5:32 17 Sep 2020

Där sitter hon. Omringad av söta killar. De tittar in i kameran och ser ut att njuta av sensommaren. De är alla kompisar och jag undrar vad hon har som inte jag har? Frågan väcks inom mig som ett litet djur som nu lever och härjar fritt. Varför har inte jag killar och män i mitt liv som jag kan kalla för nära vänner? Är det hon som är manstillvänd och naiv eller jag som är mansfrånvänd och cynisk? 

Jag önskar att jag kunde säga att det hela redan började när jag som liten undvek att umgås med killar. Men det är tyvärr inte sanningen. Jag växte inte upp på kloster eller med en frånvarande pappa. Faktum är att jag drogs till manligt kodade intressen som spökboll, matlagning med max tre ingredienser och jag njöt av att bygga ihop ikeamöbler. Men med tiden insåg jag att det inte var så kul att vistas i de manliga rummen. Där osade det stora egon och avsaknad av emotionell intelligens. Ett tag försökte jag s.k “armbåga mig fram” men tillslut inser man att armbågarna börjat få konstiga blåa bulor och att tillvaron är mycket mer harmonisk i kvinnliga sammanhang. Man går därför med i alla gärisgrupper som finns, engagerar sig i identitetspolitik eller vistas på valfri plats som inte innehåller proteinpulver och plötsligt är den manliga närvaron otroligt frånvarande. Man trivs där, i den feministiska bubblan och man tänker att kanske ett celibat inte hade suttit helt fel. Det visar sig, att det i slutet av dagen, verkar vara det enda man kan göra för att inte vara en del av den ofrivilliga könsmaktsordningen. 

Men att leva ett separatistisk liv är med min sexuella läggning tyvärr inte möjligt. Behovet av manlig bekräftelse kvarstår och eftersom vi i lektion nr ett lärde oss att det ultimata beviset på att du är en värdig kvinna är att vara knullbar, så är det det det man blir. Ibland är tanken på att en man vill ha en så pass attraktiv i sig själv att man helt glömmer bort sin egen agenda. Detta gör att förskollärarna tillslut hade rätt: tjejer och killar kan inte bara vara vänner. Varför skulle man ens vilja _bara_ vara vän med en söt och gullig singelkille? Vissa menar att man därför ska umgås med killar som redan är i förhållanden men det är fakta jag direkt avfärdar. Om den manliga vännen varit tillsammans med en tråkig Alicia som lägger ut bilder på en halvtaskig solnedgång med captionen “livet va” så krävs det inte mycket för att få dessa livskrisande män på fall och plötsligt ligger dem under ens täcke och berättar att han snart tänker göra slut med henne.

Detta betyder att ekvationen slutar där vi började. En manlig vänskap inleds antingen direkt med en spänning, eller så gör den inte det och då är det bara en tidsfråga innan han 1) Visar sig vara sexköpsliberal. 2) Inte tycker Lor*ntz gjorde något fel Eller 3) Stöter på dig.

En av mina vänner menar att killkompisar är som att kolla på Paradise Hotell. Hjärndöd passiv underhållning. Som ett avbrott i verkligheten. Men helt ärligt föredrar jag andra typer av eskapism. Jag har alltså valt att ägna mig åt kvinnlig vänskap och vet därför knappt någonting om män. Bilden jag ser på de söta killarna som omringar den skrattande tjejen väcker frågor hos mig. Vilka är dessa män? Vad pratar hon med dem om? Vart bor dem under vintern och vad äter dem? Denna okända art reduceras till objekt som är kul att ha att göra med när vinden viner men helst inte mer än så. 

Att det finns status i manlig vänskap är inte konstigt. Det betyder att du är mer än ditt kön. Du är inte bara någon man kan ligga med, du är en människa! En likvärdig! En i gänget! Det måste kännas bra? Att lägga ut bilden på killkompisen som ännu inte frågat om han får komma i din mun. Men ser hon inte mellan fingrarna, eller är det jag som famlar i mörkret? Kanske att det hade varit bra för mig att ha en killkompis eller två. Kanske är det först då jag sluta med denna Carl von Linné feminism och förstå att folkslaget män inte endast är onda varelser som förstör mig och mina tjejkompisars liv. Men som jag alltid brukar säga: tills motsatsen bevisas.

6:36 21 Jun 2020

Mayaindianerna räknade fel när de skulle förutspå jordens undergång. Till en början trodde man att det var år 2012 som gällde. Men åtta år mer eller mindre gör ingen skillnad. Nu är vi här i något som påminner om början av slutet, i början av sommaren och de hade rätt tillslut. 

Mitten av maj: Det var en dystopi utanför fönstret. Det luktade syren om man hade något luktsinne kvar. På Medborgarplatsen vid Max fanns en stor skylt som när man stod tillräckligt nära täckte halva delen av himlen som tillhör oss. Eller er. Skärmen lyste upp ens oroade ansikte med den cerisa grafiska profil som tagits fram till Folkhälsomyndigheten. I högtalaren på tunnelbanan sa någon med dålig engelska något om att fortsätta ta hänsyn till viruset och det känns som ett intro till P3 dystopia. Min Instagram är först fylld av en svart man som dör på en brusig iphonekamera. Sedan 10 sätt för att bidra till förändring, sedan 10 sätt att vara en bra allierad, sedan 10 böcker man kan läsa, 10 Netflix filmer man kan se. Sedan upplopp från en brusig iphonekamera. Sedan en svart bild och sedan inget mer. 

När jag blir arg vill jag tatuera mig. Det spelar ingen roll om det är på grund av 500 år av slaveri, mina killkompisars inställning till sexköpslagen eller bara känslan av maktlöshet jag känner när min mobilskärm släcks och jag tittar upp över munskyddsprydda ansikten. Det är inte så att jag vill tatuera in något kopplat till ilskan. Jag vill inte tatuera in Paolo Robertos avhuggna huvud eller ACAB. Jag vill tatuera en citronklyfta, en liten pinnstol eller en lavendel. Jag tror det är för att jag på något sätt vill ta kontroll över något som jag upplever ligger utanför min makt. Jag kan inte avgöra eller se hur jag ser ut. Om min rumpa är platt eller inte. Om mitt hår ser fettigt ut där bak. Hur mitt ansikte ser ut när jag är koncentrerad. Mitt utseende och min kropp är något jag med tiden insett att jag inte kan förändra. Och så länge jag förhåller mig likgiltig till den insikten, behöver jag inte ständigt leta efter nya saker jag borde ändra på.  Men en tatuering konkretiserar känslan av en kroppslig förändring. Min underarm blir inte bara en underarm när mina intatuerade tärningar är ovanför det sista lagret av vit hy. Tärningarna som någon slog och slumpen som avgjorde mitt utseende, min hy och mitt lilla lilla liv. Min mage är inte bara en mage som man kan tycka om eller tycka illa om. Den har en liten glad smiley på och plötsligt är mitt skinn något annat. 

Jag sitter hos tatueraren och vet inte om jag njuter mest av ljudet från tatueringsmaskinen eller de små små nålarna som präntar in svart bläck på min ljusa hud. Jag frågar vad det skulle kosta att tatuera in en svart fyrkant och hon svarar en summa jag inte har råd med. Jag tatuerade mig en gång när jag ville ha en kropp han inte hade rört. Förnyelsen av ens utseende är nog essentiell i ett liv som präglas av andras blickar på en. Oavsett om det är genom en brusig iphonekamera eller inte.

Jag tänker på det som Mercies May skrev i sina brev till Johannes Anyuru för några dagar sen. ”Jag undrar om min vithet är en sköld eller ett vapen” 

Juni: Solen gör att jag bränner mig på axlarna när jag ligger i solen och lyssnar på The Daily. Jag stör mig på att den amerikanska journalisten pratar med en tillgjord spänning i rösten. Undrar om det är något man får lära sig för att amerikaner ska bry sig. Eller för att svenskar ska bry sig. Jag orkar inte bry mig om att jag bränner mig. Låter huden bli röd och svida i flera nätter. Jag gillar doften av svett och solkräm. Jag ogillar att vi sätter oss med popcorn i famnen och tittar ut över ett hav för att se på rasism. Jag gillar lysrörsbelysning i kommunala byggnader och jag ogillar fascinationen över våld som en storslagen hollywoodscen. Vad hände med närhetsprincipen? Är rasism bara spännande på film? 

Fortfarande juni: Det har gått några dagar nu och i efterskalvet av en världsomfattande händelse sitter jag på tåget till Malmö för att plocka sju sorters blommor att lägga under min kudde. Dystopin utanför fönstret är nationalromantisk med stora ömma sommarmoln. Mamma har köpt Hawaiipynt och jag glömmer för en kort sekund att Hawaii är en av 50 delstater. Tänker att det skulle kunna vara ett försök att omdefiniera svenskheten. Men min mamma gillar nog mest bara pynt. Det var fullt med människor på perrongen. Jag gillade det. Känslan av att alla var på väg, till sitt Skåne. Att allt var som vanligt. Jag tänker på en bekant som flyttade från Tomelilla till LA. Omgiven av idioter likt Kristina och Karl-Oskar lämna lander i hopp om frihet från eller frihet till. Hon måste åka hem till Sverige nu. För i USA finns det ingen dröm kvar. Den ligger och har andnöd på intensiven men ingen bryr sig om att rädda den för den är svart. Jag kommer somna med sju sorters blommor, snodda från grannarna i mitt villaområde, under kudden ikväll. Sömnen kommer sakta kväva mig och bakom mina ljusa ögonlock ser jag bara en svart fyrkant.

Det blir aldrig helt mörkt i mitt sovrum och aldrig helt tyst. Utanför en värld som har kolsyra i hjärnan. Katterna jamar. Sommarkatterna. De är små söta killar med hårsvall som lägger sig lockigt i nacken efter ett dopp i bräckt vatten. De är årstidsbundna och gör sig bäst i fuktiga rum med öppna fönstren. Man kan fråga vad de tycker om saker och ting men oftast är det bäst att inte göra det. Bäst att hålla sig på två meters avstånd. Jag somnar och hoppas att min sommarkatt dyker upp i sömnen istället. Jamar och spinner, lägger sig till rätta i min näthinna. Jag vill fly verkligheten på det skönaste sätt man kan: med en annan. 

Mörkret är quick and dirty inatt.

 

1:29 27 Apr 2020

Trots att 99% av mina vänner och bekanta är i monogama förhållanden är det ändå några stycken som lämnat tvåsamhetens trygga vrå för att göra entré i frihetens värld. De kom till en punkt där förälskelsen lagt sig och kvar fanns bara ett gemensamt serietittande och dålig pasta carbonara. Det gröna gräset på andra sidan såg friskare ut än det man själv stod och stampade i. Men det tråkiga är att gräset inte mår så bra på den här sidan just nu. Det är så pass mörkt att singellivet är att twittra om att staten borde subventionera söta killar som vill vara uppe hela nätterna och diskutera Tegnell. Vilket resulterar i att Patrik Isaksson känner sig träffad och hamnar i ens meddelandeförfrågningar med den värsta typ av emojikombination:

Coronakrisen är till tvåsamhetens fördel. Oftast vill man inte något hellre än att sitta i karantän med sin nyblivna partner. Ständigt letar man ursäkter för att inte behöva visa sig utanför lägenheten, medans en person utan förhållande ruttnar i sin ensamhet när den inte får leta efter nya byten på Södra Teaterns bargolv. Isoleringen tvingar en på så sätt att ha händerna på täcket, bli sex-negativ och gå back to basics. Sorgebearbetningen är ett faktum när man precis gjort slut. Men att behöva gå igenom detta 12-stegs program utan att kunna ersätta personen i fråga med någon form av substitut är rakt av brutalt och kanske det snedsteg vi om tjugo år kommer se tillbaka på som Folkhälsomyndighetens stora felprioritering. 

Trots att jag är pro breakup och i hemlighet firar inombords när mina vänner äntligen, likt Jesus på långfredagen, återuppstått från de döda. Så förstår jag att det inte är så enkelt i dessa tider. Den vanliga breakup rutinen: ladda ner Tinder och skaffa sig ett rebound känns långt ifrån verkligheten när även Team Tinder skriver att “now is not the time to meet irl.” Därför har jag försökt plocka fram mina gamla nydumpad-skills. Här för att se till pandemins fördelar och guida dig i vad jag kallar för G(d)CSA-metoden. 

GRIEVE

Forskningen är splittrad, en del säger att det tar lika lång tid att komma över någon som tiden man varit ihop. Andra menar att 90 dagars regeln gäller för alla (utom mig.) Jag rekommenderar en att göra en tidsplan på hur lång tid man får lov att sörja. Bestäm en högtid/årstid då det är enklare att säga ”till nästa vår ska han vara raderad” eller ”när/om Trädgården öppnar så får jag inte tänka mer på honom” än att bah 17/8-2023. Att förhålla sig till Coronan funkar alldeles utmärkt: Du vet inte när den kommer försvinna och om du får en symtomfri sommar finns det ändå en risk att det till höst kommer en ny våg av hjärtesorg. Det som dessutom är bra med att sörja i dessa tider är att du är i synk med övriga samhälle som just nu går på sparlåga för att i en avlägsen framtid ta igen förlorade utekvällar, ligg och oönskade graviditeter!

(don’t) CUT TIES! Flatten the curve instead!

Kanske tror du att det är bäst att ta ut all sorg på en och samma gång, men I´m telling you; det är för hög belastning på ditt sköra lilla hjärta. Gör såhär istället: 

  1. Låt det ta tid, sprid ut sorgen under en längre period så att hjärnan verkligen hinner bearbeta. Radera inte några bilder på honom. När du i dag 46 av social distansering känner dig alienerad från närhet kan det vara bra att ha bildbevis på att du haft ett tidigare liv fyllt av lycka och kärlek. 
  2. Blockera inte honom. De är bättre att du vänjer dig vid att se hans liv utan dig. Sakta men säkert bryts bilden du hade av honom ner genom att se saker på social medier som du aldrig hade kunnat ana. Han? bakar? bananbröd? Främling. 
  3. Hör av dig till honom om du behöver. Träffas på den där bänken igen. Kräv en förklaring!! Låt inte hans psykologiska försvarsmekanismer bli din C-uppsats. Skicka ett “Get well soon” kort med tips på bra psykologer. 
  4. Ligg med honom igen… om du verkligen måste…. alla missbrukare har återfall så även du. Se till att de blir en en eller två eller MAX tre-gångsgrej.

SELF-CARE

Eftersom self care rimmar på konsumtion är det jättebra att du just nu kan reclaima aktivism när du stöttar dina lokala restauranger/butiker. Var upptagen med saker du tycker om och gör fullspäckade planer. Middagar, zoomsamtal (Mina vänner Naira och Isabel styr cAWid-19 varje fredag. Meeting ID- 592 427 5366. Folk har fått ligga tack vare detta otroliga samhällsengagemang.) Om du inte orkar self-carea så kan du också ställa in allt och skylla på andningssvårigheter. Se denna tid som ett perfekt tillfälle att hitta tillbaka till dig själv men snälla börja inte baka surdeg de är fan riktiga bad vibes om man är nysingel.

ACCEPTANCE

De sista man kan göra är att förstå att den personen man lärt känna innan och utantill aldrig helt kommer lämna ens näthinna. Dom kommer alltid finnas kvar och det enda man kan göra är att följa denna metod och hoppas på det bästa.

Med det sagt borde du vara glad över att du just nu inte kommer behöva stöta på honom på stan. Inte behöver du heller ha en liten konversation där han kommer säga att han faktiskt precis varit och skaffat den där tatueringen som han alltid pratade om att han ville ha. Tack vare Corona så kommer du inte behöva gå hem o gråta för att du vet exakt vart under bröstet tatueringen skulle sitta och du vet exakt hur de centimetrarna av hans kropp ser ut, känns och luktar. Du kommer inte behöva känna att du plötsligt är tillbaka på steg ett av G(d)CSA metoden eller behöva undra om det någonsin kommer kännas annorlunda. 

Plötsligt kommer det göra det och du kommer se tillbaka på våren 2020 som en hemsk tid men att det fanns dem som faktiskt hade det värre. O sen vips är du kär i en annan o gör slut med en annan o så fortsätter det.

5:41 8 Mar 2020

Fortfarande lite bakis sen i fredags. Svag kropp det här. Fjällar bort det lager av min hud som blivit mörkare efter Thailandsresan. Karma man förtjänar. Smörjer in mig med en lavendeldoftande bodylotion innan jag ska iväg på söndagslunch. Umgås inte med killar. Vet inte vad det säger om mig. Ingen är smart eller kul nog att bara ha som vän. Jag ligger med dem isåfall. Vet inte vad det säger om mig. Drömde att mina kompisar, de jag umgås med, berättade att dem alla skulle flytta, jag grät och grät och grät. Undrar om vi har råd med Riche idag.

Det gör mig förlamad att tänka på denna dagen. En gång höll jag tal på Gustav Adolfs torg i Malmö, jag kollade ut över människorna men såg inga ansikten. Oftast brukar jag prata för fort och sluddrigt. Föddes med ett för kort tungband. Ingen hörde vad jag sa men snackade hela tiden ändå. På Gustav lät min röst annorlunda, liksom ren o jag kommer bara ihåg att det var som att vara under vatten. Såg inte orden på mina papper. Någon intervjuade mig och felciterade dagen efter. De skrev ”Jag älskar att systerskapet aldrig varit så starkt” när det i själva verket fanns med ett ”tidigare” mellan aldrig och varit. Men de kanske aldrig var särskilt starkt. Inte ens då.

Gick hem o grät den kvällen, var helt dränerad av upp- och urladdning. Har nog inte gått på en enda demonstration sen dess. Det gör lika reell skillnad som en delning på Instagram. Har känt sånt äckel över att ens prata och diskutera om något som kallas rättigheter. Jag tror typ inte längre på det. Det talade ordet gör inte heller nån skillnad. Klippte av dedär tungbandet hos logopedspecialisten för att kunna prata tydligare, men det gjorde ingen skillnad. 

Jag känner idag bara en person som fortfarande bryr sig om att krossa patriarkatet. O då har jag ändå i sex års tid befunnit mig i en s.k feministbubbla. Men ingen orkar längre. Kraften är förbrukad och motståndet är oetablerat och suddigt. Bara en person kvar. Faktiskt min enda manliga vän. Han bor på andra sidan sundet och använder det som förklaring till varför han fortfarande orkar. Jimmie vill ju att det ska vara som det är där. O det är därför han orkar bry sig.

Får man skriva att man vill att J*mmie Å*esson ska d*? Om man nu vill det. Det får man inte va? Att man hatar honom? Starkt ogillar? Jag kan inte fatta att jag befinner mig i den tysta massan. Jag står inte och håller tal på Gustav längre, jag bråkar inte med kommunalrådet, jag engagerar mig inte ideellt. Jag delar inte ens något på Instagram. Jag reagerar med ett lugnt skrattiliskratt om någon skulle säga något nu som för sex år sen provocerade mig. Allt är förbrukat.

Två saker som man inte borde få ägna sig åt i ung ålder

  1. Aktivism
  2. Kärlek

Är man kär i tidig ålder oavsett om man är dåligt kär eller underbart kär så får ens lilla kropp inse saker man inte borde behöva inse. Man känner saker man inte ska behöva känna, och man förfaller lättare i kärlekens vallgrav.

För mig finns det en korrelation mellan Y= aktivism och X= kärlek. Då x blir tiden och åren jag spenderat i det fluffiga, underbara och vidriga kaninhål medans Y är reaktionen på det och försöket att ta sig där ifrån. Det låter som att X var något fult och hemskt men så var det inte. Verkligen inte. Men jag var för bara för ung för kärlek och då blir allt så förbrukat. Man måste liksom börja om sen igen. Bygga upp sig själv på nytt med hjälp av det man kommer åt o då blev det för min del Y. Orsakssambandet är för mig uppenbart, ingen olycklig kärlek-> ingen ilska -> ingen aktivism.

skrattiliskratt

Så man står där på Gustav, man behöver inte höja sin fkn röst för högtalarna är på max och ljudet ekar mot husfasaderna. Rösten går sönder sen ändå för man skriker i en megafon man blivit ofrivilligt tilldelad. Den är kall och jag har inga vantar. Kunde man inte ha 8e mars på 8e maj. Jag kommer inte demonstrera idag heller. Inte som för att ta avstånd. Men för att jag inte orkar. Ska ju på söndagslunch!!! Jag hatar att jag inte orkar o kom inte och säg att kvinnor har rätt till att inte orka för det är inte sant. Eller jo det är det som är grejen, det är sant men inte ens det orkar jag bryr mig om.

Vill bara att Jimmie ska 

Saknar 2014 feminismen, då fanns det ändå ett etablerat motstånd för vita tjejer som jag. Bekvämt och härligt, platt men ändå ett någonting. Nu finns det ingenting o det gör mig rädd och besviken. Är så orolig inför valet som om de vore en döende släkting. Det kommer att ske även om de e lång tid kvar o jag kan inte göra något åt saken. Sitta där på dödsbädden och säga ha det gött! Förbereda sig mentalt för en värld som ser annorlunda ut än den man nu lever i. Stora penseldrag jag vet men, vafan. De e liksom inte ens ett skämt längre. Det har verkligen krupit in under allas skinn. Det är ens eget solbrända fjällande lavendeldoftande skinn.

Det värsta är att det är så lätt att inte orka bry sig. Måste arbeta aktivt för att orka ta in allt, o jag orkar inte ta in något. Så jag förlikar mig med orkeslösheten för att orka. Förlikar mig med att vara något som kallas kvinna för att orka vara det. För att jag inte orkar vara det.

Det suger.

Ner till kamp.

4:17 18 Feb 2020

Jag ägnar söndagsmorgonen åt att ha mensvärk. Ligger i sängen och krälar omkring. Scrollar på telefonen och går med på att betala 149 kr för att få läsa en artikel från DN Sport. (Har tydligen fler intressen än att misslyckas med bechdeltestet dag in och dag ut.) Rubriken “Zlatan- älskad och hatad i sitt eget Malmö.” får mig att tänka att det troligtvis är ännu en notis om hur de malt ner Zlatanstatyn till råbiff och placerat på ett fat tillsammans med hans avhuggna huvud likt Johannes döparen eller något annat kreativt. The bigger the better tänker jag för att distrahera mig från smärtan.

Kommande 45 minuter känner jag hur intensiteten av gåshud ökar, det är ingen liten notis utan en personlig djupdykning i Detet, Jaget och Överjaget. När jag läser om Zlatanstatyns undergång fylls jag av förnimmelser som endast går att förklara som psykisk reaktion kopplad till arv och miljö. Jag spelade nämligen som back under pseudonymen ”Klippan” när jag var yngre. Blev kär i en som spelade i P96. Upptäckte att jag hade bröst när jag av en motståndare blev armbågad och förstod skillnaden mellan att bli skjutsad till träningen i BMW eller behöva gå till träningen själv. 

Sporten blev, som för många andra, en del av min identitet. O eftersom Malmö inte är tillräckligt stort för att ha flera lag till skillnad från Stockholm där du alltid tillhör ett av de tre lagen är det i Malmö, MFF eller inget som gäller. Malmöidentiteten är därför ganska skör. Vi får hänga upp den på våra sm-guld, falafeln (snark) eller det påhittade tillståndet “Malmö-mentaliteten.” Politikerna använder det som argument mot den svartmålade stad Malmö oftast reduceras till. Kriminalitet och segregation härjar, men! vi har iallafall ett bra lag, billig falafel o en go! jävla! inställning! till! livet! Manana manana-attityden. Det löööser sig-attityden. Visa dem vad du kan a la Zlatan-attityden. Zlatan har ju på så sätt blivit politiskt laddad. Jag har själv vid ett flertal tillfällen använt honom i uppsatser för att stödja Pierre Bourdieus teser om klassresor. Han är Sveriges egna american dream och Malmö stads största alibi. En stad med svinstora problem men hänvisa bara till Zlatan som mot alla odds klarade det. Måste va pga storsatsning av sportlovsaktiviteter.

Zlatan är känd för att skita i riktlinjer o det är därför vi älskar honom. Så när han från ingenstans meddelar att han köpt 25% av Hammarby idrottsförening gör han det igen. Och nu hatar vi honom för det. Han har gjort slut med oss. På helt rimliga grunder iofs, rasistisk och tråkig stad. Alla vet det och alla är med i en tyst överenskommelse om att det säger vi inte högt. Alla förutom Zlatan.

Om man blir dumpad, då tar man ner bilderna på väggen från engångskameran och sätter upp med tejp mot ett träd. Man köper ett jävla tolvpack ägg. Man kastar äggen och skriker DIN JÄVLA FITTA. HUR KUNDE DU GÖRA SÅ MOT MIG. Man ligger med hans kompis och låtsas som ingenting när man springer på varandra på stan. I verkligheten fyller man milslånga anteckningar om den ljusblå skjortan han brukade ha på sig och hur ful han var i hans nya gröna höstjacka. Man lyssnar på Oskar Linnros och sjunger med i raderna “Din maaammmma borde lärt dig litegranna” och spänner käkarna så fort en liten fras, eller lukt eller något annat som associeras med honom kommer förbi. Du går runt i tröjan han hatar och ber dina vänner skicka spellistor med empowering musik och plötsligt känns det enkelt att springa 45 minuter på löpbandet för du är så jävla förbannad. Om det funnits en staty av han som dumpade en out of nowhere, klart man hade sågat av hans näsa, sprayat Judas och klättrat över staketet för att totalt fälla honom vid fötterna. Samtidigt som man i smyg önskar, snälla bli min igen. 

I artikeln läser jag om toalettlocket, soppåsen, hatbrotten och surströmmingen. Det är dumt och vidrigt och skriker kränkt man som får F i emotionellt självansvar. Och trots att det kostat Malmö 200 000 kr att hantera vandaliseringen blir mina känslor marinerade i patos. För första gången kan jag försvara det. Det är en historia om att göra slut. Ett breakup där båda parter fuckar upp varandra genom att älska varandra på ojämn basis. Ni vet vad de säger: i kärlek och krig finns inga regler. Det går inte att ta sig ur utan att såra den andra. Konsekvenstänket elimineras och plötsligt har man en näsa i brons i fickan. Det är banalt och sorgligt men samtidigt, är det inte så man reagerar när man blivit sviken, dumpad, och lämnad med obesvarade känslor? Speciellt när man hade köpt biljetter till Håkan Hellström i sommar, och planerat caption till framtida instagrambilder. Vill du ha en idiot lägg din hand i min. Men nej. Zlatan vill inte ha nån jävla idiot. Han har hittat en ny, roligare, smartare och snyggare tjej som inte skorrar på sina ”r.”

Jag åker till Malmö i ren solidaritet, cyklar i motvind in till stan och ber till gud att de bilar som bländar mig med strålkastarljus inte körs av gamla spöken. Går till valfri bar i tro om att kusten e klar. Självklart sitter dem där allihopa. Stela leenden utbyts och någon frågar om jag lämnat hufvudstaden nejnej bara på besök försäkrar jag dem. Vi nämner statyn och de säger att jag inte har nån talan för jag är också en svikare. Jag säger att relationen till Malmö är en komplicerad kärlekshistoria. “Jag kommer alltid älska dig.” Tänker jag. “Kanske att det skulle kunna bli vi i ett annat liv, i ett senare liv, det vet jag säkert. Tills dess, farväl” viskar jag påväg från Malmö Centralstation iklädd snälltåg och fotsvett. 

Jag tar med min Mff-halsduk upp till Stockholm. Känner att iprenen kickar in och att gåshuden efter läsningen börjat lägga sig. Tänker att det är dags att bota melankolin genom att träffa en vän. 0 gradigt ute och jag virar halsduken ett extra varv. Sätter på “Jag hatar att jag älskar dig” i lurarna. Går förbi Folkungagatan till baren Balthazar. Beställer en öl och ser den inramade bilden i guldram bland spritflaskan. Frågar varför ägaren har en bild av honom här. Ett enkelt svar: Sveriges stolthet. Vill av ren reflex förtydliga att han är MaLmÖs Stolthet. Inget som vi alla kan dela på. Det kommer alltid vara vi och jag kommer alltid vara hans första kärlek. Min vän lägger en hand på min axel: Men Minna du måste glömma honom, han är inte värd det här, dessutom har ju du emigrerat och dejtar andra. Skit i honom bara. 

Jag tänker att kärlek är ett brev skickat tusen gånger. O ibland är de fyllt med irrationella hämndaktioner. Mensvärken slår till igen, eller så är det bara ett brustet Malmöhjärta.