När det kommer till skådespelare som bara fortsätter att leverera gång på gång så verkar Nicolas Cage vara den främsta av gåvor till mänskligheten. En del skulle säga att han en gång i tiden var ett respekterat namn inom Hollywood men faktumet är att denna Elvis-fanatiker ändå alltid har varit smått rubbad. De senaste åren har dock galenskapet tippat över för att nu dominera varenda karaktär han tar sig an vilket blir uppenbart i trailern till nya filmen Outcast. 

I detta historiska epos följer vi en före detta tempelriddares försök att ta en ung pojk till tronen i det engelsktalande imperiumet Kina – där de tydligen har kungar istället för kejsare? Under denna dödliga strapats möter han sin gamla vän från folkmordstiderna i ökenlanden; Nic Cage eller ja the White Ghost, öknamnet varenda Avpixlat-användare lär rasa över. Om vi bortser från det fullkomligt rimliga i att The Wicker Man-skådespelaren faktiskt skulle kunna springa runt på Hollywoods gator skrikandes ”I am a white ghost” så verkar han här erbjuda sin mest absurda skådespelarinsats någonsin och accenten, ja den är ett under i sig själv. Ord räcker inte till, se trailern nedan och räkna sen ner dagarna tills du kan finna Outcast långt inne bland hyllorna på OKQ8.

14 är ett rätt roligt nummer ändå?

Supercuts är små fenomen som dimper ner bland Youtubes flöde dagligen. Oftast märker vi inte ens av dem. Men ibland dyker det upp en som förändrar allt. Detta hände i dagarna med en av de mest briljanta supercuts någonsin. Alla med åtminstone en tå in i populärkulturen är bekanta med Nicolas Cages galenskap, från Vampire’s Kiss hysteriska scener  till den obehagliga döden i remaken av The Wicker Man. Youtube-användare Mark Heiliger tycks vara bekant med allt detta och har sammanfattat hela denna vettlösa karriär i en supercut av alla Cages sinnesrubbade skratt. 

Det befängda montaget klockar in på 20 minuter och tar sin början vid 80-talets The Best of Times för att sedan sluta upp med nyligen släppta Rage. Det kan vara värt att släppa allt en liten stund för att se hur en skådespelaren sakta men säkert tappar bort sig i hans egna labyrint av överspel. Vid vilken film tror ni han upptäckte att det inte fanns någon återvändo? Jag skulle själv vilja säga att det redan hände i denna scen från Con Air. 

Varför la han inte bara tillbaka gosedjuret, det kunde ha räddat Cages själ?