Är det amerikanska presidentvalet redan avgjort? Bland några läger verkar detta vara uppfattningen, kanske främst när det kommer till landets talk show-värdar.

I USA närmar sig novembers val med stora steg och alternativen blir allt färre. Medlemmar av den mer vänsteråtliggande mediabevakningen, på den högervurmande amerikanska ideologiska skalan – eller vad den förmodade republikanska kändiskandidaten Donald Trump skulle kalla ”the liberal media” – som Stephen Colbert kämpar fortfarande med motstridiga känslor gentemot demokraternas kandidater, vägandes mellan pragmatism och sunt förnuft. Den beryktade Bernie Sanders har till exempel byggt upp en fantastisk gräsrotsrörelse men når måhända inte riktigt hela vägen, dock är han alltid en musa för briljanta memekreatörer. Hillary Clinton är å andra sidan en meriterad politiker när det kommer till frågor både in- och utrikes, vilket också är hennes största svaghet när en stor del av det amerikanska folket har ledsnat på den typiska politikern helt och hållet, något hon har blivit en symbol för.

En programledare som Colbert står därmed inför en svår uppgift inför valet av kandidat att backa, eller smöra för, i ett försök att vinna framtidens exklusiva intervjuer. Tänk om han bara hade hållit fast vid sin gamla republikanpersona från åren hos Comedy Central, då hade beslutet varit enkelt, ett beslut andra programledare utan några svårigheter verkar ha fattat.

Att Jimmy Fallon gör den mest förskrivna och genanta amerikanska tv:n är ett simpelt faktum – okej, älska mimande sånguppgörelser, men kom inte och påstå att det är storslagen tv-underhållning bara för att den är barnsligt lättillgänglig. Däremot är det mer överraskande att den annars tämligen skarpa och åtminstone lite uppkäftiga Jimmy Kimmel har fallit på knäna för Donald Trump.

I en intervju under nattens avsnitt av Jimmy Kimmel Live – gjord i samma veva som avsnittets artister Weeknd och Belly valde att ställa in sitt uppträdande just på grund av Trump – myser Kimmel verkligen ner sig i presidentkandidatens orangefärgade närvaro. Frågorna är tama och långt ifrån utmanade, gjorda för att affärsmannen sittandes mittemot ska kunna sälja in sina populistiska budskap. Och om inte kan Kimmel alltid hjälpa till på traven, bland annat när det kommer till toaletter för transpersoner där programledaren försöker måla upp Trump som en kämpe för transpersoners rättigheter – vilket säkerligen skulle skapa artiklar och locka flera av de liberala väljarna med ett förakt mot Hillary.

Vilka flera frågor kan Kimmel egentligen smeka Trump med i denna samtyckande dans? Ja, varför inte en debatt med Bernie Sanders? Ja, om Bernie vill skänka lite pengar till någon välgörenhetsorganisation säger Trump, gulligt tänkt av honom ändå.

Varför inte göra valet av vicepresident till något liknande Celebrity Apprentice? Det skämtet älskade publiken.

Eller Trumps hänsynslösa twittrande där allt från misogyni till nazistsupporters förekommer, nejdå, Kimmel intresse lutar istället emot hur Trump kommer på alla ”roliga” smeknamn för sina motståndare i presidentracet.

Kolla hur förälskad Fallon är.

Vid första anblick är detta bara en mesig intervju från en programledare utan mod att ta ställning mot all kontrovers kring Trump – istället skickar han en fanatisk Trumpväljare till en sammankomst för Sanders väljare, ett upplägg med större klickpotential är trots allt svårt att komma på. Men även i de mest okomplicerade underhållningsprogrammen kan väl ändå en programledare med integritet förstå att en gäst med Trumps åsikter inte är helt oproblematisk och borde därför inte bemötas på det viset. Han tävlar fortfarande om USA:s viktigaste jobb och det kloka vore att behandla honom utifrån det och inte som någon ofarlig tv-kändis, den tiden är långt förbi. Istället ser vi, på ett avstånd, ett sluttande plan med normaliseringen av Trump där fascistanklagelser övergår till tv-mys ackompanjerat av publikens jubel.

Min uppfattning kring detta är måhända helt irrelevant, en svensk bloggare med ett alldeles för stort intresse för amerikansk populärkultur sitter inte på den största av påverkan eller det främsta tolkningsföreträdet. Dock tänker jag skita i det, ärligt talat, i slutändan har ändå valet av president i världens kapitalistiska centrum en stor värdslig påverkan vilket bara gör debaclet än mer skrämmande. Den nedvärderande krystade underhållning Kimmel och Fallon gör skrämmer mig, och jag uppmuntrar alla att inte utsätta sig för den, i ett politiskt eller bara rent mentalt syfte, det mår ni ändå bara bättre av.

När det kommer till röstfiskande sitter tyvärr dessa programledare på en hel del inflytande och är några av de viktigaste kuggarna i det pr-maskineri som – efter att ha vunnit över den rasistiska och omfattande högern utan några problem – försöker sälja in Trump till de ovetande eller tacksamt naiva väljarna, där rasism inte vinner en röst, men en överdos av karisma bättrar på chanserna. Vill du ha dessa väljares stöd krävs en mellanhand i form av t ex populärkultur, där det börjar med ett besök hos Kimmel, en tramsig sketch hos Fallon eller några Buzzfeed-artiklar om hur gullig Trump egentligen är när han ler hånfullt. Sen är det som sagt ett sluttande plan ända till Vita Huset. Men till dess höjer vi bara volymen på högtalarna och låter YG och Nipsey Hussles valanthem eka fram till november.