Vintern är här och de Oscarstippade filmernas säsong har dragit igång, men regissörer gör bäst i att be när Scorsese återvänder till rampljuset, redo att ta hem sin första guldgubbe på tio år.
Det historiska eposet Silence är ett projekt Martin Scorsese har velat tagit till den vita duken sen länge. Manuset baserat på boken vid samma namn har legat på hyllan i hela 20 år sägs det, då den legendariske filmskaparen behövde sälja in sig med ett dussintals gangsterfilmer före han fick förtroendet att filmatisera denna berättelse om två jesuiter i ett fientligt Japan.
Trailern bygger upp filmen som en thriller där Spider-Man och Kylo Ren försöker lokalisera sin gamla mentor Liam Neeson– likt alltid är Liam Neeson just Liam Neeson – i hjärtat av det fruktade landet, men det är knappast vad vi borde förvänta oss. Boken skriven av ShūsakuEndō är antitesen till mer storslagen och populariserad japansk folklore då Silence snarare skildrar en mer lågmäld historia om troskris, skriven i brevform. Hur kommer detta yttra sig när Scorseses tolkning går upp på bio?
Vackert utan tvekan, och ett litet annat tempo för den rutinerade regissören vore ändå uppfriskande. Efter att ha regisserat klassiska verk i nästan 50 år krävs nya utmaningar och förhoppningsvis är detta en Scorsese klarar av, om man får gissa fick han trots allt köpslå med The Irishman– en De Niro-ledd gangsterrulle där till och med Joe Pesci har en roll – för att få denna tystlåtna film gjord, så nog lär han ge den sitt allt.
TV-hösten är över oss och vi druknar sakta men säkert i det flödande utbudet av serier.
Som så ofta verkar en stor del av dessa serier ha endast en målgrupp i dess sikte: grabbar. Ja, tv tycks ofta vara ett medium utformat för just män, vilket HBO om några – med serier som Entourage, Oz och Ballers – har kapitaliserat på och låtit andra kanaler ta efter.
Men vad krävs för att skapa en av alla dessa serier? Jag som en vit man i 20-årsåldern är ändå en del av målgruppen och kanske, bara kanske, bäst lämpad för att berätta detta. Ladda fördelaktigt upp med (tv-)maratonvänliga kläder och pizza, för nu tänker jag tar er igenom de fem stegen till en perfekt ”grabbig HBO-serie”.
1. En manliga protagonist
I huvudrollen, eller till och med huvudrollerna, krävs en man att antingen identifera sig med eller bara känna ett allsmäktigt avund inför – så länge det är en man funkar egentligen allt. Men vem är egentligen denna protagonist? För att besvara den frågan krävs ännu fler punkter:
1. Låt han vara snygg, men kanske lite ovårdad så vi inte går miste om igenkänningsfaktorn.
2. Ge han åsikter, och låt dem ljuda, för ingen man i fronten av en HBO-serie håller sin käft – nej, han sätter alla de som opponerar sig mot honom på plats.
3. Än bättre ifall punkt två backas upp av en humorbegåvning så edgy att K Svensson skriver om sitt cv och beger sig till Arbetsförmodligen.
4. Knarkar snubben? Ja, bland all alkohol och linor av kokain har han kanske till och med tid för en cigg då och då.
5. Sen ifall han är begåvad med det kvinnliga könet, ja, låt oss kanske bara segwaya till andra steget.
2. En kvinnlig… SEEEEEEEEEX
HBO är inte lik alla andra kanaler, som behöver tänka ett varv extra när det kommer till sexscener och kameravinklar. Här är censuren bannlyst och istället erbjuds ett harem av nakenhet.
The vag full frontal? Det vet du.
Bröst? Ja, och gärna av den fylliga sorten.
Kukar? Öh, nej, om det är något en grabbig HBO-serie inte behöver så är det bilder av det manliga könsorganet. Tittarna vet redan hur en fallos ser ut – de bär på en själva, nämligen.
Det enda som skulle kunna vara värre än en kuk i tv-rutan är en kvinnlig karaktär med någon form av narrativ. Vad kan ens en serie om en kvinna handla om, mens, eller?
3. Våld – av den blodigaste sorten
Förutom okontrollbara sexorgier kan HBO även slå på extra – och då menar jag bokstavligen – med dess våldsbruk. Behöver du varva ner efter jobbet med att se huvuden flyga likt bollar i en baseballmatch? Om våld var en sport hade HBO slaktat det racet rakt igenom, alla fans av Game of Thrones vet i alla fall det.
4. Ett soundtrack din offentliga Spotify inte behöver skämmas för
Musiken gör atmosfären, och i detta fall även festen. Finns det ett bättre sätt att kicka igång ett givande samtal med en tjej du har stiftat bekantskap med på en efterfest än ”den här låten som spelades i min favoritserie”? Nej, förmodligen inte, och tur nog vet HBO vad du gillar. Rock, rap, elektroniskt eller rent av klassiskt – musiksättarna har ådror gjorda av allt från Diplo till Rolling Stones, redo att försäkra dig om att din älskade tv-serie alltid kan vara vid din sida, eller ja, i dina öron om inget annat.
5. Martin Scorsese
Varje fulländad grabbserie behöver i slutändan en producent som kan ro projektet i hamn. Visst obskyra individer likt Nic Pizzolatto eller George RR Martin finns, men i detta läge är dock det säkraste kortet den amerikanska populärkulturens egen gudfader: Martin Scorsese.
Vi talar ändå om en regissör vars liv har gått ut på forma filmer efter män han själv önskade att han var. Mean Streets, Goodfellas, Casino – alla verk skildrandes gangsters Scorsese inte hade stake nog för att bli, en karriärserfarenhet som borde kunna placera honom i epicentrumet av tittarnas virvlande psyke.
Och om du, som tjej, någonsin skulle befinna dig i en killes lägenhet där affischer från minst en av dessa filmer sitter uppe på väggen – vänd om, släng en stol genom fönstret och ta brandvägen eller bara vad som helst. För oddsen är att du aldrig kommer få ut något ur en relation där motparten kan citera Joe Pesci, aldrig.
Med alla stegen avklarade, vad får vi då:
Det är bara att börja skåla med glasen, för klart är det att vi snart har ännu en grabbig HBO-serie att ta del av: Vinyl. Dock borde jag väl ärligt talat säga nu då jag, personligen, hellre skulle konsumera all den kokain Bobby Cannavale tycks göra i serien och sätta mig framför Öppna Kanalen än att se ett avsnitt av någon rockfantasi Scorsese har skapat tillsammans med Mick Jagger.
Att Terence Winter har gått med på detta, ännu en skildring av rock n rollens ljuva 70-tal – laddad med sex, droger och attityd. Precis vad världen behöver, precis lika mycket som denna bittra värld behöver mer av Ray Romano.
Visst, Scorsese gjorde en utmärkt rockdokumentär med The Last Waltz, och med den bedriften kommer HBO försöka lura i dig att Vinyl är något sevärt. Men vi lever i en tid då det finns outhärdligt många bra tv-serier att ta del av, och då lär vi lägga en hel del tanke på våra val.
Så när denna serie har premiär nästa år, tänk efter, för ja, det finns betydligt roligare tv där ute än den där 70 procent av karaktärerna är destruktiva snubbar vars miserabela leverne i slutändan kommer lösa sig – för de bakom serien förväntar sig helt enkelt inte att vi som tittare skulle kunna efterfråga mer.
