Om vi ser tillbaka på det amerikanska sketchprogrammet Saturday Night Lives långa historia finns det just en sketch som många skulle kalla dess bästa. Året var 2000, men händelsen de skildrade utspelade sig långt tidigare – när bandet Blue Öyster Cult spelade in sin klassiska låt (Don’t Fear) The Reaper. Sketchen är nästintill outhärdligt briljant och skildrar en bisarr scen där den legendariska skivproducenten The Bruce Dickinson – spelad av Christopher Walken – begär more cowbell från bjällmajorinetten Will Ferrell. Händelseförloppet är uppenbarligen fiktionellt och alldeles för otroligt för att ha ägt rum. Det var i alla fall min övertygelse fram tills idag.
Efter albumet Section 80 och skivpampsdebuten Good Kid m.A.A.d city är Kendrick Lamar utan tvekan en av rappens mest hyllade namn i nuläget. Att han sedan skulle ta sig an resten av branschen med den ökända – och tämligen överskattade – Control-versen hejdade knappaste mytbildningen kring genrens nya frälsare. Hysterin var outhärdlig när rykten om en ny singel började spridas som ett evangelium i sociala medier och nu tisdag den 23 september år 2014 har i – första låten från GKMC-uppföljaren – släppts. Men är det en för historieböckerna?
Musikhistorien har haft sina milstolpar.
1954: När Elvis Presley gjorde dåtidens första Miley Cyrus genom att ta en afroamerikansk musikyttring och göra den acceptabel för hela världen.
1964: The Beatles möter Bob Dylan på ett hotell och sällskapet avnjuter lite jazztobak tillsammans. Om de bara visste vilka Indienresor detta skulle leda till.
1974: Kraftwerk släpper Autobahn och öppnar upp dörren för en framtid fylld av naiva ungdomars drömmar om ett liv på syra i Berghain.
1984: Ronald Reagan använder sig av Born In The USA under sin valkampanj vilket gör demokraten Bruce Springsteen spyfärdig. Vi är ändå något tacksamma.
Sedan var 90-talet allt det vi minns, grunge och Hansons. Ända sedan Nas släppte illmatic 1994 har vi väntat och nu 20 år senare verkar historien var redo att bli golvad av ett budskap så storslaget att det lär ljuda världen över. Pharrell har kallat honom för vår tids Dylan och ja, nu är Kendrick Lamar åter på allas läppar med sin nya låt med budskapet att älska dig själv.
Det dröjer inte många sekunder förrän Kendrick har introducerats som något mer än en rappare, han är nämligen enligt introrösten en författare. Att han sedan presenterar den mest intetsägande poprap jag har hört detta år – över en fruktansvärd sampling av The Isley Brothers – är uppseendeväckande. Nog för att jag det senaste året har fruktat att han skulle börja snegla mot post-Relapse–Eminem med det decibelpressande flowet efter att ha hört några gästverser – vad vi fick var dock mycket värre.
Men låt mig återgå till där jag började – Saturday Night Live-sketchen. För under inspelningen av denna låt måste något ha gått fel, så fruktansvärt fel. Jag kan nästan se det framför mig, hur Dr Dre stormar in i studion – täckt av iPhones, iWatches och allt möjligt – för att avbryta Kendrick. Efter ett piskrapp från Jimmy Iovine som begär en radiohit ljuder några ord från den legendariske producenten Dres mun: Guess what Kendrick!? I’ve got a fever and the only prescription is more sound effects!
Och mer ljudeffekter blev det, ack för många. Det hela resulterade i ett naivt nostalgiskt beat med epilepsi, en Kendrick utan verklighetsförankring och de utomjordiska ljudeffekterna, så många att lyssningen i slutändan blir outhärdlig. En del skulle kanske vilja säga emot ovanstående teori, kanske skulle de till och med säga att ljudeffekter inte läggs på förrän efter att låten är inspelad. Men vet ni vad? Jag struntar i vad ni tror, så länge ni kan medge att detta är en av årets största besvikelser. För ärligt talat – det är det.
Tacka vet jag OG Maco med årets hittills bästa raplåt.
