Dagens poesitips är en gratis diktsamling, från Fame Factory! 

Aldrig har kärleken varit starkare än i Ludwig Landströms och Sigrun Bragadottirs nya diktsvit Cute poems – för verkliga hjärtan. Att en dikt heter “Vård”. Att en annan heter “Fredag”, och en tredje “Haren & Hjärtat”.

Ludwig Landström och Sigrun Bragadottir bildar tillsammans en Gunnar Ardelius för 2010-talet.

Kärleken har alla förutsättningar eftersom vi människor inte vill något hellre: vi möts på dansgolvet till Justin Biebers What do you mean?, för att sen gå hem med varandra och därefter kan vad som helst hända. Kanske ses man aldrig mer, kanske står alla stjärnor rätt på himlen och det blir en underbar kärlekshistoria. Mest troligt kommer det sista inte hända, men det är kanske det man hoppas på. Och kanske kan det hända, om man är tillräckligt öppen och accepterande av den andre? Så som paret i Cute poems är. De som lyckas älska utan ångest. Med popcorn, avslagen julmust och droger.

Samtidigt får vi i marginalen följa författarna Sigrun och Ludwigs hurtfriska konversation, där de med lika delar självsäkerhet som självosäkerhet töjer gränserna för hur mycket man kan släppa på självcensuren. När är det genialt, när är det töntigt? Och har något genialt någonsin inte varit töntigt? Har något töntigt någonsin inte varit genialt? Det är varken på riktigt eller på låtsas. Det är varken verklighet eller fantasi, det är verklighetens fantasier. Fantasiernas verklighet. Att ha en egen liten älskling.

Jag skriver det här förordet när jag lyssnar på Justin Biebers nya album och kaffet är slut. Det är så mycket vi begär i väntan på den Andre: kaffe, utbildning, karriär, sexuell status. Vi vill vara roliga och vackra inför alla men när vi har vår älskling vill vi bara vara roliga och vackra inför den. Vi lever för de korta och svårfångade ögonblicken av ömsesidig kärlek. Och får vi den och förlorar den så duger ingenting sedan, inte ens luften: “att andas den luft som aldrig varit nära eller i dig / då blir det som om blodet i mig slutat ta upp syre”. Jag tänker på Martin Buber, författaren till den moderna klassikern Jag och du, som hävdar att jaget skapat duet och vice versa. I Cute poems tilltalas läsaren direkt samtidigt som diktjaget ibland vänder sina ord direkt till älsklingen, “du”, vilket inger illusionen av att vi står mitt emellan detta älskande par som en vålnad eller osynlig förälder. Kanske är det vi och bara vi som läsare som kan krossa kärleken, genom att säga: det där är inte sant, eller: det här är ingen dikt. Krossa kärleken så den blir allt, tågen som rusar i samma raka linje genom staden varje gång och aldrig tar omvägar, vattnet som rinner ner i avloppen och samlas och sedan, för att någon gång, stiga osynligt och bli regnet igen. Det behöver varken vara skojigare eller allvarligare än så. Det handlar kanske framför allt om tillit, som Justin Bieber sjunger:

“If I believe in love and you believe in love

Then we can be in love somehow”

– Justin Bieber, Trust

/Anna Axfors, i sitt föräldrahem i Tranås, dan före dan före dopparedan 2015