Tidigare i veckan nådde HBO-serien True Blood sin ände med ett avsnitt universiellt hatat av fans. Denna allegori över den amerikanska gay-rörelsen mötte ett minst sagt underligt slut, något vi alla säkert hade förutspått sen de AIDS-bärande vampyrerna började duellera i glasburar; eller var de i säsong fyra när Sookie fick bekämpa trolliknande féer? Helt ärligt, jag vet inte. En sak är jag dock säker på; denna blodsugande såpopera är inte ensam om detta öde. Därför valde jag att samla åtta av tv-historiens kanske sämsta serieavslut. Lost är självklar på listan men har du hört historien om St. Elsewhere?

Arkiv X

I en tid långt före John Cusack flög fram längs gatorna i filmen 2012 lyckades Arkiv X ta död på all historieberättande potential mayaindinerna hade att erbjuda. Men var gick det egentligen snett för serien? Var det när David Duchovny – i den essentiella rollen som Fox Mulder – lämnade efter säsong sju? Eller sköt konspirationseposet sig själv i foten med 1998-filmen Fight For The Future, som många anser hade kunnat blivit ett passande avslut på seriens utomjordiska mytologi. Fansen lämnades istället med ett klichédrivet narrativ kring supersoldater, jordens undergång samt hjältarnas anatagonist CSM i full grottmansmundering – av någon oklar anledning. Men vad var sanningen där ute? Jag har ärligt talat ingen aning.

Lost

Från ett omdebatterat avslut till ett annat, det är om vi skall tro Losts skapare i alla fall som envisas med att några faktiskt gillade den teologiska u-svängen till sista avsnitt. Men när The End väl hade sänts överöstes de med hat från minst sagt upprörda fans, dömda till ett liv i osäkerhet. Vad var mysteriet bakom siffrorna? Vad gjorde Walt speciell? Helt ärligt var de döda hela tiden eller vad? De detaljfixerade teoretikerna lär aldrig få några riktiga svar men de kan säkerligen såga finalen till fotknölarna om du ber dem.

Prison Break

En serie vid namnet Prison Break skulle aldrig ha brutit sig ut ur fängelset från första början, var inte det en självklarhet? Att de sedan dödade Peter Stormare gjorde knappast något bättre.

St. Elsewhere

Sjukhusserien St. Elsewhere gav världen två gåvor; Denzel Washington och förmodligen det mest bisarra bokslutet av alla. Författarna verkade ha gått in och passerat igenom väggen ett flertal gånger i sina försök att författa det sista avsnittet. Någonstans måste de ha gett upp, tagit till droger och helt plötsligt var 6 säsonger av drama endast en autistisk pojkes fantasi.

Seinfeld

För att vara världens mest revolutionerande sitcom om absolut ingenting lyckades Seinfeld avrunda på en tämligen bitter not. Idéen bakom avsnittet – att en rad ansikten från förr skulle möta gänget i en rättegång – var god men bar med en alldeles för seriös ton. Att få se våra hjältar möta ödet de kanske förtjänade var aldrig något publiken efterfrågade vilket ledde till ett kallt mottagande. Chockerande nog låg medskaparen Larry David bakom manuset; en synd han skulle gottgöra i sin egen serie.

Dexter

Tänk att Dexter under sina bästa år nominerades till hela 25 Emmy-priser. Men när Tom Hanks schizofrena son väl introducerades var det sen länge försent. I seriens sista scen emigrerade protagonisten till naturen och blev en skogshuggare; ett öde seriens skapare James Manos Jr. nu lär dela med den samvetsburne seriemördaren.            

How I Met Your Mother

När det kommer till lättsmälta sitcoms tar kanske How I Met Your Mother priset. Denna blandning av skämskuddeladdade anekdoter från Ted Moseby och sexistisk dynga från alla tonårskillars idol Barney Stinson fallerade i en travesti till sista avsnitt. Ted fann tillslut morsan och några minuter senare hade cancern tagit hennes liv. Varför någon ens utsatte sig för denna deprimerande upplevelse var en fråga många önskade de kunde besvara, speciellt när det blev klart att den framtid Bob Saget existrerad i inte var en postapokalyptisk robotdiktatur. Min sista önskan var ändå att sexleksakerna skulle vända sig mot Barney men man kan väl inte få allt här i livet.

Alf

Det är nästintill omöjligt att minnas 90-talet utan att Alf kommer till tankarna. Denna utomjordingen kraschlandade på jorden och fann en plats i mänsklighetens hjärta. Under hela serien försökte han finna en väg hem och när sista avsnittet väl sändes verkade han ha lyckats; dock kom regeringen emellan i sista sekunden och vi hörde aldrig av den älskade utomjordingen igen. Ett rätt deprimerande slut för en barnserie, inte sant?

Stackars Alf. Förresten låt oss inte heller glömma den svenska bubblaren Tre Kronor!

I en värld där spoilers är mer fruktade av tv-tittare än ett katastrofalt serieavslut (uppenbar referens till True Blood) kommer jag göra något vågat och ignorera denna fobi helt. För nyheten nedan berör nämligen avslutet på en av världens mest populära serier vars slutscen chockerade en hel nation; The Sopranos. Nu – över sju år sen sista avsnitt – har vi nämligen fått något av ett svar på vad som egentligen hände när tv-skärmen blev svart.

Till ytan var serien om den deprimerade maffiabossen Tony Soprano en av 2000-talets bästa tv-serier och gangsterskildringar, men där under vilade något mycket mer. Skaparen David Chase tog sin anti-hjälte till protagonist på en resa genom det psykologiska spektrumet med drömliknande berättarmetoder vilket var ett minst sagt nyskapande narrativ. Därför är det – i efterhand – inte någon överraskning att han valde och göra sista scenen av sitt magnum opus så pass konturlöst.

Ni minns säkert hur det hela utspelade sig – ni har måhända även läst teorierna. Tony sittandes på en restuarang inväntandes sin familj, skildrat främstur främst två perspektiv; ett utöver hela lokalen och en ur gangsterbossens egna ögon. I ögonblicket då alla antog att den sista familjemedlemmen – dottern Meadow – steg innanför dörren reste Tony på huvudet och där nådde allt sitt slut, tv-skärmarna blev svarta, musiken dog och missnöjet från över 11 miljoner amerikanska tittare ekade från kust till kust.

Så vad hände? Var det till exempel den mystiska mannen i Members Only-jackan som vandrade ut från toan och knäppte Tony likt något taget ur Gudfadern? Detta mysterium har spökat bland dedikerade fans tankar sen det sändes och även så David Chase vars hängivenhet till att hålla käften nu har nått bristningsgränsen. I en nyligen publicerad artikel av hans vän – samt författare – Martha P. Nochimson ger hon oss svaret många har längtat efter.

”Nej det gjorde han inte” är svaret, i äkta Chase-manér då Nochimson aldrig specificerade hur frågan ställdes. Galna teoretiker kan säkert finna ett pussel av ledtrådar i den överflödigt långa artikeln men i slutändan verkar vi ha fått ett svar.

Vi lämnas i alla fall med antagandet att Tony faktiskt levde vidare, eller som många har spekulerat; redan var död. Karaktären verkade alltid dömd till att upprepa sina misstag, att aldrig kunna släppa taget om det kriminella livet. Många skulle även vilja påstå att den ikoniska restaurangscenens klippning var medvetet kittlande paranoid för att ge oss känslan av att något skulle hända; att något måste ha hänt. Men kanske var Tony Sopranos absolut största straff värre än döden själv? Straffet att vara just Tony Soprano, ett liv där du ständigt behöver blicka över axeln efter alla världens Members Only-jackor.

Om du nu skulle vägra att tro på mig eller Nochimson så finns det – tur nog – över 20 000 ord att förlora sig i signerat en författare säker på att tv-världens största maffiaboss tog sitt sista andetag till Journey – Don’t Stop Believing.   

Förståeligt nog vill inte Vince Gilligan berätta en historia vi kan missta för Breaking Bad med spinoffen Better Call Saul. Samtidigt är det farligt att vandra för långt ifrån ursprungsmaterialet karaktären Saul Goodman är associerad med. Därför är denna nya – och även korta – trailer något oroväckande där den nyligen Emmy-prisade Gilligan diskuterar Jimmy McGill; den hederliga mannen Saul var före han var ja, New Mexicos slugaste advokat. Att ta en älskvärd karaktär för att sedan beröva honom på alla attribut vi har lärt oss att älska är ett vågat drag – speciellt när manusförfattandet verkar gå oerhört långsamt.

Ni får ursäkta min pessimistiska inställningen, visst är inget skrivet i sten men minnena av Gilligans förflutna med spinoffen på Arkiv-X:s karaktärerna The Lone Gunmen lämnar mig i samma tillstånd som Saul Jimmy i trailern nedan. Kanske borde jag hålla tummarna för att Stephen Colbert delar denna oro och tar till en av sina smått okonventionella metoder. För vi är väl alla med på att resan mot världens bästa juridiska marknadsföring måste bli tv-världens motsvarighet till Gudfadern 2? Det är det enda rätt så inga half measures fram till februari nu.

Amerikansk tv har nått en diffus period i sitt liv. Tittarsiffrorna enligt det uråldriga Nielsen Rating-systemet sjunker för varje år medan tv-skapare berättar historier likt aldrig förr. Detta nyskapande narrativ med en fäbless för anti-hjältar ligger främst kabelkanaler som HBO och AMC bakom medan ordinarie tv-kanaler har fallit i skymundan. Vad är då Emmy-galans plats i denna nya era? Är det endast en smärtsam påminnelse att redan nämnda kabelgiganter står överst i hierarkin? Eller ett perfekt tillfälle att glömma de frånvarande tittarna och istället ta till alkoholen när priser ska skördas?

Den 66:e installationen av galan sändes under natten från Nokia Theatre i Los Angeles med Seth Meyers som värd. Kampen om de åtrovärda statyetterna blev till en triumf för Breaking Bad – och sen inte mycket mer. En blandning av väntade vinster och överraskningar; svaga och hysteriska skämt samt en del tårar resulterade i en någorlunda ljummen tillställning. Det har dock inte hindrat mig från att samla ihop de absolut viktigaste ögonblicken.

Käre Seth, förväntningarna var hög men det hela föll förvånandsvärt platt med en medelmåttig prestation. ”Jokes are like nominees, not everyone can be a winner” och ja så rätt han hade. En kunde nästan tro att öppningsmonologen var NBC konkurrerande med Game of Thrones på en söndagkväll då all livsglädje var frånvarande i skämten; exempelvis när det började talas om att MTV inte längre sänder musikvideos, en numera relik till popkulturell vits.

Tur nog verkade talk show-konkurrenten Jimmy Kimmel sugen på att återigen leda galan när han bjöd på en två minuter lång mini-roast av Matthew McConaughey. Allt True Detective-skådespelaren är involverad i dessa dagar sluter ju upp i succé, därför var det knappast oväntat att detta tillfälle lockade mest skratt under natten. När de två minuterna var över hade Meyers förmodligen försökt anlita hela Hollywoods voodoo-elit.

Bland årets drama-serier fanns det en odiskutabel vinnare i Breaking Bad. AMC-serien sände sin sista säsong förra året och kom att dominera hela kvällen. Bryan Cranston – oväntat stilig i mustasch – vann sin fjärde statyett för rollen som kemiläraren tillika methkokaren Walter White vilket måste vara ett något form av rekord? Hans älskade medbrottsling Aaron Paul och tv-fru Anna Gunn fick även båda ta emot pris för tredje och andra gången. Efter vinster i kategorierna för bästa serie och manus var storslammen ett faktum vilket lär ha lämnat många andra värdiga konkurrenter knäckta. Stackars Nic Pizzolatto, andra säsongen av True Detective kanske blir mörkare trots allt?

Kvällens kanske trevligaste överraskning – gånger två – var när alla komediseriernas drottning Julia Louis-Dreyfus återigen fick bära sin krona för huvudrollen i HBO-serien Veep. Vad som sedan följde lär kanske göra en del förvirrade när Bryan Cranston gick till en romantiskt laddad tungattack mot skådespelerskan. För de ovetande gästade världens mest älskade knarkkung Seinfeld en gång i tiden, något de två refererade till när de delade ut ett pris några minuter tidigare. Dreyfus menade på att han endast påminde om någon hon hade hånglat upp i serien och därför valde Cranston att ta henne på en vandring längs minnenas boulevard.

När det kommer till musikparodier så verkar Weird Al Yankovic vara inne på sin egna Yankossance vilket nådde nya höjder med ett framförande av ett flertal tv-seriers vinjetter. Inte helt oväntat blev Game of Thrones storslagna soundtrack höjdpunkten; speciellt när han bad George RR Martin att skriva lite snabbare, dock saknade jag fingret från A Song of Ice and Fire-författaren.

I övrigt …

• Stod Gwen Stefani för en blooper i Travolta-klass när hon delade ut pris till ”The Colbort Show”.
• Utspelade sig kvällens kanske roligaste segment inte ens på galan utan var redan inspelad. I denna Emmy-special av Billy on the Streets ställs viktiga frågor likt ”Dinklage eller Patinkin” i all hast till ovetandes människor på gatan.
• Så hade Sarah Silverman med sig den bästa accessoaren – kan ha kommit till användning under öppningsmonologen.
• Fanns det även utrymme för tårar när den erfarna galavärden Billy Crystal mindes sin kära vän Robin Williams. Här är även Mets-matchen skådespelaren refererar till.
• Vann Fargo välförtjänt för bästa mini-serie medan True Detective fick en för regin i det där avsnittet med en sex minuter oavbruten tagning. Seriens radarpar behöver dock inte gråta då de – utan tvekan – hade kvällens skarpaste outfit.

Förresten låt oss se den här igen va?

Gotham City har ofta illustrerats som den amerikanska definitionen av helvetets nio kretsar. Därför är det smått obehagligt hur mainstream-tv:s plastiga färgfilter verkar skina lite väl i denna nya trailer för Gotham – en tv-serie som redan tycks ha fått en fallenhet för felsteg.

För de oinvigda är detta superhjälten Batmans hem och i höst kommer vi få ta del av stadens historia före multimiljadären Bruce Wayne började bekämpa brott klädd i läder lika svart som natten. Det finns såklart en rad problem med detta koncept då lockelsen i serietidningarna är den hämndlystne hjältens vendetta mot stadens brottslighet – personifierat med karaktärer likt Jokern – och inte de unga åren som stadens kanske rikaste men deppigaste unge. Därför har tv-seriens skapare Bruno Heller lagt fokuset på James Gordon – polisen vars framtida öde är att bli den bemantlade korsfararens mest lojala bundsförvant.

Den nya trailern verkar dock redan introducera problematiska element för detta storslagna förspel. Att det just är Batmans värld vi tar del av lär knappast undangå någon men ändå verkar serien benägen om att överösa oss med referenser till serietidningarna. Om de tidiga recensionerna stämmer kommer till exempel den framtida superskurken The Riddler medverka som polisens rättsläkare och gissa om han inte bara älskar att ställa en gåta varannan minut – någonstans sitter Fader Foura och svär om tålamod från sin unge protégé. För en ung inkarnation av läderlappens skurkgalleri i alla ära, dock verkar Heller ha plockat upp inspiration till sitt författarskap under ett samtal med den där lite ivriga samt långrandiga telefonförsäljaren vi alla fruktar.

Av trailern att döma är detta ett äventyr menat för en bredare publik; vilket betyder att allt som krävs är en forumtråd och vi har startskottet till en massiv bojkott från den kultliknande skaran av serietidningsfans.

I huvudrollen ser vi självaste Ryan Atwood från The OC – även känd som Ben McKenzie – vars högerkrok verkar vara intak. Hans partner spelas av den alltid imponerande Donal Logue och i en tillsynes central kvinnliga roll har vi Jada Pinkett Smith som bossar över stadens kriminalitet. Min förhoppning är även att Gordons kollega Renee Montoya kommer få en del att göra men med tanke på hur HBTQ-vänliga seriens hemvist Fox brukar vara så borde jag kanske inte hålla andan.

Serien får sin premiär i staterna den 22 september och här i Sverige tät därefter via C More. Hurvida nedanstående bild kommer spegla Batman-fans sinnestillstånd i höst återstår att se.