Något grundläggande för Twin Peaks distinkta atmosfär var alltid musiken. Vare sig Killer Bob strök längs träden i den dunkla skogen, Audrey Horne svävade över RR Diners golv eller det simpla mysteriet hur någon kan förvandlas till ett dörrhandtag — simpelt i den värld som är Twin Peaks det vill säga — så var alltid musiken essentiell. Medan kompositörer oftast erbjuder diegetiska stycken som sjunker in i bakgrunden för att därmed invagga oss i upplevelsen utan att katapultsera någon ur den, tog Angelo Badalamenti musikaliska attribut plats på ett unikt vis. Från ambienta och melankoliska synthtriumfer till frenetisk jazz med absurt yllande trumpeter — istället för att sticka ut och bli till något avskrämmande tillförde musiken perfekta ackord för den surrealistiska sträng David Lynch hamrade på. Musiken var precis som kultserien inte likt något annat inom tv.

Samarbetet mellan Lynch och Badalamenti tog dock sin början före den kulturella milstolpen bland Washingtons dimmiga berg — och skulle fortsätta långt därefter. Denna vänskap och samarbete härstammar från filmskaparens hyllade Blue Velvet, en film signifik för Lynch abstrakta stil. När han behövde någon som kunde ackompanjera den sömniga stadsidyllen där något hemskt vilade under ytan kunde han inte finna någon mer lämpad en Badalamenti. Deras samarbete är verkligen något säreget — vilket bakom scenerna material från Twin Peaks har bevisat — där en låt oftast tar sin börja med en illustrativ monolog från Lynch medan Badalamenti försöker finna noter perfekt för den excentriska regissörens ord på sin gamla Fender Rhodes.   

Med Blue Velvet fann denna duo även sin musa i Julee Cruise, en sångerska vars röst och utstrålning förkroppsligade de utomjordiska idéer Lynch kunde frambringa. Tillsammans skapade de låten Mysteries of Love år 1985, som agerade ledmotiv för filmens romans mellan Kyle MacLachlan och Laura Derns karaktärer. Från början skulle låten inte ens ha varit en del av filmen men när rättigheterna till Song to the Siren av This Mortal Coil visade sig för kostsamma valde Badalamenti att komponera en egen låt, med text av Lynch. Det stod därefter klart att de krävde en sång gastkramande förförisk och Cruise skulle visa sig vara det perfekta alternativet. 

Scen från Blue Velvet där MacLachlan förklarar sin kärlek för en viss Diane.

30 år senare står David Lynch mest erkända verk — Twin Peaks — åter på tapetern. Men som ett tillbakastudsande eko från förr kommer en ny tolkning av Mysteries for Love, likt en påminnelse om någon odödlig kraft hos kärleken eller bara faktumet att Blue Velvet är en fantastisk film och att Pabst Blue Ribbon är världens bäst öl — ”Heineken? Fuck that shit!” Även fast vi åter kan höra Badalamentis vida och fängslande synthar saknar vi denna gång Cruises röst, vilket inte borde chockera någon då de två har haft svårt att samsas igenom åren. Istället finner vi här Los Angeles synthpop-talang Kid Moxie vars närvaro fungerar som ett svindlande substitut med en mer samtida ton inte helt olik Megan James plågade stämma.

Låten släpptes i ny kostym för mer än en sex månader sen men har först nu blivit med musikvideo vars premiär ägde rum på Noisey tidigare idag. Drag synonyma med Lynch är markanta när Kid Moxie famlar genom susande vindar bland en ljusgläntande skog för att sedan upptäcka tryggheten i en biosalong tillsammans med någon typ av pseudo-Dale Cooper. Eftersom Lynch är en uppenbar influens kan ni ta för givet att de två karaktärerna inte sitter fastlimmade till sina stolar direkt, utan blir i slutändan själva en del av skådespelet de till en början endast bevittnad.

Likt en hel del annat i den metafysiska värld skapad av David Lynch, erbjuder videon fler frågor en svar. Gastkramande förföriskt är det hursomhelst och de två huvudrollerna gästas även av en något mänsklig nattfjäril, när en inte trodde att det kunde bli underligare.

Bild via The Line of Best Fit.    

Senast vi hörde hans produktioner spirade den musikaliska romansen med Julia Spada i form av duon Breakup — nu tycks dock den briljant konstellationen ha tagit paus vilket inte skadar för vi finner då Ludvig Parment återigen under pseudonymen Saturday, Monday. Tillsammans med Despotz — en uppstickare att hålla koll på bland de skandinaviska skivbolagen — släpper han nu en ep vid namnet Late. Sen en månad tillbaka har flera delar av detta projekt luckrats upp och med låten Don’t Say It kan vi nu ta del av den elektroniska uppvisning i dess helhet.

Här beblandar sig vemod med pop-eufori när pianon möter frenetiska synthar på ett excentriskt vis distinkt för Parments musik. För vare sig det handlar om bubblande basslingor som tagna från 80-talet eller marcherande och triumfartade melodier så blir deras samexistens över dessa tre spår medryckande. På Brolin-assisterade Marble Coast blir musiken lekfull likt barndomens glaskulor titeln kanske syftar på, medan Newtimers och Ji Nilsson fungerar som graviditet när titelspåret pendlar mellan balladmässig liv och död — i all dess positiva benämning.

Som mest unik är dock Saturday, Monday ensam med keyboarden på redan nämnda Don’t Say It. En sprudlande visselmelodi blir till egensinnig disco filtrerad genom kaotiskt sprackande atmosfär. Addera lite reverb och helt plötsligt har vi en filmisk särart perfekt för en skakig dokumentering av kanske den sista festen före Jordens undergång. Vilka som sedan skulle kunna ta del av detta found footage vågar jag inte spekulera i. Dock kan vi i alla fall ta del av ep:n i sin helhet nedan, vilket förmodligen kommer göra sitt bästa för att bromsa in vår personliga ände.

Sprakande elektronisk synthpop är måhända Florida-duon PRIEST:s signum — men när de släpper första smakprovet på vad de har att erbjuda detta år så är musiken mer svårkategoriserad än någonsin. Det är dock att vänta sen de har blivit en del av svenska skivbolaget Emotion, en ständigt progressiv röst bland dessa ljudlandskap. 

Med nya singeln The Game möter bland annat emo-toner arena-ambitioner på ett storslaget vis i detta magnumspektrum av soniskt utbud. Sångerskan Madeline Priests röst flyter över traditionellt ljuvliga synthmelodier som blandas ut med mäktiga gitarrsträngar och explosivt programmerade trummor. Det hela blir till en över fyra minuter lång uppvisning i emotionellt medryckande feelgood gjord för både de halvt nedrivna källarfesterna och voluminösa festivalerna. 

Du finner även The Game på Spotify och iTunes. PRIEST återvänder sedan i maj med sitt debutalbum.

Är det en överdrift att påstå att Julia Spada är en av de mest underskattade sångfåglarna Sverige besitter — eller hur ska jag formulera det hela? Låt det i alla fall vara sagt att Lägg Dig Ner-sångerskan förtjänar all hype hon kan erövra. Under de senaste åren har hon blivit synonym med en skarpt distinkt och hjärtskärande röst, som över svävande synthfrälsningar har slagit an själsenliga ackord inom oss.

Hannes Norrvide kan vara svensk musiks bäst bevarade hemlighet. Under namnet Lust for Youth och genom skivbolaget Sacred Bones släppte han 2012 debuten Growing Seeds, samt förra årets uppföljare Perfect View. De två albumen var en kärleksförklarning till det spektrum där Goth och lo-fi musik möts, något som yttrade sig likt The Cure på en syratrip. Ljudbilden verkade även stundtals tillhöra soundtracket från en tidig David Croneberg film men tycks nu ha hittat ut från mörkret.

Tillsammans med danskarna Loke Rahbek och Malthe Fisher har Lust for Youth blivit en trio. Resultatet av den nya formation blir en sann solskenshistoria där de byter ut 80-talets dunklaste rocktoner mot dåtidens Synthpop.

Det nya soundet visualiseras fantastiskt i låten Illumes video med Norrvide och Rahbek i huvudrollerna. Klädda i vaniljfärgade kostymer likt två filmidoler från förr vandrar de dag och natt genom Los Angeles. Regissören Cali Thornhill DeWhitts flört med gamla matinés kunde inte komma mer lägligt än nu när halva april redan har passerat.

“Look beautiful” var filmmakarens enda direktiv till skådespelarna under inspelningen. Hur de lyckades får ni själva avgöra nedan.

Det nya albumet International förväntas släppas 10 juni genom Sacred Bones.