Låt Samantha Bee och grabbarna lugna dig medan världen övertas av galenskap.

Över ett år av kampanjande når sitt slut inatt med undergången det amerikanska valet. Kommer USA:s invånare välja den smått tveksamma och typiska politikern Hillary Clinton eller rasisten/fascisten/sexisten Donald Trump? Vi som för stunden sitter på ett tryggt avstånd gör nog bäst i att smälta året som har gått med lite skratt medan amerikansk kvällsunderhållning försöker avrunda denna för dem kaosartade, skrämmande och även rätt underhållande period.

Stephen Colbert uppmuntrar det amerikanska folket med sång

Om det är någon som bör känna blandade känslor inför att valet når sitt slut så är det Stephen Colbert. Efter att David Letterman lämnade uppdraget som värd för The Late Show steg Colbert in och förväntningarna var höga, och har kanske inte riktigt uppfyllts om en ska tro tittarsiffrorna. Därför har valet varit som en skänk från ovan för programledaren med en bakgrund inom Comedy Centrals politiska satirstall och hatet mot Trump en morot som har lett till briljant kvällsunderhållning. I äkta Colbert-manér laddade han under natten upp för sin egna valvaka med ett musikaliskt nummer och inte helt oväntat gästade hans gamla stallpartner Jon Stewart – vars återkomst till tv-rutan har blivit något av en tradition när Colbert behöver en sparringpartner – för att påminna tittarna om hur jävla viktigt det är att rösta, speciellt i detta val.

Judiska cocktails och countrypung när Seth Meyers säger adjö till en spårad kampanj

När Donald Trump klargjorde för världen att han skulle ge sig in i presidentracet – och därmed kanske skapa en reva genom dimensioner där Cthulhu kunde befrias för att sen bringa undergången till jorden – satt Seth Meyers tryggt i sin studio skrattandes, som om något av detta ens var rimligt? Donald Trump, president? Cthulhu, jordens undergång? Seth han bara skrattade, men har rätt snabbt blivit tvungen att äta upp sina ord och kompensera för all förmodad ångest med inslaget A Closer Look där han har analyserat presidentvalet med stor humor och finess. Inför dagens val återvände Meyers till sin antagonist Trump, vars kampanj de sista dagarna har gått ut på att dissa Jay Z, vilket var bland det minst bisarra Late Night-värden hade att diskutera. Efter ”Mazeltov cocktails”, Ted Nugents svartblåa pung och den perfekta Bondskurken kan vi nog konstatera att valets ände känns mer än befriande – men visst Netflix, ge mig Barack Obamas stand-up special i februari tack.

Vem är egentligen Hillary? Samantha Bee reder ut

För demokraternas kandidat Hillary Clinton har presidentkampanjen varit lång och skandalerna många, eller ja, det var väl främst den där historien om hennes e-mails – och vilken utdragen historia det blev. Därför är Samantha Bee här med en påminnelse om att när en Clinton vinner USA:s högsta ämbete för andra gången, då gör hon det som Hillary Rodham Clinton. Med sitt program Full Frontal har Daily Show-alumnen blivit till en av valets vassaste tv-röster och än svingar hon svärdet i högsta hugg. Ja Hillary Clinton har fått ta en hel del skit på resan mot Det Vita Huset, men om ni trodde Bee hade glömt hur Hillary mer eller mindre har fått tagit skit från media – och allra främst män – under en större del av sitt liv trodde ni fel. Under flera år tvingades Hillary till att anamma en first lady-persona, men efter inatt kan det vara över och vad det kommer att betyda återstår att se.

Övriga guldkorn inför nattens uppesittarkväll – så vi kan glömma skiten sen:

Jordan Kleeper snackade konspirationsteorier med Trumps väljare.

Jordan Kleeper snackade även ”locker room talk” med Trumps väljare.

”Stephen Colbert” återvände när allt verkade spåra ur.

Trevor Noah analyserade Trumps vecka i fascismens tecken.

”Pussy Riot” enligt Samantha Bee.

Debatterna mellan republikanerna var konstiga, riktigt konstiga.

Minns ni Bernie Sanders?

Ja nog bankar allt ens Bernie Bro-hjärta fortfarande lite smått.

Jimmy Fallon intervjuade Donald Trump (klicka bara).

De två vicepresidenterna hade tydligen en debatt också.

Men i slutändan var kanske detta valets höjdpunkt.

För nästan exakt nio månader sen blev premiärdatumet för Stephen Colberts intåg i Late Show-historien officiellt. Även ifall den smärtsamma väntan inte riktigt kan liknas vid en graviditet så var det ändå förlösningen av en pånyttfödd (?) Colbert det amerikanska folket – och jag av någon mirakulös anledning – fick bevittna under natten.

Till de igenkännbara rösterna av Colberts fans skanderande ”Stephen”, som de alltid gjorde under hans tid som sin republikanska Bill O’Reilly-persona på Comedy Central, skuttar programledaren iklädd en färgenlig marinblå kostym in på Ed Sullivan teaterns scen – samma som David Letterman tidigare har härskat över i hela 22 år – för sin allra första monolog. Nerverna är tillsynes obefintliga, tillskillnad från när till exempel Seth Meyers tog över NBC-motsvarigheten Late Night, samtidigt är det en orättvis liknelse. Colbert är rutinerad i gamet efter att ha spenderat nio år drivandes med den amerikanska högern, där snackar vi ändå bootcamp.

Även fast den prisbelönta programledaren aldrig har varit någon standup-komiker per se så var han, som sagt, inte helt oväntat trygg med att dra av några skämt framför en lättillgänglig publik – även fast han sedan sittandes förundras över hur någon faktiskt pallar att stå upp och skämta i mer än fem minuter. Styrkan ligger dock i de följande segmenten. Vi har bland annat en introduktion till den mer ockulta sidan av snack-tv-branschen när programmets sponsor visar sig vara en relik från uråldriga tider då demoner härskade, demoner som även råkar ha en svaghet för hummus. Colbert tar här tillfälle i akt och briljerar ohindrat på det vis någon uppfostrad inom improv borde göra.

Vi lämnas sedan med en hint om att det ockult kan bli en långlivad följetång inom programmet, då Stephen är redo att göra vad som helst för framgång, och jag kan helt ärligt bara applådera hans lustande efter kommersiell makt.

Men Colbert var inte den enda i programmet som tog sina första steg, på främmande mark, mot en maktposition. För vad är egentligen amerikanska talk shows utan ett eller annat Donald Trump-skämt nuförtiden? Stephen som den satiriker han är drev både med medias kärlek för Trumps bisarra och idiotiska eskapader till presidentkampanj, för att sedan själv falla för lockelsen, samt en hel del Oreos bara för att vara riktigt jävlig mot USA:s kanske – mycket möjliga – framtida president.

Trump-skämt är ett säkert kort för någon med en historia inom politisk satir, men många tittare främmande för Colberts karriärsmässiga bakgrund lär ändå ha lämnats undrande huruvida detta är en talk show eller bara ett avsnitt av The Colbert Report. För medan programledarens urspårade mantra går hem hos redan dedikerade fans och den yngre publiken sitter förmodligen de äldre med händerna begravda i sina gråhåriga skalpar. Är det en karaktär de bevittnar eller är det den riktiga Colbert? Att finna ett utrymme bland den bredare publikens hjärtan är efter första avsnittet uppenbart hans största och svåraste uppgift.

Dock lär vi alla minnas att David Letterman var något av en udda figur när han själv entrade branschen, med nyskapande inslag som kunde lämna tittarna förundrandes. Ser vi till nutidens talk show-klimat där Jimmy Fallon vinner framgångar på alltför manusbaserade program med intervjuer skräddarsydda för att bli virala hits och lip sync-battles på lip sync-battles, kan Colbert precis som Letterman ge formatet nytt liv med ett fokus på en underhållande och egensinnig helhet – inte bara 45 minuter uppdelade i tv-formaterat klickbete.

Med premiären står det klart att Stephen Colbert tänker göra sin egen grej, vilket inte lär gå hem hos alla, men så länge det snuddar vid det ockulta en eller två gånger i veckan är i alla fall jag mer än redo att gorma ”Stephen Stephen” tillsammans med resten av fanskaran. Ser vi till debutanter från tidigare år spelar dock Colbert i en helt egen liga, som mycket väl kan växa i popuaritet match för match.

Övriga talk show-snackisar:

Gästerna

Att bjuda in den tredje roligaste från Bush-familjen är ett något oväntat val av första gäst. Men med tanke på Colberts erfarenhet bland konservativa farvatten var kanske den republikanska presidentkandidaten Jeb Bush självklar. Intervjun var dock en udda om tämligen underhållande sådan, nästan en nedtonad variant av vad vi hade sett ifall det var The Colbert Show som Bush gästade. Men det säger en hel del att det största jublet uppstod när den äldre brodern George nämndes. Kanske hade det varit bättre att bara låta den amerikanska komikern, med en mytomspunnen åtta år lång karriär, gästa programmet med sina målningar eller liknande?

Sen har vi också George Clooney, men vad finns det egentligen att säga om Clooney? Han är kanske den gulligaste av sympatiska Hollywood-kändisar som existerar – även ifall det kanske var hans ”onda tvillingbror” med karaktärsenlig ansiktsbehåring?    

Öppningsmonologens bästa skämt

CBS-vd:n Leslie Moonves satt armerad med en knapp, redo att stänga ner Late Show i utrymme för den oförglömliga serien The Mentalist. Ett hot värt att ta seriöst.

Husbandet

En annan stark debutant under kvällen var jazzmusikern Jon Batiste som leder husbandet Stay Human med ett piano och hans signaturenliga melodika. Även ifall Colbert och Batiste relation inte verkar vara baserad i komiskt småsnack som sina föregångare så var Batiste närvaro minst sagt påtaglig, bland annat i form av en rad fenomenala danssteg. Det storslagna musiknumret som avslutade premiären borde även göra Questlove och de andra i The Roots något svettiga när det kommer till tronen över jazzmusiken inom talk shows.

Kan Clooney intervjuas utan ett skämt om hans framgångsrika fru?

Nej självklart inte.

Ockulta önskemål

Efter ”El Luke Keso Tep” – eller entiteten Google inte kan hjälpa mig med att stava – vill jag ha flera ockulta karaktärer i Late Show. Kan Jay Z gästa och berättar hur intagningsproven till illuminati fungerar utan att avrättas kort därefter? Eller kan Colbert öppna upp portaler till andra dimensioner för ett skojigt segment där Cthulhu maskerad med brun utan sol och en illasittande peruker försöker bli USA:s 45:e president? Så länge du bemästrar svart magi är möjligheterna oändliga.