Genom hela sin karriär har Mos Def varit en rappare svår att sätta fingret på. Före musiken var han en barnskådespelare och har under sin karriär varit lika känd för musiken som de filmer han har spelat in. Utanför det artistiska yttrandet har han gjort sig känd som en röst dedikerad i politiska sammanhang. En del minns kanske när han – under sitt nya namn Yasiin Bey – valde att bli fastlåst i en stol och tvångsmatad likt procedurerna i Guntanamo Bay. Men en del minns kanske även hur han hjälpte till att marknadsföra bilar från Chevrolet några år före med albumet Blakroc. Ibland tycks rapparen lida av en karaktärsmässig kris – något publiken verkar smittas av när Brooklyn-artisten stiger upp på Azalea-scenen under Way Out Wests sista dag.

En fördom många tycks ha när det kommer till människorna i Slottsskogen är att de kan vara något svårflörtade. Det är dock svårt att hålla modet uppe en sista dag på en festival då den efterhängande ångesten kryper allt närmare. Att denna lördag även bestod av mörka moln i skyn som nästintill dränkte området i regn gjorde knappast något bättre. Det var med andra ord inget lätt uppdrag Mos Def – eller Yasiin Bey eller vilket namn jag nu skall använda – hade framför sig.

Att öppna sin konsert med låten Undeniable från 2006-års album True Magic var därmed förmodligen ett av rapparens bästa val. Medan han rappar intill sin röda mic om att sprida kärlek överröser han publiken längst fram med rosor.Denna kärleksuppmaning håller i sig så länge materialet härstammar från rapparens yngre dar. Låter likt Mathematics och Hip Hop från solodebuten Black on Boths Sides samt den annars Slick Rick-assisterade Auditorium tas emot bäst av euforiska fans. Men samtidigt ser scenen tom och ensam ut när publikhavet kylas ner, allsången dör ut och de klappande händerna faller ner i fickorna. Mos Def har aldrig varit en rappare för den breda massan och detta blir främst en show för de mest gedigna av beundrare.

Dock har denna rapvärldens kamelont ett trumfkort som han får stor användning av under konserten: andra artisters låtar. När han tycks förlora publiken uppmärksamhet kommer låtar som Juicy av Notorious BIG samt Shimmy Shimmy Ya av Ol’ Dirty Bastard väl till hands. Två obeskrivligt populära rapvidunder från 90-talet och nu verkar plötsligt alla benägna att sjunga med. Är detta måhända ödet rapparen har valt? Att hamna i skuggan av bortgångna kollegor under sina egna konserter? Efter namnbyten och tvångsmatningar verkar det nästan så när en av kvällens sista låtar går igång, Mos Defs egna tolkning av Watch The Throne-hiten N***as in Paris.

Hela konserten är i slutändan en underlig historia som avslutas med igenkännbara toner från Bound 2 – en annan av Kanye Wests största låtar. Mos Def verkar njuta av den kärlek han emellanåt får i gensvar men samtidigt säljer han in sig själv på ett skamlöst sätt. I verkligheten framstår scenen ofta som tom och responsen kall. Efter att ha givet mer än 15 år till genren han älskar skulle Mos Def Yasiin Bey kanske ha fått ett bättre gensvar men samtidigt förtjänade publiken bättre och var med sin fulla rätt tämligen svårflörtade denna gång.

       Foto: Sona Hellman 

Något du kan ge Lykke Li är hur hon har lyckats slå an en sträng hos en så stor skara människor. Ett jämnt fördelat antal män och kvinnor i alla åldrar har sökt upp Berns för hennes turnépremiär – från trendsäkra människor i 20-årsåldern med Kåken i sikte för efterfest, till äldre män i tjock grå ansiktsbehåring. Alla tycks de ha hört kallet och dragits till klassiska Berns som nu tycks dränkt i proggdotterns magiska skimmer.

Sedan strax efter nio släcks salen ner, rökmaskinen går för fullt och skapar ett täcke av dimma på scenen, samtidigt som ett gryningsljus stiger. Så tar Lykke Li klivet upp på scen. Klädd i svart med blött hår tycks hon ha vandrat från en förtrollad skog till Stockholms kärna. Mystiken kring denna internationella persona verkar ha tätnat ännu mer sen hennes senaste album, Wounded Rhymes, från 2011.

Det är även en annan personlighet på scen än den jag har lärt känna tidigare när startskottet väl har gått. Konsertens början är en introduktion till en del av hennes nya material från kommande albumet I Never Learn. Med en mer nedtonad utstrålning sjunger hon likt hjärtat blöder i hennes texter och publiken är antingen helt tagna eller inte underhållna.

”Försökte läcka skivan idag men förstod inte hur man gjorde, men ni får höra nu istället” uttrycker sångerskan och den nya låten Just Like A Dream går igång. Av de låtar publiken var först med att få höra var detta den absolut starkaste. Den fungerar likt en sorgsen kontrast till klichén att kärlek skulle vara en dröm. Många av människorna i folkmassan har sin partner med sig, men Lykke har gjort musik för de förlorade älskarna. Det nya materialets höjdpunkt är singeln No Rest For The Wicked. Åskådarna står dock hellre med en öl i ena handen och mobilkameran i den andra än att bjuda upp till dans.

Stämningen i lokalen blir till en kontrast när Lykke äntligen ger publiken vad de verkar vilja ha, de gamla låtarna. Med Little Bit från hennes debutalbum Youth Novels uppstår kvällens än så länge största jubel. Den tidigare nedtonade utstrålningen får nu stiga åt sidan för sångerskans erkända karisma när hon sakta men säkert börja förföra sina åskådare – och så de tycks förälska sig!

Efter det återgår spelningen åter till en kamp för publikens hängivelse. Singeln Gunshot med knappt en vecka till allmänhetens förfogande har inte den effekt som en låt likt den borde ha. ”Nervöst att stå ensam” yttrar vokalisten och tar en sipp av vad som verkar vara whiskey. ”Orkar ni en till (ny låt)?” frågar hon och verkar medveten om att ännu en ohörd långsam tryckare inte är vad folket vill höra. Men det är vad de får med Love Me Like I’m Not Made of Stone och nu tycks luften mellan scen och åskådarmassan vara större än någonsin.

Foto: Annika Berglund, Rockfoto

Vilken befrielse låtarna I Follow Rivers och Get Some då erbjuder. En del människor vågar till och med släppa glasen och lägga ner mobilen i fickan. Att Lykke Li är älskad undgår ingen, tyvärr fortsätter hon att slänga in tungsinta tryckare i sitt set och publiken orkar helt enkelt inte. En kille med med sotarmössan på sned och armarna i kors personifierar detta bäst när han sakta men säkert tycks vaggas till sömns av musiken.

Jubla kan de dock och Lykke vandrar med bandet av scenen för att snart återkomma med två extranummer. De som hoppades på mer dans lär dock ha blivit besvikna, utan helt i linje med uppträdandet får konserten ett långsamt avslut med Du Är Den Ende från svenska filmen Tommy och balladen Silent My Song från andra albumet.

Det går inte att ifrågasätta Lykke Li och bandets förmåga som artister. Men när låtar likt Dance, Dance, Dance eller I’m Good, I’m Gone utesluts från setlisten är det inte svårt att känna en viss besvikelse i luften när dimman har lagt sig.             

Lykke lyckades tillslut läcka sitt album idag, du kan höra I Never Learn nedan: