Visst, vi kan alla komma överens om att namn som David Lynch, Mark Frost och Kyle MacLachlan är essentiella när vi återvänder till Twin Peaks nästa år – eller 2017, de verkar inte ha bestämt sig än. Men det finns en till viktigt komponent vi alla lär behöva till kaffet på RR Diner, och det är lite drömlik musik för Audrey Horne att dansa till.

Tur nog rapporterar TV Line att den legendariska kompositören Angelo Badalamenti är påväg tillbaka till den dimtäta staden, förhoppningsvis med ett arsenal av surrealistisk jazz och spökliknande synthmelodier. Huruvida Julee Cruise kommer få återuppliva sin slumrande karriär som Badalamentis musa än en gång återstår att se, men med tanke på hennes och Lynch problematiska förflutna borde hon kanske hålla tillbaka på förväntningarna. Personligen röster jag för att våran svenska stolthet Lykke Li får jobba med Lynch igen.

En till förhoppning är att James Hurley har lagt sina minst sagt doucheiga trubadurambitioner bakom sig 25 år senare. Dags att överge gitarren för turntables och trancerytmer? Ja, varför inte arrangera ett skogsrave i de atmosfäriska skogarna, gärna med dj-båset tät intill the Black Lodge om ni förstår vad jag menar.

Passa även på att med denna nyhet avnjuta historien om hur Badalamenti och Lynch tillsammans skapade det vackra men gastkramande musikstycket för Laura Palmer:

Att spendera sin tid i The Black Lodge känns säkert som en evighet, och det är där vi befinner oss nu. Medan vi endast behöver vänta i 200 dagar tills X-Files återvänder väntar vi fortfarande på ett officiellt datum för den tredje säsongen av Twin Peaks, och ja vi verkar få vänta ännu lite längre.

Turerna har redan varit många kring detta projekt sen tv-kanalen Showtime släppte nyheten om dess återkomst förra året. David Lynch satte kaffet i halset och övergav skeppet, skådespelare bönade och bad om mer pengar till deras karriärsfader, för att sedan bevittna hur det surrealistiska geniet återvände med fler avsnitt än tidigare.

Därför borde det väl egentligen inte chockera någon nu när nyheten om att det kan dröja tills 2017 före vi får se kultserien igen sprids med alla internets ugglor. Däremot är det något överraskande att detta kommer från den ofta bortglömda medskaparen Mark Frost, som virrade in många fans förhoppningar i plast och dumpade dem i en sjö under en nyligen släppt intervju. Utan — någon på papper — tvekan hävdar han där att produktionen börjar i september detta år, och att vi kan förvänta oss den tredje säsongens premiär under 2017.

Även ifall Showtime inte har kommenterat nyheten än borde vi kanske förvänta oss detta när Lynch är vid rodret, om det är någon som inte kommer kompromissa med schemat för att nå den eftersträvade visionen så är det han. Men efter att serien var halvt begraven är detta ändå hjärteskärande nyheter, våra käkar pendlar redan i ett tjackfuriskt tempo, suktande efter det där trendiga tuggummit. Antar att vi för nu får acceptera faktum och glädjas över att Frost i alla fall har en bok — där händelserna från andra säsongen fram till dagens Peaks avslöjas — att släppa nästa år, som att någon ens läser böcker längre. Nej tillåt mig att spela Twin Peaks klassiska vinjett till musiken av Weezers poppunk-klassiker Say It Ain’t So och gråta istället.

Ja väntan på en ny säsong av Twin Peaks är en lång och plågsam sådan, men efter diverse bråkigheter kring budgeten står det nu i alla fall klart att inspelningen kommer få sin start efter sommaren med hela 18 avsnitt i sikte. Dock är det uppenbart att detta lär ta sin tid och medan David Lynch gör sitt bästa för att återigen entra The Black Lodge ska jag försöka underhålla er på vägen — med inget mindre än musik från den excentriska regissörens musikproducent.

Dean Hurley har mixat, valt och producerat musik för flera av Lynch projekt, därbland hans album Crazy Clown Time och Big Dream. Days of Thunder & Rain är dock en helt egen skapelse ifall vi bortser från faktumet att den till stor del består av gamla soul-acapellor — tillhörande legender likt Otis Reading och Marvin Gaye — samt ingen annan än Kanadas ensammaste själ Drake. Tillsammans med vida, atmosfäriska musikstycken blir det hela till ett oväntat men lyckat möte som pendlar mellan storslagna ljudbilder från ett romantiskt — men tragiskt och smått Bruckheimer-esquet — 80-tals drama, till de viskande ugglorna bland träden i Twin Peaks. 

Tänk er att Laura Palmer — istället för de dimmiga bergen ovanför Seattle — hade försvunnit bland den amerikanska västkustens brinnande stränder och lämnat en tårögd Drake hängandes vid sin motorcykel, då har ni förmodligen funnit den surrealistiska men fängslande känsla av hjärtesorg Dean Hurley har försökt snärja med sin drömfångare. Förresten en tanke: i Lynch värld kan vi väl inte tro att det bara är ett sammanträffande att en producent med sån kapacitet för tårdrypande musik delar namn med tv-historiens mest tragiska tonåring?

Ni kan ladda hem Days of Thunder & Rain gratis här och nedan se en kortfilm regisserad av Nicholas Wurz och William Trenton, där flera låtar från albumet medverkar. Jag rekommenderar även att ni tar er an Hurleys mashup av punkaren Glenn Danzigs låt Mother och Drakes 0-100-outro The Catch Up, ifall någon verkligen betvivlar producentens kärlek för Drizzy.

Våren har måhända nått Sverige men i den tillsynes idylliska staden Twin Peaks är kylan påträngande. Upprörda röster har under den senaste månaden ljudit sen det blev klart att David Lynch framtid i den mytomspunna kultseriens återkomst var oklar. Nio avsnitt är författade men budgeten den excentriska filmskaparen önskade ville inte Showtime erbjuda vilket ledde till en offentlig distansering från projektet.

Men efter ett fanatiskt kampanjande från fans och förhoppningsfulla skådespelare börjar kanske även tysklönnen få vårkänningar. Den etablerade fansidan Welcome to Twin Peaks rapporterade nämligen igår att hoppet är det sista som överger en, även om vi alla verkar vara något förlorade i The Black Lodges metafysiska mardröm. Dana Ashbrook — mer känd som den knarklangande fotbollsspelaren Bobby Briggs — medverkade nyligen vid en panelmässa i Belgien och lät något förhoppningsfull. Dana som är klar för att återvända till sin ungdoms glansdagar försäkrade där fans att Showtimes förhandlingar med Lynch har återupptagits och att chanserna just nu är ”50/50.”

Det är knappast tillfälle att ta fram kaffe och donuts för att kicka igång firandet, men hängivelsen från Showtimes sida är lovande. Jag är dock fortfarande osäker ifall nio hela avsnitt regisserade av Lynch är nödvändigt för ett respektfullt återbesök på RR Diner.

Med det sagt är Dana Ashbrooks övergång från sockersöt badboy till åldrad silverräv något bedårande eller — i Twin Peaks-sammanhang — rätt skrämmande?

Bedårande:

Skrämmande:

Något grundläggande för Twin Peaks distinkta atmosfär var alltid musiken. Vare sig Killer Bob strök längs träden i den dunkla skogen, Audrey Horne svävade över RR Diners golv eller det simpla mysteriet hur någon kan förvandlas till ett dörrhandtag — simpelt i den värld som är Twin Peaks det vill säga — så var alltid musiken essentiell. Medan kompositörer oftast erbjuder diegetiska stycken som sjunker in i bakgrunden för att därmed invagga oss i upplevelsen utan att katapultsera någon ur den, tog Angelo Badalamenti musikaliska attribut plats på ett unikt vis. Från ambienta och melankoliska synthtriumfer till frenetisk jazz med absurt yllande trumpeter — istället för att sticka ut och bli till något avskrämmande tillförde musiken perfekta ackord för den surrealistiska sträng David Lynch hamrade på. Musiken var precis som kultserien inte likt något annat inom tv.

Samarbetet mellan Lynch och Badalamenti tog dock sin början före den kulturella milstolpen bland Washingtons dimmiga berg — och skulle fortsätta långt därefter. Denna vänskap och samarbete härstammar från filmskaparens hyllade Blue Velvet, en film signifik för Lynch abstrakta stil. När han behövde någon som kunde ackompanjera den sömniga stadsidyllen där något hemskt vilade under ytan kunde han inte finna någon mer lämpad en Badalamenti. Deras samarbete är verkligen något säreget — vilket bakom scenerna material från Twin Peaks har bevisat — där en låt oftast tar sin börja med en illustrativ monolog från Lynch medan Badalamenti försöker finna noter perfekt för den excentriska regissörens ord på sin gamla Fender Rhodes.   

Med Blue Velvet fann denna duo även sin musa i Julee Cruise, en sångerska vars röst och utstrålning förkroppsligade de utomjordiska idéer Lynch kunde frambringa. Tillsammans skapade de låten Mysteries of Love år 1985, som agerade ledmotiv för filmens romans mellan Kyle MacLachlan och Laura Derns karaktärer. Från början skulle låten inte ens ha varit en del av filmen men när rättigheterna till Song to the Siren av This Mortal Coil visade sig för kostsamma valde Badalamenti att komponera en egen låt, med text av Lynch. Det stod därefter klart att de krävde en sång gastkramande förförisk och Cruise skulle visa sig vara det perfekta alternativet. 

Scen från Blue Velvet där MacLachlan förklarar sin kärlek för en viss Diane.

30 år senare står David Lynch mest erkända verk — Twin Peaks — åter på tapetern. Men som ett tillbakastudsande eko från förr kommer en ny tolkning av Mysteries for Love, likt en påminnelse om någon odödlig kraft hos kärleken eller bara faktumet att Blue Velvet är en fantastisk film och att Pabst Blue Ribbon är världens bäst öl — ”Heineken? Fuck that shit!” Även fast vi åter kan höra Badalamentis vida och fängslande synthar saknar vi denna gång Cruises röst, vilket inte borde chockera någon då de två har haft svårt att samsas igenom åren. Istället finner vi här Los Angeles synthpop-talang Kid Moxie vars närvaro fungerar som ett svindlande substitut med en mer samtida ton inte helt olik Megan James plågade stämma.

Låten släpptes i ny kostym för mer än en sex månader sen men har först nu blivit med musikvideo vars premiär ägde rum på Noisey tidigare idag. Drag synonyma med Lynch är markanta när Kid Moxie famlar genom susande vindar bland en ljusgläntande skog för att sedan upptäcka tryggheten i en biosalong tillsammans med någon typ av pseudo-Dale Cooper. Eftersom Lynch är en uppenbar influens kan ni ta för givet att de två karaktärerna inte sitter fastlimmade till sina stolar direkt, utan blir i slutändan själva en del av skådespelet de till en början endast bevittnad.

Likt en hel del annat i den metafysiska värld skapad av David Lynch, erbjuder videon fler frågor en svar. Gastkramande förföriskt är det hursomhelst och de två huvudrollerna gästas även av en något mänsklig nattfjäril, när en inte trodde att det kunde bli underligare.