Jag och Bianca har jobbat i två dagar nu och vridit våra hjärnor ut och in. Ibland tar vi ett steg bort ifrån oss själva och lyssnar på det vi säger. Vi tycker och tänker utan att egentligen veta så mycket om det. Vi anstränger oss att ta reda på fakta och läser på, men ju mer vi vet desto mer inser vi att vi inte har en aning. Det finns en stand up som Joe Rogen gjorde för länge sedan. Han kanske är något av en tveksam person när det kommer till mycket, men den här biten är väldigt rolig och sammanfattar den här dagen.

Sen började vi tänka på Trump och att ingen gillar att lystna på experter som babblar på utan att komma med en lösning. Alla (inklusive jag) vill ha en platt och lätt förklarad anledning till hur vi ska bli av med IS och varför min vårdcentral läggs ner. Alla är rädda, alla vill att det ska lösa sig, men ingen vet hur. Och det är ju inte så konstigt.

Men det som är läskigt är att istället för se vad som händer och att ta dom små ledtrådar vi iallafall lyckats hitta på allvar, titta bakåt och tänka ”Jag kanske inte kan klura ut vad som kommer hända här näst. Men jag kan se hur illa det har gått förr”, blundar vi och väntar. Men vad väntar vi på? Att det ska bli outhärdligt för mig personligen? Att det inte bara påverkar ”dom”?

Man kan skratta åt Trumps tweets och tänka att det är ju bara 4 år. Men är det din stad som kommer bombas under dom 4 åren?

Ingen kommer lösa det här problemet åt oss och ju längre vi blundar desto svårare kommer det bli. Det första steget är att inte förminska det. Jag vet inte vad som behöver göras. Jag känner mig som en av dom Joe Rogan pratar om. Men jag väljer att ta det är på allvar tills jag blivit rejält motbevisad i praktiken.