Hej!!

I det här avsnittet är det bara Petter som pratar, eller inte bara, han har nämligen åkt till Malmö och intervjuat Guleed. De pratar om just Malmö, om att växa upp på Möllan, vad som verkligen betyder något inom musik, och om Guleeds kommande mixtape 50 grader i februari. Idag släpptes videon till det mixtapets första singel, Samma spår och den kan ni se här:

OBS! Vi har för tillfället ingen studio, så om ni har ngt tips om var vi kan spela in i stockholmsområdet, skriv till oss på fb eller maila. Men vi hörs snart igen, det lovar vi.

Whatever?! xoxo

Ljud:

Podbean
Apple / Itunes
Acast
RSS
Soundcloud (äldre avsnitt)

Sånger från avsnittet:

1. Guleed – Ingen annan prod. av Durimkid (länk)
2. Guleed & Ozzy – Samma spår prod. av Durimkid
3. Guleed & Adam Aden – Energi (länk)

Några av sångerna finns i spotify-spellistan med alla sånger från alla avsnitt!

MERCH! vbdfr.tictail.com.

Nittonde maj 2014 var sannerligen en stor dag för svensk hiphop. För första gången någonsin stod svenska rappare på Dramatens scen, och dessa rappare ba råkade vara kvinnor. Med Ladies First gjorde Linda Pira och Redline något historiskt. Sanna och Petter reder ut sina intryck, låt för låt:

Kumba – I staden
Petter:
Om man räknar att kolla på Kärleksattacken-framträdandet på youtube så är detta tredje gången någonsin som jag ser Kumba live och hon har utvecklats flera hundra procent mellan varje gång. Hon har typ två verser ute totalt och känns redan som en färdig artist?! Kumba såg som vanligt fantastisk ut, va ska man saj (de va skånska), Kumba kan ju det här med styling. Helt flawless.
Sanna:
Jag blir fortfarande lika tagen varje gång jag hör hennes rad “kvinnojouren var dom första som fråga hur jag mådde”. Också ett bevis på hur en större kvinnlig närvaro i svensk hiphop medför att vi får höra fler typer av historier, fler perspektiv. För mig som kvinna som älskar svensk hiphop betyder det jättemycket, att man kan relatera och spegla sig mer i artisterna för att texterna handlar om sånt man själv och ens tjejkompisar gått igenom.

Rosh – “Karma”
P:
Det var väldigt svårt för mig att sitta ner under en sån här konsert, så jag löste det mestadels genom att sittdansa o flaxa med armarna. Men då och då var jag tvungen att resa mig och när Rosh kom flög jag upp ur stolen (de som satt bakom mig måste hatat mig under hela kvällen). Rosh körde en osläppt låt som heter ”Karma”, jag vet inte om det var första gången hon körde den live men den satt helt klockrent, hon kändes så säker och självklar på scen. Så snygg styling också, skjortan med kavaj, lite guld runt halsen och dom där flätorna, det var perfekt för sammanhanget, uppklätt men ändå G typ. Så facking tung.

Cleo + Sabina Ddumba – Intro acapella + Tagga ner + Gå på salong
S:
Cleo och Sabina körde ett lite längre set än flera av de andra artisterna, och jag hade önskat att fler hade kört mer än en låt. Det var väldigt härligt när Rosh och Kumba kom in igen också. Min enda invändning är att jag velat höra mer rap från Sabina, hon chockade ju hela Hamburger Börs på TLK-tributen genom att rappa minst lika bra som alla andra på scen.
P:
“Salong” är så fet, Sabina hade ännu en skitsnygg outfit och Rosh och Kumba hade ett moment när de tog varandra i hand, kollade på varandra och log. Det var fint.

Sep – Believe
S:
Sep är den av artisterna som jag hade sämst koll på sedan innan, men redan från första tonen på Believe fattade jag att jag skulle få se något riktigt mäktigt. Jag hade gåshud hela jävla låten och Seps glada och lite blyga min när hon fick ta emot publikens jubel var bland det finaste på hela kvällen. Det första jag gjorde när jag kom hem efter konserten var att youtubea fram Believe, som nu kommer bli min nästa stora inspirationslåt. Hur har jag kunnat missa detta mästerverk till powerballad? Det var så mäktigt!

Rawda – Se Mig Gå Upp med Gabbe (14X)
P:
Kvällens första kille! Ska man ha en kille på scen ska den va lika stilig som Gabbe var igår, kedjorna, kostymen, håret, jag var nöjd. Rawda, äkta femme-fatale-style, verkligen gled omkring som att hon ägde scenen, älskade det. 14X aka Bonnie & Clyde

Julia Spada – Reptile Mission (eller?)
P:
Jag hörde efteråt att Dramatens förråd av scenkläder hade funnits att tillgå för artisterna, och Julia Spada verkade verkligen ha hittat nåt hon tyckte var kul, nån slags medeltidsaftonkläning? Jag gillade det! Och den där rösten!

Joy – ?
S:
Jag dog. Jag är fortfarande helt mållös. Också så jävla snyggt att hon stod vid en mick i stativ liksom, det blev som extra tungt i kombination med den eeeextremt hårda texten. Jag vill bara höra mer från Joy, helst NU!

Revolution Poetry – Fördomar
P: Revolution Poetry körde samma line-up och samma stycke som på I Skuggan Av Betongen-hyllningskonserten, men det var ännu mäktigare här. Det är ju den här typen av framträdande som Dramaten egentligen är byggd för, framträdandena blev så stora liksom, alla la sån energi som verkligen fyllde rummet. Nachla var en urkraft på scenen.

Linda Pira & Dani M – Playa
S:
Jublet när Linda äntligen äntrade scenen! Livebandet kom in, Linda satte sig i en fåtölj och framförde en lite souligare version av Playa, där hon sjöng mer än vad hon gör på originalet. Det var så fint! Jag älskar Playa och Bästa vän för att det verkligen är vad jag saknat i svensk hiphop, kvinnors berättelse. Playa är en av de starkaste svenska raplåtarna jag vet och det kändes väldigt modigt av Linda att inleda sitt set med den. Dani M vinner lätt kvällens kille, mashupen av Playa och Naiv var ju helt klockren!
P: 
Jag började faktiskt gråta lite. Det gjorde jag flera gånger under kvällen.

Linda Pira – Bang Bang & Linda Pira & Stor – Rom o Kush
S: 
ÄNTLIGEN ställde sig hela publiken upp, inte en jävla sekund för sent. Jag håller med Petter att det var riktigt konstigt att sitta ner en sån här konsert, men lokalen e ju liksom gjord för att man ska sitta och kolla på tung dramatik.
P: 
Jag vill faktiskt ta på mig lite av äran för att alla till slut ställde sig upp, hade kämpat själv ett bra tag där. Asså Linda… Detta är drottningen, Matriarken. All hail.

Alla – Knäpper mina fingrar remix
P: 
Det här var a-l-l-t. Vad Linda Pira gjorde med “Knäpper Mina Fingrar”-remixen är historiskt, att få se det här framträdandet var som att vi alla firade det tillsammans. Ingen ville gå därifrån, ingen ville sluta applådera, Linda körde “Bäng Bäng” som extranummer, allt var bara så fantastiskt. Det är svårt att formulera sig.
S: 
Jag dog, jag dog, jag dog.

Ja som ni hör, det var en känslosam kväll för ⅔ av VBDFR-kollektivet igår. För bara några år sen var en sån här kväll svår att ens tänka sig. Men det är nya tider nu. Solen skiner.

Alla foton är hämtade från dramaten.se.

Tidigare idag bloggade Hugo om vilka låtar olika amerikanska fotbollsspelare valde att gå in till under NFL-draften. Olika atleters mer eller mindre lyckade låtval fick oss att fundera på hur det skulle se ut i ett parallellt universum där VBDFR var stjärnatleter istället för rapnördar. Vilka låtar skulle vi själva gå in till under en NFL-draft?

Första rundan, val 1:
Atlanta Falcons väljer:

Sanna, QB (quarter back):

Först tänke jag att jag skulle välja nån female anthem, typ Webbies ”Bad Bitch”, Yo Gottis ”5 Star”, remixen av ”My Chick Bad” eller typ Remys ”Fresh”. Men efter lite ytterligare funderande kände jag att tillfället snarare skulle kräva en sån där riktigt fet motivations-låt, och då finns det bara ett altnerativ för mig. Futures You Deserve It är min go to-motivationssång, jag lyssnar på den typ varje gång jag tänker att jag borde hoppa av skolan eller att mitt liv kommer gå åt helvete. Den här låten kan ta mig igenom vilken skitdag som helst, och jag ska LÄTT blasta den när jag tar examen :D
 

Första rundan, val 2:
New Orleans Saints väljer:

Hugo, SS (strong saftey):

Jag har två saker jag tänkte på när Sanna förelsog att vi skulle välja varsin draft-sång.

1. Jag gillar när atleter bygger upp nån sorts stark tro på att världen är emot dem. Oavsett om den världsbilden är rimlig eller verklighetsförankrad alls. I media får vi läsa om hur bra de är på sin sporter osv, kanske påpekar någon att de gjorde nån felpass nån gång och så där men annars är det rätt peppad stämning. Men när de intervjuas kokar de bakom ögonbrynen av ilska och de säger fuck the haters, ingen vet vilka the haters är men det spelar ingen roll för det är känslan av att lyckas i motvind som är det viktiga.

2. När jag idrottar tycker jag om att förmedla en aura av att det går lätt för mig.

När jag cyklar över en bro i Stockholm kämpar jag ofta som ett djur pga sådär med konditionen va + lättare att bita ihop och ta i än att sakta ner och hoppas av cykeln. När jag närmar mig och passerar en annan som kämpar ändrar jag direkt framtoning, sätter mig upp på sadeln och trampar långsamt chillat som att jag bara gled upp hur lätt som helst. Ett direkt hån mot den långsammare och kämpande främlingen på cykel som jag passerat.

När jag har hajkat när jag åkt skidor har jag ibland, dvs promenerat upp för berg där det inte finns liftar har jag så klart alltid tyckt att det är skitjobbigt. Personen efter mig kanske inte märker det, för när jag kommit upp på typ en platå och egentligen vill dö av trötthet har jag ovanför den bakomvarande kämpande kompisen ställt mig och dansat lite. Som att jag är lite uttråkad av promenaden och behöver få ut lite överskottsenergi.

Eftersom  jag just nu inte kommer på någon sång som kombinerar känsla 1 och 2 så innebär detta att jag står i valet och kvalet mellan att välja antingen en fuck-alla-hatare-klassiker eller en danshit. Antingen väljer jag Wes Fifs och B.O.B.s techno-rap klassiker Haterz Everywhere. Denna kom när B.O.B. var Kendrick Lamar typ. Eller så väljer jag en dansvänligare hit, såsom We Are Toonz Nae Nae, GS Boyz Stanky Leg, Hurricane Chris She Fine eller Lil Wils My Dougie eller kanske B Hamps Do The Ricky Bobby. Näe, eftersom jag är vald av New Orleans Saints så får det bli Louisiana Cashs gamla goding Walk With A Dip:

Första rundan, val 3:
San Francisco 49ers väljer:

Petter417, TE (tight end):   

Jag väljer Paaps Salam pga: ja e inte muslim men jag tror nog ja lever i haram ibland.

(bild från Kumbas insta)

Förra söndagen var det så dags för Så Mycket Bättre: The Latin Kings edition på Hamburger Börs i Stockholm där stora delar av den svenska rap-scenen samlats för att framföra TLKs kanske mest beydelsefulla album: 1997 års ”I Skuggan Av Betongen”. Dogge var inte där, däremot så hade alla som var där antagligen sett honom på ”Cykel på köpet”-reklamen på vägen dit. Stämningen var kärleksfull, publiken var blandad, ridån var av sammet. Två tredjedelar av Vad Blir Det För Rap, Sanna och Petter, samlar sina tankar om kvällen såhär en vecka senare.

Sanna :

Jag visste verkligen inte vad jag skulle förvänta mig, det kändes som att det kunde bli hur fan som helst, men det var extremt fett! Jag tyckte inledningen satte tonen med Petter, Kumba och Silvana Imam som körde ”Passa micken”. Först var Petter ensam på scen, och jag tänkte ”kul” sen kom Kumba in och jag slutade andas typ. Hon var så grym. När sen Silvana kom in också så tänkte jag typ ”okej, det här kommer bli hur bra som helst”

Petter:

Silvana och Petter Alexis får ursäkta men jag såg typ bara Kumba när hon va på scen.

Sanna:

Hehe, samma här. Jag blev helt mållös. Hur kan man komma typ från ingenstans och vara så grym? Jag tyckte hon var bäst på hela kvällen, helt ärligt. Jag blev helt golvad typ.

Det här är tredje versen jag hört från henne någonsin, vilket gör det så extra imponerande att hon är med och inleder en av årets största svenska hiphop events och fullkomligt slaktar.

Petter:

Japp, vi är överens. En sak jag tänkte på var hur Petter och sen Timbuktu, som ju är superstora i ”vanliga” världen, bara var två i raden av rappare under kvällen. Alla, veteraner som nykomlingar, var på samma nivå, det kändes som en så kollektiv grej hela tillställningen.

Sanna:

Kan du välja någon favorit från kvällen? Bortsett från Kumba alltså.

Petter:

hmmm typ inte? Linda Pira och Dani M var definitivt en av highlightsen dock.

(bild från Sallas insta)

Sanna:

Ja. Och Joy och Namo!

Petter:

Både Linda o Namo körde camo, väldigt 90-tal Operation Desert Storm. Det var överlag mycket bra styling under kvällen.

Sanna:

Verkligen! Men det jag slogs mest av under kvällen var nog ändå att helvete vad svensk hiphop är bra just nu. Vi har ju pratat mycket om det där, är det en överdriven hype? Efter igår kan jag säga rakt ut att svaret på den frågan är nej.

Petter:

Varning för #StarkTes: Att vara i publiken igår var som att vara svenskt rap-fan i allmänhet 2014: man var totalt bortskämd, det bara kom in fett på fett på fett non-stop.

Sanna:

Ja, och NYTT! Jag är överlycklig över att det kommer så många nya rappare, att dom alla är så sjukt grymma, och att många av dom är tjejer. Jag är egentligen lite trött på hela ”äntligen tar tjejer plats i svensk hiphop”-diskussionen, men det blev så tydligt igår. Det finns så många grymma tjejer, och det har det nog alltid gjort, men dom har inte alltid synts på det sätt dom gör nu. Jag älskar det.

Men Petter förlåt, kan vi prata om Jenny Wilson?

Petter:

LOL ja strax. Men bara för att stanna på ämnet lite, OCH på tal om fet styling, vem var den tjejen i helvit outfit som körde med Femtastic? Hon var ju CHOCK-bra. Trots att hon körde på engelska som jag ju hatar vanligtvis :)

Sanna:

Det var Sabina Ddumba! Herregud, kanske det fetaste någon gjort? Jag visste inte ens att hon rappade. Årets bästa överraskning! Nu förväntar jag mig att hon släpper ett helt rapalbum.

Petter:

Ok Jenny Wilson, jag vet inte… hon ”tappade texten”…? Kvällens enda skämskudde-moment!

Sanna:

Vad gjorde hon ens där?

Petter:

Visa på ”bredd”? Annars är jag nöjd med att det var så lite sånt, att man verkligen höll det inom den svenska rap-familjen. Väldigt skönt att slippa nån typ Mikael Wiehe-person som skulle visa att rap är ”accepterat” nu. Det var en show full av eget självförtroende. Och det var fint att just Mohammed Ali körde ”Shuno”, passade perfekt. Ska man ta in ”inte-rap” i ett sådant här sammanhang så var det så mycket fetare att man också hade med Revolution Poetry, som ju gör en grej som är något annat än rap men med väldigt stark koppling. Det kändes helt logiskt och som någonting som skulle passat in på original-skivan nästan.

(bild från Revoultion Poetrys insta)

Sanna:

Verkligen! Du vet ju hur jag känner inför poesi (utan beats) men det var fett.

Petter:

På tal om dina känslor: jag vet också hur du känner inför Promoes skägg.

Sanna:

LOL. Ja. Han och skägget var där. Varje gång han rappade om att åka tunnelbana tänkte jag på när Promoe åkte med ett tåg jag jobbade på när jag var konduktör på SJ. Men det kanske är en annan historia

Petter:

”Rackade” han nått?

Sanna:

Hahahaha. Nej. Men jag gillade att dom körde ”Top Dogz”, som jag älskar, synd bara att inte Stor, Linda Pira, Natty Silver och Dani M kom in och körde ”Mitt folk” efter det, det hade jag verkligen tyckt om. Top Dogz-produktionen är så tidlös. Så himla himla bra.

Petter:

Ja det var en chans dom missade, precis som dom missade att köra någon slags allsång på slutet när alla var på scen. Till exempel ”Fint Väder”, hade kunnat bli en trevlig ”We are the world”-stämning!!

Sanna:

Vem saknade du igår?

Petter:

Rosh.

Sanna:

SÅ SNABBT SVAR! Jag hade tyckt det varit kul om någon från So Blue hade varit med.

Petter:

Kvällens gulligaste: DJ Taro, Mack Beats och Nebay som körde ”Snubben” tillsammans med Adam Tensta. Du kände inte igen honom va? Det är han som är med på ”New Shit” från Ison o Filles senaste album tillsammans med Rosh. Han kändes bara så peppad o full av energi, plus hans jacka var skitsnygg.

Sanna:

Kände inte igen honom, men jag har ju hört honom. Han är grym, och var väldigt bra på scen!

Petter:

Ja kände ju i o för sig inte igen Allyawan i skägg och jag är ju ändå göteborgare.. Japp Göteborg claimar Allyawan, även om han e från Jönköping…

Sanna:

Jag tänker att det är helt ok av Göteborg.

Petter:

Ok men vad tycker du i allmänhet om den här typen av hyllningskonserter? Ändå något ganska nytt för genren?

Sanna:

Jag är helt klart FÖR sådana här grejer så länge det utförs på ett såhär proffsigt och snyggt sätt. Men jag brukar ju vara ganska mycket emot nostalgi….

Petter:

Jag är ju automatiskt skeptisk till allt som liknar det som rockmusik håller på med men ja håller med om att så länge det görs såhär bra så är det fett. Plus att det ju faktiskt inte ens kändes särskilt nostalgiskt?? Mer som en lägesrapport om hur svensk rap är just nu.

Sanna:

Men i allmänhet hoppas jag verkligen att nostalgin inte eskalerar i svensk rap. Historien är viktig, och vi måste hedra alla föregångare, men historien får inte bli en låsning. Man måste blicka framåt. Vi har ju pratat massor om detta, och jag gillar att vi har en så stark hiphophistoria i Sverige och att den uppmärksammas, men ibland kan jag undra hur scenen sett ut om det inte varit så.

Petter:

Jag säger som Stockhausen: en dag om året ska man lyssna på gammal musik, de andra 364 ska man lyssna på ny musik. Känns som att vi valde helt rätt dag i söndags.

(bild från Grandsmacks insta)