När Olle Strandberg var 19 år var han en av världens bästa akrobater. En dag gjorde han ett minimalt misstag vilket ledde till en förödande krasch. Olle bröt nacken och blev förlamad från nacken ner. Läkarna sa att han aldrig skulle gå igen. Nu, 10 år senare, har han fått världens bästa sämsta idé.

Inför föreställningen slå pattarna i taket som sattes upp förra hösten hade vi cirkusträning med Olle. Vi kom till Cirkus Cirkörs lokaler och tänkte nu satan ska vi lära oss coola grejer. Det första som händer är att Olle ber oss göra en kullerbytta. You heard me, en kullerbytta. Uppenbart  förolämpade av den simpla uppgiften kasted vi oss ut. Alla klarade av att på ett eller annat sätt kura ihop sig till en boll typ välta. Men ingen kunde göra det som en cirkusartist kallar en kullerbytta. När vi äter lunch/försöker bli av med blodsmaken i munnen fån tusen svindåliga kullerbyttor frågar vi Olle vad han jobbar med just nu. Han svara att han övar på volten som fick honom att bryta nacken, han vill göra den igen. Shit vad läskigt säger jag. Mmm, men det är nog rätt lugnt, det är mer det här med Luftballongen och molnet jag ska göra volten igenom som jag tänker på, svarar han och sippar lugnt på sin kaffe.

Alla projekt, oavsett om dom ses som kreativa eller inte, har med- och motgångar. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att gå igenom den här processen. Jag ringde Olle och frågade.

Det här är Olle, tänk på följande när ni läser. Jag har mer stressad ton när jag ber om mer dipp till chipsen än vad Olle har när han pratar om att göra en volt från 4000 meters höjd. Foto: Mats Bäcker.

Att vara med om en sån upplevelse måste ju vara svårt på alla sätt, hur känns det att någon som jag pratar om det på ett rätt okänsligt sätt?

Olle: Jag har haft perioder då jag inte pratat om det alls, och jag har haft perioder då jag pratat jätte mycket om det. Men nu har det gått så länge så det känns rätt lugnt, det är inte som att jag tackar herren varje dag att jag lever. Jag vet inte om det här performancet kommer göra att jag kan lämna det helt bakom mig eller om det kommer bli en ännu större del av min identitet, vi får se.

Hur kom du på att du vill göra det här preformancet?

Olle: Det började med att jag gjorde en föreställning om olyckan som heter Underart.  Den handlar om hur det vara att komma tillbaka efter kraschen, lära sig gå och allt sånt. Men i det  projektet är jag regissör och artisterna på scen kan ju aldrig relatera till olyckan och hållet. Jag insåg att jag ville göra något om kraschen själv.  Så jag pratade med lite folk om att vi borde göra om hoppet, men mer episkt. När vi snackade hamnade vi i ett bra flow och kom fram till att jag borde göra hoppet från ett moln, haha! Och det låter ju fett, men sen fick vi ju sätta oss och tänka; Ok, Vad behöver jag göra för att kunna göra en volt genom ett moln?

Det första steget var att lära sig hoppa fallskärm.

Och du hade aldrig gjort det förut? 

Olle: Nej… och det visade sig vara mycket mer komplicerat än att bara hoppa. Jag var ju tvungen att lära mig hoppa själv, kontrollera fallskärmen, landa…

Hur kändes det första hoppet?

Olle: Det va skönt när det var över. Det kändes som att första gången jag hoppade var det 50/50 att jag skulle överleva och nu hade jag förbrukat ena 50, så det var ångest att åka upp andra gången. Men efter 20 hopp kände jag att jag kunde slappna av och börja leka lite. 

Är du fortfarande rädd?

Olle: Ja, men på ett annat sätt. Man måste vara med och ha sjukt fokus för att inte bli för loj. Det är lätt att tappa koll på typ höjdmätare och sånt som kan vara rätt bra att ha koll på om man vill överleva. Rätt var det är så inser man att man är rätt nära marken och ba, oj, kanske dax att dra ut fallskärmen.. sånna grejer. Det finns skräckhistorier om folk som fått så loj inställning till hoppandet att dom glömt sätta på sig fallskärmen och hoppat utan. Det kan man ju kalla höjden av lojhet.

Sa du lojhet eller LOLhet? 

Olle: Jag vet inte, haha, det är väl båda.

Hur många gånger om dagen har du hoppat som mest? 

Olle: Nio tror jag.

Jag orkar fan inte ens jogga 10 minuter en gång i veckan! Hur påverkas man av att hoppa så många gånger?

Olle: Det är fucking tröttsamt, för det är en hel ritual man går igenom. Packa fallskärmen, planera hoppet och sen hoppar man. Håller man på för länge kan man börja blöda näsblod och så. Men man får ju massa adrenalin, så det är ju en kick, men man kan jämföra det med att komma, det är nice att komma ibland men man behöver ju inte komma 10 tio gånger om dagen.  

Hur många hopp har du gjort hittills? 

Olle: Närmare 200. Jag har åkt runt och försökt lära mig så mycket jag kan, men jag är fortfarande nybörjare.

Så vad var nästa steg? 

Olle: Vi funderade vad jag skulle hoppa från, flygplan, helikopter? Och till slut kom vi fram till att det bästa var en luftballong, för under den kunde vi fästa en plattform där jag kan stå och där vi kan fästa språngbrädan. Så samarbetade vi med konstruktörer som byggde den. Men det var ju inte klart där. Vi var tvungna att få tillstånd från Luftfartsverket eftersom det visade sig att vi gjort en egen luftfarkost och man inte får flyga hur som helst med vad som helst. Så det var ju lite meck. Men det känns bra, vi får se hur väl den håller.

Har ni inte testat den?!

Olle: Jo, en gång. Det känns jävligt ensamt där uppe, som att stå på ett bord mitt i luften, plattformen är 100 meter under ballongen. Men vi har inte utfört hela proceduren. Jag vet inte vem jag skulle göra det för om jag jag gjorde 7 gånger själv och sen en gång för publik. Det här ska vara en one off. 

Vad gör ni om nått går fel? Jag vill inte vara den, men en vindpust borde ju räcka för att fucka med ett bord som hänger 4000 meter upp i luften…

Olle: Vår ballongförare är helt vild, men han verkar fatta väder. Han släpper upp helium ballonger och sånt som han kollar med. Men vädret kan ju slå om så det finns olika säkerhets grejer. Vi ska nog gå igenom det snart… I värsta fall får jag väl bara panikhoppa. 

Får jag fråga vad allt det här kostade?

Olle: …Nej… Men det spelar ingen roll för att det handlar om inte om det. Det handlar om människor som samarbetar och om jävlar anamma. Jag fick ta lite av mina besparingar och lite små lån, men man kan inte fokusera på pengar när det är något man verkligen vill göra. 

Att inte ha pengar verkar ju vara standard när det kommer till konst. Hur får man folk att vara med på projekt i alla fall? 

Olle: Det är det jag menar, det finns ingen ekonomi, det är fett slitigt. Man gör det för att man älskar det. Så om du verkligen tror på din idé och om den är viktig kommer folk vilja vara med. Jag älskar relationerna i processen, samarbetet är halva grejen. Och är det någon du vill ha med dig, våga fråga! Prata med folk om din idé och börja labba med den så fort ni kan, bara ut och gör det praktiska, då går folk igång. Sen kanske man stöter på problem och det kan få folk att deppa ihop men efter två veckor kan det vara någon som kommer tillbaka superpeppad och ba: jag har en allgorytm! Så är man på det igen.

Jag tänker spontant att dom flesta skulle ge upp när dom bröt nacken. Men du går på det igen. På projektets hemsida finns den här serie strippen som e rätt talande:

Illustrerad av Emelie Ryan.

Måste du offra något för att vara så produktiv och målmedveten?

Olle: Ja, för i helvete! Jag vill ju göra massa saker. Jag skulle vilja bli bra på musik, men jag kan inte sitta vid ett piano 7 timmar om dagen som jag skulle behöva göra.

Har du några tips på hur man kan bli mer produktiv?

Olle: Lägg din tid på det du vill ha gjort. Jag vill till exempel förbjuda e-mail. Det är ingen som någonsin har förstått ett e-mail. Det kan gå 15 mail fram och tillbaka, sen ringer man varandra i 1 minut och så är det löst. Folk vill inte så mycket ändå, så jag har bara slutat svara. Mailande är typ 80% av folks liv. Man blir bara stressad och tror att man missat nått, kollar jobbmailen på semestern och så känner man sig duktig, viktig. Det kan man hitta på andra ställen. Slutat kolla mailen och hoppa från ett moln!

Hur känns det att närma sig slutet.

Olle: Nu kommer ju Rocky montaget; man måste bli sjukt fit, man gråter lite, blir arg, snabba klipp och musik, så är det roligaste är kvar. Sen kommer det kanske bli tomt som fan eller kännas som en revansch. Vi får se, om inte annat har jag en bra story som farfar.

vad ska man göra för att se hoppet IRL?

Olle: Det kommer ske i Berlin och det är gratis, men man måste va jävligt alert, hålla kolla på hemsidan, och vara villig att ta sig till platsen. Performancet är ju väder och plats beroende å det grövsta. 

Vad drömmer du om?

Olle: Jag vill ta Cirkusen ifrån scenen och ut i verkligheten, det ska vara gratis och det ska vara på riktigt, folk lever hela livet utan att se cirkus, så kan det inte vara.

Om du är i Berlin, men missar The broken neck jump kan du gå och kolla på Underart! Den spelar till februari, här finns biljetter och info och här är den fina trailern!