara 808s & Heartbreak-eran av Kanye Wests karriär, ekar låten Echo bokstavlingen av allt som gör Kevin Abstract till en spännande artist. Att musikvideon sedan blandar ut deppiga höstkänslor med neonfärgad klaustrofobi längs trafikljusen känns bara för passande.

Har jag nämnt att detta är min absoluta favorit detta år? Ja jag tror jag har gjort det, ett antal gånger, faktiskt. Så jag ska inte tjata, lyssna bara på detta finstämda kaos.

En duo bestående av Glasgow-producenten Hudson Mohawke och brittiska sångaren Antony Hegarty känns kanske på papper något oväntad, men fungerar utmärkt i praktiken. Under namnet ANOHI släppte de häromdagen en klimatpolitisk anthem till första singeln vid namnet 4 Degress – från det självbetitlade kommande albumet. Som om inte det var nog släppte även Hudmo strax därefter musikvideon till Indian Steps, ett samarbete med sångaren från producentens senaste album Lantern. Julafton kom helt enkelt tidigt för fans av dessa två. Är det nu jag även ska delge för alla att Antony Hegartys farbror är min gamla granne och spanskalärare? Tillfället kändes passande i alla fall.

Musiken Gila Monsta ligger bakom gungar långsamt men hänsynslöst, väldigt metallisk men samtidigt melodisk. Som producentdelen av rapduon Gorgeous Children har han alltid erbjudit beats med ett ändamål långt ifrån andra. Detta faktum kvarstår när han släpper sin nya ep Shed Skin Part 9, där bilden av söderns trapestetik inverteras och låter smutsigare än någonsin tidigare. Genren för sin egensinniga trapmusik har Gila själv valt att kalla trench, och ja om det inte är just 808s och Lex Luger-kits dränkta i lera detta låter som så vet jag inte vad.

Anser du att rap är överskattat 2015? Då är det kanske dags för dig att stifta bekantskap med det ständigt genreöverskridande – och självutnämnda – amerikanska pojkbandet Brockhampton.

Även ifall detta kollektiv är kända för att experimentera med gitarrslingor och Crystal Castles-samplingar så är deras senaste låt Dirt ovantligt ”rap” av sig – kanske för att det var den konservativa radiopersonligheten ”Old man Ebro” som under natten premierade låten genom sin radioshow på Beats1 Apple Radio. Här hör vi bland annat hur Merlyn Wood och Brockhamptons outtalade ledare Kevin Abstract skildrar sin sydstatliga uppväxt genom vandaliserande flows och något angenäm sång över ett progressivt beat, som tar sin början i en pianoslinga för att sedan låta ett nytt lager av hänsynslösa synthar bygga upp låten vers för vers. 

Detta är utan tvekan en av veckans tyngsta låtar, och Brockhampton är utan tvekan ämnade för framgångar av Backstreet-magnitud – i alla fall när vi snackar obskyr Soundcloud-rap.

Lås in dig i ditt rum, din lägenhet eller varför inte huset ute på vischan. Vrid sedan högtalarna till max och låt Matt Champion guida dig genom ensamheten.

Efter att gett ett flertal smakprov på sin senaste låt släpper artisten äntligen fullängdaren, en resa mot hans El Dorado genom djupa toner — smått Angelo Badalamenti-esqua — och storslagna synthackord. Som en del av det rappande, sjungande och experimentella kollektivet Brockhampton står Champion för progressiva ljudbilder med ett eko av Soundcloud-scenen, vars slagkraft känns världsomspännande.

Vännen Kevin Abstract gjorde sig populär bland ett flertal stora bloggar med förra sommarens album mtv1987 och nu tycks det vara Matt Champions tur. Hans förvrängda nynnande, som når ett klimax i en industriell storm för att sedan mynna ut sommardoftande viskningar, visar prov på att detta kan bli ett av årets mest spännande namn. Men jag ska inte hålla er borta från denna ensamma odyssé längre, för det är en vacker sådan.