Är det amerikanska presidentvalet redan avgjort? Bland några läger verkar detta vara uppfattningen, kanske främst när det kommer till landets talk show-värdar.

I USA närmar sig novembers val med stora steg och alternativen blir allt färre. Medlemmar av den mer vänsteråtliggande mediabevakningen, på den högervurmande amerikanska ideologiska skalan – eller vad den förmodade republikanska kändiskandidaten Donald Trump skulle kalla ”the liberal media” – som Stephen Colbert kämpar fortfarande med motstridiga känslor gentemot demokraternas kandidater, vägandes mellan pragmatism och sunt förnuft. Den beryktade Bernie Sanders har till exempel byggt upp en fantastisk gräsrotsrörelse men når måhända inte riktigt hela vägen, dock är han alltid en musa för briljanta memekreatörer. Hillary Clinton är å andra sidan en meriterad politiker när det kommer till frågor både in- och utrikes, vilket också är hennes största svaghet när en stor del av det amerikanska folket har ledsnat på den typiska politikern helt och hållet, något hon har blivit en symbol för.

En programledare som Colbert står därmed inför en svår uppgift inför valet av kandidat att backa, eller smöra för, i ett försök att vinna framtidens exklusiva intervjuer. Tänk om han bara hade hållit fast vid sin gamla republikanpersona från åren hos Comedy Central, då hade beslutet varit enkelt, ett beslut andra programledare utan några svårigheter verkar ha fattat.

Att Jimmy Fallon gör den mest förskrivna och genanta amerikanska tv:n är ett simpelt faktum – okej, älska mimande sånguppgörelser, men kom inte och påstå att det är storslagen tv-underhållning bara för att den är barnsligt lättillgänglig. Däremot är det mer överraskande att den annars tämligen skarpa och åtminstone lite uppkäftiga Jimmy Kimmel har fallit på knäna för Donald Trump.

I en intervju under nattens avsnitt av Jimmy Kimmel Live – gjord i samma veva som avsnittets artister Weeknd och Belly valde att ställa in sitt uppträdande just på grund av Trump – myser Kimmel verkligen ner sig i presidentkandidatens orangefärgade närvaro. Frågorna är tama och långt ifrån utmanade, gjorda för att affärsmannen sittandes mittemot ska kunna sälja in sina populistiska budskap. Och om inte kan Kimmel alltid hjälpa till på traven, bland annat när det kommer till toaletter för transpersoner där programledaren försöker måla upp Trump som en kämpe för transpersoners rättigheter – vilket säkerligen skulle skapa artiklar och locka flera av de liberala väljarna med ett förakt mot Hillary.

Vilka flera frågor kan Kimmel egentligen smeka Trump med i denna samtyckande dans? Ja, varför inte en debatt med Bernie Sanders? Ja, om Bernie vill skänka lite pengar till någon välgörenhetsorganisation säger Trump, gulligt tänkt av honom ändå.

Varför inte göra valet av vicepresident till något liknande Celebrity Apprentice? Det skämtet älskade publiken.

Eller Trumps hänsynslösa twittrande där allt från misogyni till nazistsupporters förekommer, nejdå, Kimmel intresse lutar istället emot hur Trump kommer på alla ”roliga” smeknamn för sina motståndare i presidentracet.

Kolla hur förälskad Fallon är.

Vid första anblick är detta bara en mesig intervju från en programledare utan mod att ta ställning mot all kontrovers kring Trump – istället skickar han en fanatisk Trumpväljare till en sammankomst för Sanders väljare, ett upplägg med större klickpotential är trots allt svårt att komma på. Men även i de mest okomplicerade underhållningsprogrammen kan väl ändå en programledare med integritet förstå att en gäst med Trumps åsikter inte är helt oproblematisk och borde därför inte bemötas på det viset. Han tävlar fortfarande om USA:s viktigaste jobb och det kloka vore att behandla honom utifrån det och inte som någon ofarlig tv-kändis, den tiden är långt förbi. Istället ser vi, på ett avstånd, ett sluttande plan med normaliseringen av Trump där fascistanklagelser övergår till tv-mys ackompanjerat av publikens jubel.

Min uppfattning kring detta är måhända helt irrelevant, en svensk bloggare med ett alldeles för stort intresse för amerikansk populärkultur sitter inte på den största av påverkan eller det främsta tolkningsföreträdet. Dock tänker jag skita i det, ärligt talat, i slutändan har ändå valet av president i världens kapitalistiska centrum en stor värdslig påverkan vilket bara gör debaclet än mer skrämmande. Den nedvärderande krystade underhållning Kimmel och Fallon gör skrämmer mig, och jag uppmuntrar alla att inte utsätta sig för den, i ett politiskt eller bara rent mentalt syfte, det mår ni ändå bara bättre av.

När det kommer till röstfiskande sitter tyvärr dessa programledare på en hel del inflytande och är några av de viktigaste kuggarna i det pr-maskineri som – efter att ha vunnit över den rasistiska och omfattande högern utan några problem – försöker sälja in Trump till de ovetande eller tacksamt naiva väljarna, där rasism inte vinner en röst, men en överdos av karisma bättrar på chanserna. Vill du ha dessa väljares stöd krävs en mellanhand i form av t ex populärkultur, där det börjar med ett besök hos Kimmel, en tramsig sketch hos Fallon eller några Buzzfeed-artiklar om hur gullig Trump egentligen är när han ler hånfullt. Sen är det som sagt ett sluttande plan ända till Vita Huset. Men till dess höjer vi bara volymen på högtalarna och låter YG och Nipsey Hussles valanthem eka fram till november.

För nästan exakt nio månader sen blev premiärdatumet för Stephen Colberts intåg i Late Show-historien officiellt. Även ifall den smärtsamma väntan inte riktigt kan liknas vid en graviditet så var det ändå förlösningen av en pånyttfödd (?) Colbert det amerikanska folket – och jag av någon mirakulös anledning – fick bevittna under natten.

Till de igenkännbara rösterna av Colberts fans skanderande ”Stephen”, som de alltid gjorde under hans tid som sin republikanska Bill O’Reilly-persona på Comedy Central, skuttar programledaren iklädd en färgenlig marinblå kostym in på Ed Sullivan teaterns scen – samma som David Letterman tidigare har härskat över i hela 22 år – för sin allra första monolog. Nerverna är tillsynes obefintliga, tillskillnad från när till exempel Seth Meyers tog över NBC-motsvarigheten Late Night, samtidigt är det en orättvis liknelse. Colbert är rutinerad i gamet efter att ha spenderat nio år drivandes med den amerikanska högern, där snackar vi ändå bootcamp.

Även fast den prisbelönta programledaren aldrig har varit någon standup-komiker per se så var han, som sagt, inte helt oväntat trygg med att dra av några skämt framför en lättillgänglig publik – även fast han sedan sittandes förundras över hur någon faktiskt pallar att stå upp och skämta i mer än fem minuter. Styrkan ligger dock i de följande segmenten. Vi har bland annat en introduktion till den mer ockulta sidan av snack-tv-branschen när programmets sponsor visar sig vara en relik från uråldriga tider då demoner härskade, demoner som även råkar ha en svaghet för hummus. Colbert tar här tillfälle i akt och briljerar ohindrat på det vis någon uppfostrad inom improv borde göra.

Vi lämnas sedan med en hint om att det ockult kan bli en långlivad följetång inom programmet, då Stephen är redo att göra vad som helst för framgång, och jag kan helt ärligt bara applådera hans lustande efter kommersiell makt.

Men Colbert var inte den enda i programmet som tog sina första steg, på främmande mark, mot en maktposition. För vad är egentligen amerikanska talk shows utan ett eller annat Donald Trump-skämt nuförtiden? Stephen som den satiriker han är drev både med medias kärlek för Trumps bisarra och idiotiska eskapader till presidentkampanj, för att sedan själv falla för lockelsen, samt en hel del Oreos bara för att vara riktigt jävlig mot USA:s kanske – mycket möjliga – framtida president.

Trump-skämt är ett säkert kort för någon med en historia inom politisk satir, men många tittare främmande för Colberts karriärsmässiga bakgrund lär ändå ha lämnats undrande huruvida detta är en talk show eller bara ett avsnitt av The Colbert Report. För medan programledarens urspårade mantra går hem hos redan dedikerade fans och den yngre publiken sitter förmodligen de äldre med händerna begravda i sina gråhåriga skalpar. Är det en karaktär de bevittnar eller är det den riktiga Colbert? Att finna ett utrymme bland den bredare publikens hjärtan är efter första avsnittet uppenbart hans största och svåraste uppgift.

Dock lär vi alla minnas att David Letterman var något av en udda figur när han själv entrade branschen, med nyskapande inslag som kunde lämna tittarna förundrandes. Ser vi till nutidens talk show-klimat där Jimmy Fallon vinner framgångar på alltför manusbaserade program med intervjuer skräddarsydda för att bli virala hits och lip sync-battles på lip sync-battles, kan Colbert precis som Letterman ge formatet nytt liv med ett fokus på en underhållande och egensinnig helhet – inte bara 45 minuter uppdelade i tv-formaterat klickbete.

Med premiären står det klart att Stephen Colbert tänker göra sin egen grej, vilket inte lär gå hem hos alla, men så länge det snuddar vid det ockulta en eller två gånger i veckan är i alla fall jag mer än redo att gorma ”Stephen Stephen” tillsammans med resten av fanskaran. Ser vi till debutanter från tidigare år spelar dock Colbert i en helt egen liga, som mycket väl kan växa i popuaritet match för match.

Övriga talk show-snackisar:

Gästerna

Att bjuda in den tredje roligaste från Bush-familjen är ett något oväntat val av första gäst. Men med tanke på Colberts erfarenhet bland konservativa farvatten var kanske den republikanska presidentkandidaten Jeb Bush självklar. Intervjun var dock en udda om tämligen underhållande sådan, nästan en nedtonad variant av vad vi hade sett ifall det var The Colbert Show som Bush gästade. Men det säger en hel del att det största jublet uppstod när den äldre brodern George nämndes. Kanske hade det varit bättre att bara låta den amerikanska komikern, med en mytomspunnen åtta år lång karriär, gästa programmet med sina målningar eller liknande?

Sen har vi också George Clooney, men vad finns det egentligen att säga om Clooney? Han är kanske den gulligaste av sympatiska Hollywood-kändisar som existerar – även ifall det kanske var hans ”onda tvillingbror” med karaktärsenlig ansiktsbehåring?    

Öppningsmonologens bästa skämt

CBS-vd:n Leslie Moonves satt armerad med en knapp, redo att stänga ner Late Show i utrymme för den oförglömliga serien The Mentalist. Ett hot värt att ta seriöst.

Husbandet

En annan stark debutant under kvällen var jazzmusikern Jon Batiste som leder husbandet Stay Human med ett piano och hans signaturenliga melodika. Även ifall Colbert och Batiste relation inte verkar vara baserad i komiskt småsnack som sina föregångare så var Batiste närvaro minst sagt påtaglig, bland annat i form av en rad fenomenala danssteg. Det storslagna musiknumret som avslutade premiären borde även göra Questlove och de andra i The Roots något svettiga när det kommer till tronen över jazzmusiken inom talk shows.

Kan Clooney intervjuas utan ett skämt om hans framgångsrika fru?

Nej självklart inte.

Ockulta önskemål

Efter ”El Luke Keso Tep” – eller entiteten Google inte kan hjälpa mig med att stava – vill jag ha flera ockulta karaktärer i Late Show. Kan Jay Z gästa och berättar hur intagningsproven till illuminati fungerar utan att avrättas kort därefter? Eller kan Colbert öppna upp portaler till andra dimensioner för ett skojigt segment där Cthulhu maskerad med brun utan sol och en illasittande peruker försöker bli USA:s 45:e president? Så länge du bemästrar svart magi är möjligheterna oändliga.                          

Kultserien Seinfeld firade i juli sitt 25 års jubileum. En milstolpe inom tv-industrin då serien revolutionerade komedigenren med sin situationskomik.

Någon som knappast har gått miste om detta är Julia Louis-Dreyfus och igår gästade hon Letterman för att förmodligen snacka om hennes nuvarande serie Veep. Inte helt oväntat började de två också diskutera födelsedagsbarnet hon investerade nio år i och inte helt opassande tog The Late Show till Youtube för att ladda upp en liten present. Nedan kan du se ett klipp från Dreyfus medverkan i programmet år 2000 där hon tillsammans med Jerry Seinfeld bjuder på ett musikaliskt framförande av Sixteen Going On Seventeen.

Vi har två saker att lära utav detta klipp: 1. Dreyfus har funnit ungdomenskälla. 2. Michael Richards fadäs är fortfarade det mest outhärdliga i Late Shows historia.

John Oliver är fantastisk och det är även hans HBO-serie Last Week Tonight. Segmentet från helgens avsnitt där han sågar FIFA längs fotknölarna har nu gått viral med hela 2 miljoner views vilket betyder att Oliver är USA:s mest populära fotbollsexpert. Därför kändes det endast logiskt när Seth Meyers bjöd in honom till Late Night – efter en underhållande konversation på Twitter – för att snacka fotboll, denna gång med lite mer entusiasm från britten. De känslokalla jävlarna i FIFA kan dock inte känna sig helt säkra när de bland annat jämförs med Walter White i Breaking Bad. Dock är det de positiva aspekterna med fotboll viktiga här, som att lära sig och ta sina malariatabletter i tid.

Från Odd Future till Future Islands, talk shows har en fallenhet när det kommer till att erbjuda säregna uppträdanden. Igår presenterade Seth Meyers kanske den bästa i mannaminne när Sia framförde sin hit Chandelier med assistans från Girls egna Lena Dunham. Här ser vi Dunham dansa kring cardboard-former, samt dekapitera deras huvuden som om hon vore The Mountain själv. Samtidigt ligger Sia med huvudet begravt i en våningssäng, som av någon anledning även besitter en toalettrulle. Kort sagt; det hela är rätt bisarrt men samtidigt oerhört inbjudande. Inte är det heller oväntat att Buzzfeed redan planerar att fylla internet med gifs från spektaklet och ärligt talat förtjänar den det.