Sångerskan Lana Del Rey gjorde entré i musikvärlden likt en virvelvind. Efter att låtar som Video Games bubblade upp till ytan under 2011 så har hon ständigt varit aktuell och på allas läppar. Hennes debutalbum Born To Die blev så pass hyllat att hon släppte den en andra gång, då i sällskap av en EP. Hon har gjort soundtracks likt Young & Beautiful, som i slutändan blev populärare än filmen själv. Glöm inte heller att hon avslutade 2013 med kortfilmen Tropico.
Nu är dock sommaren snart här och förberedelsen igång inför det nya albumet Ultraviolence. Idag fick vi första smakprovet med den eftertraktade singeln West Coast. Det rådde en del misstankar om att Lana skulle ha övergett de tunga stråkarna och Trip-Hop influenserna. Till en viss del så stämmer även detta men det är varken EMD eller Dubstep som en del, smått bisarra, rykten har påstått. Drömmen om dåtiden finns fortfarande i den tidslösa nostalgikerns text och röst när hon lämnar de mörka vägarna genom Nevadas öken för västkustens sandstränder.
”I’m in love” uttrycker sångerskan under refrängen och så är även jag. Inte minst i produktionen från Dan Auerbach (Black Keys) där den tidigare mörka noir-tonen har bytts ut mot Ennio Morricone doftande gitarrer. Dock är inte den melankoliska atmosfären, som har omgivit Lana Del Rey, glömd utan vilar endast här i en varmare famn. Den första singeln blir en bitterljuv hyllning till kärleken som lär kunna gå i rundgång under sommarens nätter.
Mot låtens slut smyger sig en influens av G-Funk in likt ett kännetecken för Amerikas västkust. Den bitterljuva känslan blir då allt mer bitter när det går upp för mig att vi ännu inte har ett datum för albumets ankomst till skivhyllorna. Tills den dagen kommer får vi njuta av den storm som har trappats ner och istället vagas till ro av West Coasts vindar i den svenska luften.
Vad är grejen med Yelawolfs närvaro i alla videos dock?
