Det eviga konstprojektet Shia LaBeouf återvänder än en gång med en livestream av en potentiell stöld.

Efter ett år av stulna bars, green screens och ett antal alkoholdränkta eskapader – allt kanske i samma veva – börjar det bli svårt att förutspå vad skådespelaren ska göra härnäst. Ja ingen kan väl förneka att filmstjärnan känd från Michael Bays robotfantasier och Lars von Triers sexfantasier har gjort en del tveksamma val. Kanske är det därför han – just nu – befinner sig på en amerikansk biograf för ett 72-timmars långt maraton av hans egna filmer, spelade i kronologiskt bakvänd ordning? Vare sig du har tröttnat eller ej på dessa konstnärliga hit and runs från LaBeouf lär du medge att idéen låter spännande, om inte lite skrämmande.

Därför presenterar konstnärerna Nastja Säde Rönkkö och Luke Turner en livestream, från biografen, fokuserad på Shia LaBeoufs ansikte. Varför? Ingen aning. Det kan handla om ånger, men kan även vara en närmare studie av vad den fjärde Indiana Jones-filmen egentligen gör med en människa. Eller så gillar folk bara att stirra på LaBeoufs fejs, i så fall kan jag bekräfta att ja, det har ätits popcorn. 

En sak till, och jag borde här egentligen be om ursäkt för att jag uppmärksammar detta spektakel, men glöm inte spelschemat:

Here's Shia LaBeouf's movie schedule. It might be wrong, but it might be right! pic.twitter.com/Uwy1hJxTwm

— Jen Lewis (@thisjenlewis) November 10, 2015

Musikkollektivet och skivbolaget WEDIDIT med Shlohmo i dess front har blivit synonymt med mörkt estetiska verk, vilket blir uppenbart med sångaren tillika producenten Purples debutalbum. Efter att ha gjort en storslagen men samtidigt lågmäld entré i musikvärlden för två år sen med ep:n Salvation släpper denna portugisiska — och nu mer Berlin-baserade — artist nu loss alla de mörka krafter han besitter.

Känslan av elektroniskt coldwave-vemod i rnb-rytmer hänger över de elva spår Silence & Remorse består av, medan Purples ständigt transformerande röst ekar längst med kulisserna och fyller den mörklagda scen han har byggt upp för sig själv. Med precisa produktioner där varenda lilla slagverk spelar en stor roll dansar vida basdränkta synthar, ljudande horn och uppgivna pianomelodier tillsammans likt självmordsbenägna vampyr inväntandes solnedgången. För vare sig låten Lost Boys är en referens till Joel Schumachers tonåriga gothdrama så tycks Purple vara mer eller mindre förlorad bland den övergivenheten och hat en ensam natt kan väcka hos en — och det är säkert där han har funnit fundamentet till vad som är en fantastiskt känslomässig konstruktion.