Årets sista månad har börjat och föräldrar skriver redan arga kommentarer där de lynchar SVT:s nya julkalender. Personligen har jag lagt all min fokus på den julkalender som är musikflödet de senaste dagarna, där snackar vi en present som bara keeps on giving. Här nedan har jag samlat några av klapparna du bara måste ta del av.

Ljudbilden är lika bitter och vemodig som den är dramatisk och medryckande. Utan trummor men med hårt bultande känslor förmedlar Fifty Grand något skrämmande tilltalande. Det nya albumet Helena’s Skin låter som om gothvärldens svar på Brian Eno skulle komponera soundtracket till ett barockdrama, eller att Angelo Badalamentis musik till tredje A Nightmare on Elm Street-filmen skulle få ett nytt liv i det soundcloudbaserade 2010-talet. Med andra ord, det är en rätt spännande samling låtar producent har skapat.

Med en variation av influenser, från självutnämnda Goo Goo Dools till lite mer uppenbara 808s & Heartbreak-eran av Kanye Wests karriär, ekar låten Echo bokstavlingen av allt som gör Kevin Abstract till en spännande artist. Att musikvideon sedan blandar ut deppiga höstkänslor med neonfärgad klaustrofobi längs trafikljusen känns bara för passande.

Har jag nämnt att detta är min absoluta favorit detta år? Ja jag tror jag har gjort det, ett antal gånger, faktiskt. Så jag ska inte tjata, lyssna bara på detta finstämda kaos.

En duo bestående av Glasgow-producenten Hudson Mohawke och brittiska sångaren Antony Hegarty känns kanske på papper något oväntad, men fungerar utmärkt i praktiken. Under namnet ANOHI släppte de häromdagen en klimatpolitisk anthem till första singeln vid namnet 4 Degress – från det självbetitlade kommande albumet. Som om inte det var nog släppte även Hudmo strax därefter musikvideon till Indian Steps, ett samarbete med sångaren från producentens senaste album Lantern. Julafton kom helt enkelt tidigt för fans av dessa två. Är det nu jag även ska delge för alla att Antony Hegartys farbror är min gamla granne och spanskalärare? Tillfället kändes passande i alla fall.

Musiken Gila Monsta ligger bakom gungar långsamt men hänsynslöst, väldigt metallisk men samtidigt melodisk. Som producentdelen av rapduon Gorgeous Children har han alltid erbjudit beats med ett ändamål långt ifrån andra. Detta faktum kvarstår när han släpper sin nya ep Shed Skin Part 9, där bilden av söderns trapestetik inverteras och låter smutsigare än någonsin tidigare. Genren för sin egensinniga trapmusik har Gila själv valt att kalla trench, och ja om det inte är just 808s och Lex Luger-kits dränkta i lera detta låter som så vet jag inte vad.